Return of the Cineasts - The Critics Strike Back -

Grinchen - Julen är stulen

2009-12-02T14:16:00.005+01:00

Titel: How the Grinch Stole Christmas
Utgivare: Imagine Entertainment
År: 2000
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Komedi, Fantasy, Barn och familj
Regissör: Ron Howard
Skådespelare: Jim Carrey, Taylor Momsen, Jeffrey Tambor, Christine Baranski
Var: Hos mamma.
Med: Mamma, småsystrarna, sambon.

En relativt nystartad jultradition hemma hos min mor är att familjen samlas på första advent, bakar lussekatter, klär granen (ja, för mamma går all out på julpynt redan då - i gengäld åker allt ner innan nyår), gör marsipanfigurer och tittar på julfilm. De senaste åren har denna julfilm varit Grinchen - Julen är stulen, eller How the Grinch Stole Christmas som den heter på engelska.

Filmen baseras förstås på boken med samma namn av Dr. Seuss, en barnbok på rim om Grinchen, en bitter, julhatande varelse med ett hjärta som är två storlekar för litet. Oturligt nog bor Grinchen i sin grotta alldeles bredvid Whoville, en stad bebodd av de julälskande Who-erna, så varje år måste han stå ut med ljudet av julsånger, julfester och rentav en stor jufestival, the Who-bilation, där en speciell "glädjemästare" (cheer meister) utses varje år.

Detta år har en liten Who-flicka, Cindy Lou Who, börjar drabbas av tvivel på julen, och hon blir allt mer intresserad av den julhatande Grinchen. Hur kommer det sig att han hatar julen så mycket, och om hon kan omvända honom till att tycka om julen, kommer det att göra att hennes egna jultvivel försvinner? För att uppnå detta nominerar hon Grinchen till årets glädjemästare på Who-bileet.

Grinchen är en riktigt mysig julfilm med en Jim Carrey i toppform. Ingen annan skådespelare hade kunnat göra Grinchen lika bra - Carrey är en mästare på ansiktsmimik och kroppsspråk och passar perfekt för rollen. De jultokiga Who-erna ser lite ut som söta små djur med sina lustiga näsor, och smink- och dekoravdelningarna har verkligen lagt ner ett jättejobb på att få filmen att se sådär perfekt barnslig och sagolik ut. Budskapet är det gamla vanliga - det är inte presenterna som är viktiga på julen, utan gemenskapen - men det presenteras snyggt och det är så fint när Grinchens hjärta slutligen växer till normal storlek (boktavligt talat) och Cindy Lou känner julstämning igen.

How the Grinch Stole Christmas får fyra tomteluvor av fem möjliga. Passa på att se den nu innan jul - jag tror säkert att den kommer att gå på tv nån dag, och om den inte gör det så gå och hyr den på dvd. Det är en klassisk familjefilm som troligvis även ganska små barn uppskattar!

Änglar och demoner

2009-11-08T00:52:00.001+01:00

Titel: Angels and Demons

Utgivare: Columbia pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, thriller

Regissör: Ron Howard

Skådespelare: Tom Hanks, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård, Ayelet Zurer, Pierfrancesco Favino, Nikolaj Lie Kaas, Armin Mueller-Stahl
Var: I soffan i Trelleborg

Med: Sambo och Isak

Påven dör och kardinalkollegiet samlas i det Sixtinska kapellet för ett konklav där de genom omröstning måste komma till en enighet om vem den näste påven ska bli. Samtidigt lyckas man genom Partikelacceleratorn Cern i Geneve, skapad för att återskapa Big Bang i forskningssyfte, framställa antimateria. Strax efter projektets framgång blir dock en av antimateria-kapslarna stulen.

Polisen i Vatikanen får ett meddelande med en videofeed av antimateriakapseln där en röst säger att de kommer förstöra Vatikanen och katolska kyrkan inifrån. Polisens enda ledtråd att gå på är en papperslapp med texten Illuminati, som står för en gammal mystisk orden som förespråkade vetenskapen över forskning. Om inte vatikanen går med på ordens krav kommer fyra kardinaler att dö, med start 20.00 och sist kommer Vatikanen att förintas i ljus vid midnatt.

Professor Robert Langdon, symbolforskare och expert på Illuminati-orden, kallas till Vatikanen omedelbart. Han ger sig ut i en hektisk kamp mot klockan och söker genom kryptor och kapeller i hela Rom för att finna bomben innan de alla dör. Till hans hjälp har han den vackra Vittoria, fysikern som hjälpte till att skapa antimaterian, samt Vatikanens poliskår. Vi har även McGregor (en personlig favorit) som spelar rollen av den unge och förstående Patrick McKenna, påvens kammarherre och även hans adopterade son. Han har vid påvens bortgång tagit över den Helige Stolens administration, medan konklavet utser en ny religiös ledare. Sen gör Stellan Skarsgård en roll som den vatikanska specialstyrkans chef, commander Richter, en butter och oresonlig polis som är djupt troende och därmed direkt ogillar Langdon för att han inte sätter Vatikanens värde lika högt.

Jag skriver denna recension utan att ha läst boken i förväg, vilket gör att min bild av storyn inte är påverkad av eventuella skillnader mellan bok och film. (Ni som läst den kan väl inflika om det är mycket som skiljer sig åt?) Jag kan endast jämföra den med dess föregångare (eller ska jag säga efterträdare Da Vinci-koden). Åter igen har vi en religiös katastrof med lönnmördare på språng, åter igen är det ett kryptiskt pussel som kräver Langdons specifika expertis, och åter igen har vi en sexig motspelerska i form av en smart brunett som nästan kan hålla jämna steg med Langdon i hans resonemang - men bara nästan.

Filmen håller lika hög kvalitet som Da Vinci-koden, och jag gillar nog båda lika mycket. Gåtorna håller spänningen igång, och jag personligen tycker de är intressanta. Sen är det en intressant twist på slutet (naturligtvis, behöver jag ens nämna det?)... Först så tyckte jag den verkade förutsägbar, men sen, inte så mycket... =)

Filmen har inte fått så många lovord bland kritiker men jag undrar om det inte beror på att man har höjt upp den till ouppnåeliga mål redan innan man sett den? Jag finner den både actionspäckad, ibland rysligt gruvlig och hemsk och ibland även rolig (speciellt säkerhetspolisen som arbetar i Vatikanens arkiv...). Det är en klar "must-see" och den får fyra kardinaler av fem möjliga!

Surrogates

2009-10-25T08:10:00.001+01:00

Titel: Surrogates

Utgivare: Touchstone pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, Sci-fi, thriller
Regissör: Jonathan Mostow

Skådespelare: Bruce Willis, Radha Mitchell, Rosamund Pike, Boris Kodjoe, James Frances Ginty, James Cromwell, mfl.

Var: Bio i Malmö

Med: Två grabbar

Surrogates handlar om en idé där människor kan koppla upp sig till människoliknande maskiner, surrogater, och genom dem uppleva livets alla dagar. Detta tar plats i en inte allt för avlägsen framtid, som faktiskt skulle kunna vara nutid om utvecklingen gått ett visst håll. På grund av surrogaterna har våldsbrotten minskat och diskrimineringen praktiskt taget är försvunnen, eftersom alla människor i praktiken ligger hemma i fotöljen inkopplade till sin surrogat som kan se ut i princip hur som helst - how do you want to look today?

Endast ett fåtal människor, s.k. Dreads, har valt bort dessa surrogater eftersom de anser att de är en styggelse för mänskligheten. Dreads lever i surrogat-fria zoner i sitt eget minoritetssamhälle inom de större städerna med någorlunda autokrati.

När handlingen kommer igång spelar Bruce Willis Tom Greer, en polis som stöter på ett unikt fall; det första mordet på en människa genom förstörelsen av dess surrogat. Han utreder saken vidare och kommer fram till att en "meatbag" (en människa som går omkring i kött och blod) ligger bakom dådet. Han måste nu fånga denna människa, och för att göra det måste han plugga ut ur sin surrogat och ta sina första stapplande steg ut i världen utan surrogat, på flera flera år.

Idén med surrogater spricker relativt fort när man upptäcker att alla människor har råd med dessa magnifika maskiner men att de fortfarande har sina crappy jobb som brevbärare eller busschaufför. Och att alla kvinnor faktiskt har valt en surrogat - jag skulle ha såna svårigheter att välja utseende att det skulle innebära att jag skulle behöva ha en surrogat för varje sinnesstämning! Men bortsett från det så är det en trevlig action, om något slätstruken. Bruce spelar återigen en polis (FBI-agent) som blir spöad och trots en lysande rollprestation där han lyckas skapa en karaktär med någorlunda djup så faller filmen på målsnöret pga en rätt så mesig avslutning. Den får två robotar av fem möjliga.

Krig och Fred

2009-10-20T23:10:00.002+02:00

Titel: War and Peace

Utgivare: Lux Vide

År: 2007

Produktionsland: Ryssland

Genre: Drama, krig, romantik

Regissör: Robert Dornhelm, Brendan Donnison

Skådespelare: Alexander Beyer, Clémense Poésy, Alessio Boni, Malcolm McDowell, Andrea Giordana, Brenda Blethyn

Var: Hemma i soffan med katt och Ben&Jerrys

Med: Katterna var väl rätt så sällskapliga

Detta underbara, underbara mästerverk lånade jag från Hemmakväll en tråkig fredagafton, och igår började jag se det efter jobbet tills jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag kunde inte vänta tills jag fick komma tillbaka för att se resten, så hela dagen har gått åt till att längta efter den, och till slut fick jag komma hem och slå på den för den spännande avslutningen!!

Miniserien är förstås baserad på Leo Tolstoys mästerverk med samma namn, en bok som jag aldrig kommit mig för att läsa. De ryska författarna har varit som ett stort mörker för mig, men efter att ha sett denna och fått en aning om Tolstoys kaliber så kan jag direkt säga att jag kommer sluka hans andra verk omgående!

Krig och fred handlar om tre adelsfamiljer, Rostov, Bezukhov och Bolkonsky, under början av 1800-talet i krigets Ryssland.

Rostov är en kärleksfull familj och här hamnar fokus på syskonen Natascha och Nikolaj som är vänner med Pierre Bezukhov, den oäkta sonen till Greve Bezukhov, som på sin dödsbädd gör honom till sin äkta son och ger honom titeln och arvet. Pierre är bästa vän med militären Andrej Bolkonsky, son till furst Bolkonsky. Pierre presenterar Andrej för Natascha på en bal i Nataschas ära och Natascha faller för honom omedelbart. Men Andrej är enbart intresserad av ära och strid. På balen anländer en furir med bud - Ryssland har förenat sig med Storbritannien emot den gemensamma fienden Napoleon. Freden är över och Andrej ger sig genast av för att förena sig med sitt militärförband.

Pierre finner sig snart överväldigad i sin roll som greve och blir smickrad av uppmärksamheten han får av en vacker kvinna som råkar vara dottern till hans förvaltare, Kuragin, en lömsk orm som är ute efter makt och pengar. På grund av hans godtrogenhet luras Pierre in i Kuragins nät och gifter sig med dottern. Allt för sent inser han att dottern inte älskar honom utan hans pengar.

Krig och fred handlar om broderskap, om att älska, att förlåta och tro. Det Tolstoy försöker säga är att livet inte handlar om att få makt, pengar eller ära i strid. Det handlar om att älska och bli älskad. Och det är ett budskap jag kan hålla med om.

De som känner mig vet nog att jag är såld på historiska draman, speciellt episka sådana, och det var länge sen jag såg ett sådant så bra som denna. Krig och fred gjorde mig alldeles varm i kroppen, ibland stortjöt jag, ibland log jag och ibland våndades jag med människorna då de gick igenom sina svårigheter. Det var så underbara personporträtt, så vackert filmat och trots att det mesta var inspelat i en studio så kändes det äkta. Visst förstår jag att en del kommer att irritera sig på att rösterna har lagt på (vissa skådespelare talade med brytning så man dubbade det i efterhand) men vem bryr sig egentligen? Vi får ju dreggla över Alessio Boni, och för de modiga grabbarna få som vågar erkänna att de faktiskt gillar denna film - Clémense Poésy går väl inte av för hackor med? (Plus, hon är ju med i Harry Potter!)

Krig och fred får fem kanoner av fem möjliga. Na zdorovje!

2009-07-19T20:08:00.000+02:00

Bloggen är inte död, den sover bara ruset av sig!

Babylon A. D.

2009-06-24T12:51:00.005+02:00

Titel: Babylon A. D.
Utgivare: 21th Century Fox/Canal+
År: 2008
Produktionsland: USA, Frankrike, UK
Genre: Sci-fi, action, thriller
Regissör: Mathieu Kassovitz
Skådespelare: Vin Diesel, Michelle Yeoh, Mélanie Thierry, Gérard Depardieu
Var: Hos T&B.
Med: Sambon, T&B.

Jag och sambon såg Babylon A. D. på bio när den kom, men den här gången såg vi den tillsammans med några kompisar som inte sett den tidigare.

Babylon A. D. är också ett exempel på en film som fått oförtjänt dåligt betyg av många. (5,3/10 på IMDb.com, 2,8/5 på Lovefilm med omdömen som "halvkass action", "lite oproffsig", "ingen tyngd", "varken science fiction eller actionfilm", "usel".) Jag fattar inte. What´s not to like?

I en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid får legosoldaten Toorop (Diesel) i uppdrag att eskortera nunnan Rebeka (Yeoh) och hennes unga skyddsling Aurora (Thierry) från Ryssland till USA. Betalningen för uppdraget är ett amerikanskt pass.

Toorop måste nu få ut Rebeka och Aurora ur Ryssland och ta dem oskadda till New York. Han har pengar, vapen och sin yrkeskunskap som legosoldat, men Aurora är inte vad hon ser ut att vara och mer än en grupp med okänt syfte vill lägga vantarna på henne under resans gång.

Uppenbarligen var filmens regissör, Mathieu Kassovitz, missnöjd med hur han tvingats klippa filmen, mycket viktigt har försvunnit i den slutliga produkten till förmån för actionsekvenser. Slutet är också ganska abrupt och är väl den främsta anledningen till att betyget måste dras ner en smula. Med mindre action och mer eftertanke hade det här kunnat bli en lysande film, och det är fortfarande en lysande film på flera sätt (till exempel porträttet av Toorop, den desillusionerade soldaten), men budskapet göms till viss del i specialeffekter.

Jag ger ändå fyra noeliter av fem till Babylon A. D. Det kanske inte är den existentiella science fiction som Kassovitz förmodligen ville göra, men det är fortfarande en bra film med ett intressant tema och den är mycket snygg rent visuellt. Och jag hyser ju en viss förkärlek för Vin Diesel i ruggedly manly-roller. =)

Terminator Salvation

2009-06-24T03:00:00.006+02:00

Titel: Terminator Salvation

Utgivare: Warner Bros/Sony Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA, Tyskland, Italien, UK

Genre: Action, Sci-Fi

Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin, Helena Bonham Carter, m fl

Var: På bio

Med: Ett helt gäng med människor - bland annat Martina, Danne och 'dreas

1984 kom den första terminatorfilmen, ni vet den med Arnold som robot som jagar Sarah Connor. 1984, 25 år sedan, var jag så liten att jag faktiskt inte fick se filmen, plus att jag nog inte var så intresserad heller - barbiedockor och böcker var mycket mer intressanta än en robot med österrikisk brytning. Jag tror inte att någon hade väntat sig att det 25 år senare skulle släppas en fjärde film om de människolika maskinerna som förstör jorden. Men det gjorde det, resultatet är en helt ok action film som har fått det enkelt för sig genom en redan såld publik. Det är snygga effekter, snygga miljöer (oj vad sugen jag blev att spela Fallout efter filmen) och snygga människor. Visst är det underligt att det bara är de snygga som överlever när välden går under?

Ja, för välden har gått under, Terminator Salvation utspelar sig huvudsakligen i ett efter katastrofen-landskap som domineras av maskiner medan människorna gömmer sig och smider planer. John Connor finns såklart med och han har sällskap av nya och gamla bekantskaper. En plåtman som letar efter sitt hjärta, en ung man som letar sitt mod och sen fattas det väl bara någon som vill ha en hjärna så är vi i en helt annan film. Det finns explosioner, lidande, mer explosioner, Christian Bale som ser bekymrad ut och inte lyder order, explosioner och så några robotar.

Till syvende och sist så blir inte Terminator Salvation mer än en pampig sommaraction, de ingredienser som behövs för att det ska bli en terminator-film finns där men det känns ibland som en eftertanke. Skådespelarna gör sina jobb på ett bra sätt, det var ingen jag störde mig på men inte heller någon som stod ut (även om unge Anton Yelchin är ruskigt söt och Christian Bale är duktig på att se plågad ut).

Det blir fyra söndersprängda robotar av sju möjliga för Terminator Salvation - biopengarna kändes inte bortkastade men det är inget jag kommer ha bråttom att köpa på dvd.

House of Wax

2009-06-24T01:03:00.003+02:00

Titel: House of Wax
Utgivare: Warner Bros.
År: 2005
Produktionsland: USA, Australien
Genre: Skräck
Regissör: Jaume Collet-Serra
Skådespelare: Elisha Cuthbert, Chad Michael Murray, Jared Padalecki, Paris Hilton.
Var: Hemma.
Med: Mig själv.

Jag måste säga att House of Wax har fått oförtjänt dålig kritik i många läger. Ja, det är en tonårsskräckis, ja, det är en remake på en gammal skräckfilm (från 1953 med Vincent Price) som säkert är mycket bättre, ja, Paris Hilton är med.

MEN - det är ett hyfsat äckligt (både psykologiskt och fysiskt) upplägg och House of Wax är därmed berättigad till ett betydligt högre betyg än om det bara hade varit en dussinskräckis (med Paris Hilton). Och till och med Paris är ganska ok, även om ingen kan anklaga henne för att vara nästa Ingrid Bergman.

Det börjar på vanligt hederligt skräckfilmssätt - ett gäng ungdomar åker på en roadtrip till en stor fotbollsmatch. På vägen dit stannar de för natten nånstans ute i skogen, slår upp tälten och dricker för mycket öl. Under natten får de påhälsning av en mystisk bil som bara står och stirrar på dem en stund (nåja, det är väl föraren som stirrar, men ni förstår vad jag menar) och morgonen därpå visar det sig att en av bilarna gått sönder. Bilens ägare, Wade (Padalecki), och hans flickvän Carly (Cuthbert) får lift till närmaste stad av en ganska scruffy-looking yokel till karl som arbetar med att samla ihop roadkills(!) och dumpa dem i skogen.

Stan ser vid första anblicken helt normal ut, om än lite öde. När Wade och Carly inte hittar nån vid bensinmacken börjar de söka igenom stan och hittar sevärdheten The House of Wax - ett hus helt gjort i vax. Inte bara ett vaxkabinett alltså, utan helt och hållet i vax. Dörren står olåst så de går in...

Tja, sen utvecklar sig historien i gammal god skräckfilmsanda. Det är lite T&A (Hilton, förstås), ganska mycket blod, en hel del galenskap och en spektakulär slutscen. För ovanlighetens skull är filmen nästan två timmar lång trots att det är relativt få skådespelare som stryker med (gänget består från början av sex personer), men då är det en ganska otäck och långdragen första dödsscen samt rätt så mycket omkringspringande också.

Jag ger House of Wax tre avkapade fingertoppar av fem. Det är ju fortfarande en ganska basic skräckfilm och skådespelarprestationerna är av varierande kvalité, men helt klart sevärt.

Ten Inch Hero

2009-06-15T00:49:00.012+02:00

Titel: Ten Inch Hero
Utgivare: independentfilm
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi, romantik
Regissör: David Mackay
Skådespelare: Jensen Ackles, Danneel Harris, Clea DuVall, Sean Patrick Flanery, Alice Krige, Elisabeth Harnois.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi, 'dreas och sambon.

Help Wanted: Normal People Need Not Apply.

Ten Inch Hero handlar om ett gäng ungdomar (och ett par något äldre personer) som jobbar på ett smörgåscafé i Santa Cruz, Californien. Piper (Harnois) har precis flyttat till Santa Cruz och hon behöver ett jobb. När hon går förbi Truckers smörgåscafé ser hon en skylt i fönstret: Personal sökes, normala människor undanbedes.

Caféet ägs av Trucker, en övervintrad hippie med en minst sagt udda uppfattning om hur man anställer personal (en fråga på "intervjun" lyder: Elvis, dead or alive?), och de andra som jobbar där är, tja, annorlunda. Det är Jen (DuVall), datornörd och dotter till en baptistpräst från Mellanvästern, den sexgalna Tish (Harris), som raggar upp killar genom att låtsas att hon aldrig fått orgasm och Priestly (Ackles) som utmärker sig med sin blå - eller gröna, eller röda - mohawk, sina tatueringar och sin något alternativa klädstil. (Kilt, till exempel...) Tvärs över gatan huserar dessutom "häxan" Zo, som Trucker är hemligt(?) förälskad i.

En av de stora frågorna när man ser filmen: vad kommer det att stå på Priestlys t-shirt idag?

Filmen innehåller flera olika storylines. Den huvudsakliga handlar om Piper, vars stora sorg i livet är dottern hon fick vid 15 års ålder och adopterade bort. Nu har hon bestämt sig för att hitta sin dotter, och hon spårar adoptivfamiljen till Santa Cruz. Av en slump blir hon indragen i familjens liv, och det visar sig att mamman inte längre finns med i bilden.

De olika sidospåren handlar i tur och ordning om Jen, som inte vågar träffa sin chattkompis Fuzzy22 i verkligheten, Tish, som hookat upp med en riktig skitstövel, Truckers hopplösa(?) förälskelse i Zo och Priestlys väl dolda(?) förälskelse i Tish...

Det blir ganska många trådar att hålla reda på, men allt reds upp i slutändan. Tyvärr lider den här filmen av The Faculty-syndromet (dvs. den hävdar att om man är eller ser annorlunda ut så är man inte värd att älskas. För att få den man vill ha måste man anpassa sig och bli "normal") vilket gör att det inte kan bli en fullpoängare trots att den i det stora hela är en underbar - och väldigt rolig! - film om vänskap, kärlek och en massa andra livsomvälvande saker - eller, för att uttrycka det annorlunda, en chick flick. Iallafall enligt sambon... Men strunta i det omdömet! Se filmen istället, det är den värd.

För Suss och mig var det nog snarast OMG! Jensen Ackles i blå mohawk! som gällde. ;) Sen var det ju en ren bonus att det var en bra film också.

Ten Inch Hero får fyra tamponger av fem möjliga, och jag måste ju bara bjuda på den absolut roligaste scenen i filmen. Enjoy!

Devour

2009-06-15T00:14:00.007+02:00

Titel: Devour
Utgivare: Bigel/Mailer Films
År: 2005
Produktionsland: USA
Genre: Skräck
Regissör: David Winkler
Skådespelare: Jensen Ackles, Shannyn Sossamon, Dominique Swain, William Sadler.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi.

Jake Gray (Ackles) upplever märkliga och våldsamma hallucinationer, vakendrömmar, som känns så äkta att han har svårt att skilja dem från verkligheten. På Jakes 21-årsdag visar en av hans vänner honom ett datorspel som inte liknar något annat, och som förklarar hans hallucinationer. The Pathway kryper in i Jakes och hans vänners liv och får dem att göra saker de aldrig skulle ha drömt om, och när människor börjar dö runtomkring dem har saker och ting gått fullständigt överstyr.

Devour är en typisk skräckfilm i många avseenden; längden (90 minuter! översta gränsen för en skräckfilm - efter 1½ timme finns det inte kvar nån att ha ihjäl), persongalleriet (ungdomar, dock något äldre än tonåren) och skräcklet (dvs. antalet liter fejkblod som används). Men det är inte en stalk-and-slash utan filmen försöker istället vara en psykologisk skräckfilm - med mer eller mindre lyckat resultat. Mestadels mindre, tyvärr... Inte direkt skrämmande, som Sussi uttryckte det.

I avsaknad av ett monster att ha ihjäl - tänk Freddie Krueger, Michael Myers eller Jason Vorhees - så är det Satan som står vid skampålen. Amerikaner är ju ganska förtjusta i det här med djävulsdyrkan... När Jake börjar gräva i saken börjar det verka som att The Pathway verkligen är just det, ett sätt för Satan att locka till sig människor - i synnerhet en människa. Jake.

Den stora behållningen i filmen är förstås Jensen Ackles (fan girl mode!) och det är ganska kul att se honom i den här rollen efter att ha sett fyra säsonger av Supernatural. Inte för att Jake Gray och Dean Winchester liknar varandra, utan för att Supernatural (särskilt säsong fyra) och Devour båda tillmäter Djävulen en ganska stor betydelse. =)

Devour får tre vakendrömmar av fem möjliga. Twisten på slutet - och, förstås, Jensen Ackles - hjälper upp betyget rejält, för tyvärr måste jag säga att andra halvan av filmen är hyfsat osammanhängande och hade mått bra av... tja, en bättre regissör kanske? Och kanske en bättre manusförfattare. Men i det stora hela var det rätt underhållande.

Coraline

2009-05-31T01:42:00.005+02:00

Titel: Coraline

Utgivare: Universal Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Henry Selick

Skådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French, m fl

Var: Hemma

Med: Lördagsgänget (Martina och 'dreas alltså)

Neil Gaiman är en av mina favoritförfattare och det är han som skrivit boken som den här underbara filmen baseras på. Sedan har den omarbetats för att passa som film så klart, en karaktär har lagts till och så vidare, men omarbetningen har gjorts med varsam hand och jag var faktiskt tvungen att kontrollera med boken om Wybie fanns med eller inte.

Handlingen utspelar sig i Pink Palace vilket inte är något fantastiskt sagopalats utan istället ett gammalt hus som delats in i tre lägenheter. Nyinflyttade i den största av lägenheterna är Coraline Jones och hennes hårt arbetande föräldrar. Coraline är nånstans runt 12-13 år gammal och blir fort uttråkad. En regnig dag så hittar hon en liten liten dörr bakom tapeten i vardagsrummet. När hon först tittar bakom den så är det bara en tegelvägg men på natten så öppnas en gång till en annan verklighet - en verklighet där ingenting är tråkigt, alla uttalar hennes namn rätt och hennes föräldrar är roliga och har tid för henne. Men - alla har knappar istället för ögon.

Henry Selick som regisserat och skrivit filmmanuset har tidigare jobbat med Tim Burton, bland annat med Nightmare Before Christmas, och bildspråket och stilen känns onekligen bekant. Hela Coraline är filmad i stop-motion - det vill säga de har byggt dockor, stickat tröjor och skapat miljöerna och bara använt CGI för särskilda effekter. Det ser helt fantastiskt ut, detaljerna är häpnadsväckande och rörelserna både härligt överdrivna och naturliga. Jag påminns en del om Hayao Miazakis filmer vad gäller just rörelserna. Det ligger timmar av hantverk bakom Coraline och hennes värld och på den officiella hemsidan kan man hitta många små filmsnuttar som visar hur de har gjort (jag är speciellt imponerad över kvinnan som stickat de små, små tröjorna och vantarna).

Det här är en utmärkt liten äventyrsfilm som innehåller både skratt och spänning. Jag önskar att jag hade fått möjligheten att se den på bio och den kommer definitivt att få en plats i min dvd-hylla så snart vi har möjlighet. Jag ger filmen sex stroppiga katter av sju möjliga.

Lady in the Water: En godnattsaga

2009-05-30T23:41:00.008+02:00

Titel: Lady in the Water: En godnattsaga

Utgivare: Warner Bros.
År: 2006

Produktionsland: USA

Genre: Thriller, fantasy, science fiction

Regissör: M Night Shylaman

Skådespelare: Paul Giamatti, Bryce Dallas Howard, Jeffrey Wright, Bob Balaban, Sarita Choudhury, Cindy Cheung, M Night Shylaman, Freddy Rodriguez, Noah Cray-Cabey

Var: Hemma.

Med: Sambon.

Cleveland Heeps är den stammande hyresvärden som dag ut och dag in tar hand om sina hyresgästers alla problem. Han konverserar gärna med dem, hjälper dem med sina problem, men ibland måste han också påminna dem om reglerna som att inte röka inomhus och inte bada i poolen efter 19.00. En dag upptäcker han att det är något fel med poolen. En underlig lera börjar dyka upp i filtret, och han misstänker att någon brutit mot reglerna och badat i poolen på natten och smutsat ned den.

För att fånga den skyldige bevakar han en natt poolen, men vad han finner är någonting helt annat. En kvinna gömmer sig i poolen, men när han ropar på henne och ber henne komma upp så svarar hon inte. Orolig för att hon håller på att drunkna dyker han i efter henne, men finner ingenting. Han kliver upp, chockad, halkar och slår sig och ramlar in i poolen igen, medvetslös. Sedan vaknar han upp i sin säng, med en underlig kvinna vid hans sängkant. Hon säger att hon heter Story, och att hon är rädd för att gå ut.

Cleveland inser snabbt att Story inte är en vanlig kvinna, när han frågar henne vad hon är berättar hon att hon är en narg. Av en hyresgäst får han veta att en narg kommer från en österländsk godnattsaga om ett vattenfolk som då och då får ett uppdrag, att leta reda på en människa med ett budskap och väcka budskapet inom människan. Story har nu kommit till deras lägenhetskomplex för att finna personen med budskapet, och om hon inte lyckas med detta kommer hon aldrig kunna återvända sitt hem i havet igen.

M Night Shylaman är en av mina stora favoriter. Han har gjort Signs, Sjätte sinnet, Unbreakable och Dragonfly, filmer som jag älskar. Temat i filmerna är ofta lågmälda thrillers, ryysligt ruggiga men också tänkvärda och mycket vackra. Lady in the Water håller samma standard, även om den framställs mer som en godnattsaga och har mindre skrämmande element i sig än till exempel Sjätte sinnet som jag knappt vågar se (chicken). Karaktärerna är helt underbara, speciellt huvudrollerna Cleveland och Story. Skådespelarna är också underbara. Något som jag älskade var hur alla hyresgästerna har sina speciella egenheter (tja, förutom Reggie som bara tränar ena sidan av sin kropp och därför har en buffad arm och en tunn arm. Det är litet creepy). Detta är en superbra film som jag rekommenderar varmt till alla! Jag var helt hänförd! Den var så mysig, så sagolik. En Must-See-Movie helt enkelt!

Den får fem nargar av fem möjliga!

Trivia: M Night Shylaman har faktiskt en roll i denna film, han spelar författare (och är väldigt snygg). Sen kan man snart finna Bryce Dallas Howard i den kommande Terminator Salvation-filmen som Kate Connor. Och så kan man så klart återfinna Noah Gray-Cabey i Heroes (mycket bra ung skådespelare), och Fredrik Rodriguez som Gio i Betty.

The Oxford Murders

2009-05-29T10:48:00.003+02:00

Titel: The Oxford Murders
Utgivare: Eurimages
År: 2008
Produktionsland: UK, Spanien, Frankrike
Genre: Thriller, romantik, crime
Regissör: Alex de la Iglesia
Skådespelare: Elijah Wood, John Hurt, Leonor Watling, Julie Cox
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Dåliga böcker blir oftast bra eller åtminstone ok filmer, enligt min erfarenhet. Det stämmer även den här gången - jag tyckte att boken var astråkig, men filmen vara faktiskt ganska ok. Att sen John Hurt är med gör ju inte saken sämre, han är briljant.

Martin, en ung amerikansk matematikstuderande (Wood) kommer till Oxford för att skriva sin avhandling. Han har redan bestämt sig för att han vill ha sin idol, professor Arthur Seldom (Hurt), som handledare, men det visar sig snabbt att Seldom inte längre tar emot studenter. Martin hyr ett rum hos hustrun till en av Seldoms gamla kollegor i hopp om att kunna komma professorn närmare, men det ger inget resultat och efter att ha blivit gjord till offentligt åtlöje av Seldom under en föreläsning beslutar sig Martin för att lämna Oxford.

Men samma dag stöter han på Seldom hos sin hyresvärdinna, och tillsammans hittar de henne mördad. Seldom berättar att han är där på grund av en lapp med ett kryptiskt meddelande och en symbol på, och han är övertygad om att symbolen, en cirkel, betyder att mördaren är någon som vill ha Seldoms uppmärksamhet till varje pris. Den gamle professorn och den unge matematikern börjar nu, tillsammans, att jaga mördaren, med cirkeln som enda ledtråd. Ska mördaren hinna slå till igen innan de listat ut vad hans symbol betyder?

Tja, handlingen som sådan är helt ok, lite småspännande på sina ställen även om den inte är helt orginell. Som vanligt är Elijah Wood en smurf (och även om han uppvisar aningens fler ansiktsuttryck än i Sagan om Ringen så är det inte SÅ många fler. Kanske tre, istället för ett. Snacka om "the man with one face"...). Det mest störande med hela filmen är dock sexscenerna - OMG, Frodo has sex! - det är lite cradle robbing över dem. Julie Cox (ok, ingen sexscen där, bara hångel) är född -73, Leonor Watling -75, men eftersom Elijah (född -81) ser ut som 14 så blir det bara... fel. Och om det är nån som skulle behöva buffa upp sig på gymmet så är det han, kan jag säga. (And yet, these scenes are strangely appealing... vad är det för fel på mig?)

Hm, det blev en ytlig recension det här. Ja ja. =) Jag skyller på avsaknaden av en daglig Sam & Dean-hit.

The Oxford Murders får iallafall, knappt, tre mystiska symboler av fem. Det blir lite mer än 2,5 bara på grund av ovannämnda scener. ;)

Wanted

2009-05-28T14:55:00.004+02:00

Titel: Wanted
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, thriller
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Angelina Jolie, James McAvoy, Morgan Freeman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Hemma med sambon den här gången, alltså. Jag har tidigare sett den med mina medrecensenter S&A. På ytan är Wanted en typiskt medelmåttig actionfilm (jag menar - skruva kulor? Vad tror den att den är, The Matrix?) men med betydligt bättre än medelmåttiga skådisar. Nu vill jag inte höra nåt ont om Angelina här...

James McAvoy har verkligen gjort sitt bästa för att inte bli typecastad: faun i Narnia, förste älskare(? jag har faktiskt inte sett den) i Atonement... och nu lönnmördare i en totalt orealistisk actionfilm. Ja ja, realistisk action är en självmotsägelse, det finns bara orealistisk action. Men iallafall.

Skrapar man lite på den glossiga ytan så dyker det emellertid* upp ett mer seriöst tema. En moralisk/etisk frågeställning om handlingar och dess konsekvenser, samt de effekter en människas agerande kan ha på alla runtomkring. Är vi utvecklade nog för att ha ett sånt ansvar över liv och död som Vävarna i Wanted har? Kan vi verkligen tro så blint på "ödet"? (När som helst borde kapten Picard störta in och hålla en moralpredikan om "the greater good".)

Handlingen i sig är ganska enkel; ekonomiassistenten Wesley Gibson (McAvoy) hatar sitt jobb, sitt liv, allting. Han får panikattacker och känner sig oviktig, som en osynlig mus, en känsla som förstärks av det faktum att hans far övergav honom när han var en vecka gammal.

Men en dag ändras allt det där. Wesley får veta att hans far var lönnmördare för en hemlig organisation, Vävarna, och de vill att han ska ansluta sig till dem för att hämnas sin fars död. Precis som sin far besitter Wesley nämligen en förmåga att kunna "sakta ner" verkligheten, till den grad att han kan se att skjuta vingarna av en fluga, och till sin förvåning får han reda på att det är denna förmåga han hittills trott varit panikattacker.

Så Wesley slutar på sitt jobb och börjar istället träna för att bli lönnmördare, med den vackra Fox (Jolie) som lärare.

Ja, i vanlig ordning är det ju aldrig så enkelt som man skulle kunna tro från början. Det osar faktiskt skumt ganska tidigt i handlingen, och så småningom får även Wesley upp ögonen för detta och måste på bästa actionfilmsmanér ta itu med saker. Vilken tur då att han har potential för att bli världens bäste lönnmördare. ;)

Första gången jag såg filmen tycker jag att den var, nja, sådär, men andra gången insåg jag att den ju faktiskt är väldigt humoristisk samt, som tidigare nämnts, rentav har flera mer eller mindre subtilt dolda budskap. Det är inte bara brainless action, tro det eller ej. (Även om det är en hel del av den varan också.)

Betyget blir 3 skruvade kulor av 5 möjliga, och jag kan säga att det här är en film som jag antagligen kommer att köpa i framtiden. Inte till fullpris, men kommer den på rea så måste jag köpa den.

* Nästan ett lika bra ord som huruvida.

The Hitchhikers Guide To The Galaxy

2009-05-21T17:45:00.009+02:00

Titel: The Hitchhikers Guide To The Galaxy
Utgivare: Touchstone Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA, Storbritannien
Genre: Sci-fi, Komedi, Äventyr
Regissör: Garth Jennings
Skådespelare: Martin Freeman, Zooey Deschanel, Mos Def, Sam Rockwell, Alan Rickman, Bill Nighy, Helen Mirren, Anna Chancellor
Var: I soffan, i Trelleborg
Med: Mig själv

Arthur Dent har en riktigt dålig vecka. Häromdagen när han var på ett maskeradparty träffade han en tjej, Trisha McGillian, som han blev riktigt intresserad av. De satt och pratade och hade det trevligt, tills en man i en underlig utstyrsel kom och frågade henne om hon ville följa med och kika på hans rymdskepp, och hon försvinner med honom. När han en morgon några dagar senare sitter vid frukostbordet störs han av ett bullrande ljud, ett gäng bulldozrar står utanför hans hus och ska strax riva ned det för att bygga en motorvägsomfart.

Medan han är i färd med att lägga sig framför bulldozern för att protestera dyker dessutom hans vän Ford Prefect upp och babblar osammanhängande om att jorden är på väg att gå under. Som för att understryka detta dyker plötsligt miljontals rymdskepp upp, och ur en raspig högtalare förklarar ledaren för Vogonerna att jorden skall förstöras för att bereda plats för en hypergalaktisk rymdväg. "Försök inte låtsas förvånade!" säger han. "Planerna har förevisats på byggnadskontoret på Alpha Centauri i 50 jordår. Ids ni inte engagera er i lokalfrågor är det ert problem!"

Till Arthurs stora tur visar det sig att Arthurs kompis Ford Prefect inte alls är från Guildford utan från en liten planet i närheten av Betelgeuse. Ford arbetar på en bok som heter Liftarens guide till galaxen, och liftar från planet till planet för att lära sig nya saker. Han och Arthur lyckas lifta med rymdskeppen som sekunden efter det förstör jorden. Men vogonerna är inte en vänlig ras, och efter att de torterar Arthur och Ford med vogonsk poesi släpper de ut dem i rymdens vaakum, där de dock lyckas lifta till skeppet Hjärtat av Guld. På skeppet möter Arthur till sin stora förvåning Trisha McGillan och mannen från maskeradpartyt, som visar sig vara den ökände - och intellektuellt handikappade -Zaphod Beeblebrox, som just kidnappat sig själv och rymdskeppet och nu jagas av hela den galaktiska kåren. Han är även Fords kusin.

Det visar sig att skeppet har en så kallas Osannolikhetsdrift som gör att det kan befinna sig på alla möjliga platser i universum samtidigit, och därmed kan ta sig till var som helst i universum. Med på skeppet finns den manodepressiva roboten Marvin med en hjärna stor som en planet, och den obotligt positiva skeppsdatorn Eddie, samt två små möss som på något underligt vis tagit sig ombord och verkar fiffla med skeppets styrsystem.

Arthur och Ford dras in i Zaphods planer och de flyr med Vogonerna och den galaktiska kåren hack i häl, medan de försöker finna svar på meningen med livet och annat intressant.

Liftarens guide till galaxen är baserad på boken med samma namn av Douglas Adams, som är en av mina all time favourites. Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men den är så rolig och så sinnessjuk att det är litet svårt att uttrycka hur pass bra den är. Jag tycker filmen är helt okej, jag älskar Alan Rickman som den manodepressiva Marvin, gillar den litet tragiske Arthur och den totalblåsta presidenten av galaxen. Filmen ofta tar upp ämnet intelligens, att människor inte är så intelligenta som vi tror, och att det egentligen inte spelar någon roll hur intelligent man är när även de mest kompletta idioter kan bli valda till presidenter (ta George W Bush som exempel). Sedan skickar han en känga åt det byråkratiska systemet med blankett-ifyllning, vilket jag finner ytterst träffsäkert (trust me, I'm a public officer!). Det är nästan så man kunde tro att människans syfte var att fylla i blanketter tills vi dör, tyvärr. (Ibland känns det så.)

Filmen börjar med det magnifika sångnumret So long and thanks for all the fish där man också förklarar att människor bara är den tredje mest intelligenta rasen på planeten, och att delfiner kommer på andra plats. Så vad kommer då på första plats, kanske ni undrar? Det får ni reda på om ni ser filmen... =)

Betyg då? Ja, trots all humor så skrattade jag faktiskt inte särskilt mycket. Det var en bra film, men inte så där jättejättebra. Jag tror den saknade något av bokens humorglimtar, den kunde nog varit ännu mer vriden. Desto mer vriden desto bättre. Därför får den enbart tre osannolikhetsdrifter av fem möjliga.

So long and thanks for all the fish!

Star Wreck: In the Pirkinning

2009-05-16T22:01:00.006+02:00

Titel: Star Wreck: In The Pirkinning
Utgivare: Tuotantoyhtiö Energia
År: 2005
Produktionsland: Finland
Genre: Action, Sci-fi, Komedi
Regissör: Timo Vuorensola
Skådespelare: Samuli Torssonen, Atte Joutsen, Timo Vourensola, Antti Satama, Karoliina Blackburn, Janos Honkonen, Seppo Honkanen
Var: I sängen, i Trelleborg
Med: Mig själv

Kapten Pirk kommer från en avlägsen framtiden med rymdskepp och andra humanoider, bland annat Plingoner och Vulgarer. Han har tillsammans med sin andre man Info, en android, och Dwarf, en plingon, fastnat i Finland i nutiden, som han finner vara en mycket farlig tid. Som tur är har den första kontakten med Vulgarerna skett. De anlände till Jeff Cochrane, en suput till rockstjärna som sålde deras skepp till ryssarna. Pirk och hans två kamrater reser till Ryssland och lyckas övertyga Rysslands president om att bygga ett nytt rymdskepp åt honom och därtill ge honom full bemanning. Efter ett par år är skeppet klart och Pirk är nu redo för att sätta igång en plan som bubblat inom honom för en lång tid: Att ena världen under en stark ledare - honom själv!

Efter att ha rustat Ryssland med framtida teknologi lägger de världen under sina fötter och skapar P-unionen, och när jorden är vunnen är det dags för att utforska och erövra resten av universum.

Filmen driver hejvilt med Rysslands revolutioner, Star Trek, Babylon 5 och med de finska dryckesvanorna. Pirk och hans skepp Omstart kommer genom ett larvhål till en spegelversion av deras universum. Där träffar de rymdstationen Babel 13 (Babylon 5) som leds av Kapten Sherrypie. Vi möter även säkerhetschef Mihail Garibrandy och Susanna Ivanovitsa. Den stora grejen med filmen är att det är finskt tal och svensk text, och översättningen från engelska till finska till svenska resulterar i lines som "Ät mina ljuskulor!" (Eat my photontorpedoes!) Produktionen av filmen höll på i över sju år och resulterade i en enastående datorgrafik, stor humor och skådespelare av varierad förmåga. En del var så kassa så det gjorde ont, andra var helt okej, några få överspelade så det blev ännu mer komiskt...

Några ljusglimtar:
Kapten Fukov för skeppet Kalinka...
"Ät mina ljuskulor"
Dwarfs scen som korvståndsbiträde i studentområde (han serverar fulla studenter i studentoveraller!)
Alla syrliga kommentarer om Pirks inkompetens och löjlighet
Kapten Pirks inkompetens och löjlighet

För er som är insatta i Star Trek världen eller som är intresserade av SF kan jag rekommendera denna film, för er övriga - håll er långt borta! Den får totalt 3 ljuskulor av 5 möjliga - egentligen helt oförtjänta - mest pga att den fick mig att skratta.

At the Mountain of Madness

2009-05-14T20:36:00.006+02:00

Nä, jag vet ingenting om Guillermo del Toros filmatisering av At the Mountain of Madness. Det verkar som att han har ett manus färdigt, men när han försökte få Warner Bros att finansiera för några år sedan så tvekade de tydligen eftersom manuset varken innehåller en kärlekshistoria eller ett lyckligt slut (del Toro förklarade det med att "it's impossible to do either in the Lovecraft universe" och det har han ju rätt i)... men hur som helst, min fråga är: är det nån som vet nåt om det här projektet? Kommer det en film?

*Uppdatering* Jag hittade en svensk blogg som försäkrar att del Toro ska sätta igång med AtMoM efter de två Hobbit-filmerna (helt otippat benämnda The Hobbit och The Hobbit 2)... kan det stämma? Å andra sidan så är del Toro tydligen uppbokad fram till 2017, och det ryktas om att han ska göra Dan Simmons Drood som första projekt efter Hobbit-filmerna...

Star Trek

2009-05-09T23:35:00.012+02:00

Titel: Star Trek
Utgivare: Paramount Pictures
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Sci-fi, Äventyr
Regissör: J.J. Abrams
Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana, Bruce Greenwood, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Ben Cross, Winona Ryder
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo

Star Trek är en prequel till de övriga 10 Star Trek-filmerna och visar hur Kirk, Spock och Bones med flera träffades för första gången och hur de kom att bli besättningen för Enterprise. Filmen inleds med den dagen Kirk föds, vilket är samma dag som skeppet hans föräldrar arbetade på går under. De stöter på en åskstorm, ur vilken ett romulanskt skepp framträder och attackerar dem med överlägsen teknik. 25 år senare är Enterprise på sin jungfrufärd, och stöter återigen på samma åskstorm, med samma skepp inuti. Enterprise måste nu finna ett sätt att överlista fienden och rädda federationens planeter från total förintelse...

Star Trek är ett fartfyllt äventyr med tung action från första till sista scen, varvad med härlig humor. Något som jag dock vill lyfta fram är de inledande scenerna, som sätter standarden för resten av filmen. Känslorna sprakar och efter cirka 15 minuter inser jag att jag faktiskt sitter och lipar (!!!) av rörelse. Helt jäkla otroligt! (Men jag har alltid varit en blödig typ...)

När det gäller Star Trek-världen så är jag långt från en opartisk recensent. Jag har inte sett TOS (The Original Series) men dock alla filmer, samt hela TNG (The Next Generation) samt Voyager. Jag kan dra haranger om scener mellan Kirk, Spock och Bones - exempelvis lägereldsscenen, en av mina favoriter - och älskar interaktionen mellan dem alla. Humorn, gnabbet, ironin, hat/kärleken som kommer av att jobba tillsammans i över 20 år. (Jag minns exempelvis när de åkte tillbaka i tiden till sjuttiotalets kalla krig och var tvungna hitta en kärnvapenbas för att kunna starta upp skeppet igen. Ironin när ryssen Chekov går runt och frågar amerikaner: "Excuse me, could you tell me where the nuclear base in Alameda is?" ... det är helt enkelt obetalbart.)

Med all denna historia och relation till karaktärerna var jag självklart nervös för hur de skulle gestaltas av detta gäng, men jag tycker de lyckades mycket bra med sina karaktärer och med hela gruppdynamiken. Det anspelades friskt på framtida hat/kärleken mellan Spock och Bones vilket jag förstås älskade. Jag älskade också Chris Pines gestaltning av Kirk. Han var envisare än envisast, uppkäftig och slagskämpen för dagen. Karl Urban var perfekt som den grinige Bones, och när han sa "You green blooded goblin" åt Spock eller "I'm a doctor, not a physicist!" åt Kirk fick jag rysningar av välbehag. Quinto var den perfekte Spock, och så lik! Första scenen när man såg han i profil trodde jag det var Nimoy själv... (Dock så är jag alldeles för influerad av Heroes, för ibland var det stunder då jag undrade när det skulle slå över och Spock skulle bli mordisk och börja skära upp folk. )

Chekov porträtterades av Anton Yelchin, en 20 år gammal amerikansk kille som lyckades få till den ryska accenten på ett jättebra sätt. Simon Pegg spelade Scotty och lyckades få in den klassiska "I'm givin' it all she's got, Capt'n" när Kirk ber om mer kraft till warpmotorerna. John Cho glänser med sitt svärd och bjuder på lysande fajtingscener (men frågan är, dyker Sulus svärd upp i TOS eller är detta ett nytt påfund??) Zoe Saldana var en lysande Uhura, och bjöd på litet oväntade förväxlingar (nu måste jag verkligen se TOS och se om det stämmer!)...

Fun fact: Simon Pegg spelar i ~~filmen~~ tv-serien Spaced en karaktär som skämtar om att det ojämna numret Star Trek-filmer skulle vara sämre. Ironin i det hela är att Simon sedan spelar Scotty i den 11:e filmen...

När det gäller handlingen så var storyn sann mot Gene Roddenberrys anda och det kändes som ett klassiskt Star Trek-äventyr. Visst finns det säkert massor av saker för trekkies att reta upp sig på, så som tidslinjen (var verkligen Spock ung samtidigt som Kirk, var inte han flera hundra år äldre?), eller varför inte de tekniska detaljerna som tedde sig någorlunda moderniserade sen TOS, trots att TOS utspelar sig efteråt. Jag är inte så insatt i tekniken, men nog var finesserna på phasern och tricorden snyggare i denna dåtid istället för i TOS. Fast litet får man ju snygga upp, kan jag tycka.

Det som kan uppfattas störande är dock stridsscenerna mellan skeppen, vilket min sambo hade stora problem att följa. Nu för tiden skall allt vara så intrikat detaljerat att det blir för många detaljer för ögat att vila på, alltså blir det störigt. Men det blir nog bättre när man ser det på mindre skärm.

För att sammanfatta det hela tänkte jag använda mig av ett citat av Fredrik Strage från DN som skriver:

Efter tio långfilmer och fem teveserier kan man fråga sig om världen behöver ännu ett ”Star Trek”-äventyr. Svaret är naturligtvis ja.

Personligen tycker jag inte ens man behöver fråga sådana absurda frågor. Självklart ska Star Trek fortsätta in i oändligheten, för det finns SÅ mycket att göra filmer om!

Filmen får *dum-dum-dum-dum* FEM Vulcan salutes av fem möjliga. (Duh!)
Live long and prosper.
Fia out.

Martina: Nja, jag är inte odelat positiv trots att jag "borde" vara det - det är ju Star Trek! Och däri ligger problemet. Som film betraktat, storymässigt, CGI-mässigt etc., är den helt ok. Som Star Trek - nej. (Även fast Zachary Quinto var väldigt lik Leonard Nimoy. Men den karaktär jag tyckte att de lyckades bäst med var McCoy. Karl Urban gjorde en väldigt bra Bones, trots repliken "green-blooded goblin".) För mycket slapstick och hysteriskt omkringspringande, och scenerna med young Kirk (dvs. Kirk som barn) och young Spock (Spock som barn) var så usla att jag nästan grät. Tyvärr blev det det som satte tonen för resten av filmen och jag hittade bara massor av saker som var fel på så många plan... Alltså, som film får den en fyra, men som Star Trek - en tvåa.

BTW - Spock slog ju faktiskt över och blev mordisk, se ovan...

*Uppdatering* Jag måste se den igen så fort den kommit ut på dvd, jag hoppas på att jag kommer att ändra uppfattning då.

Årets julfilm

2009-05-06T17:21:00.003+02:00

Om IMDb har rätt så kommer årets julfilm bli Sherlock Holmes, den ska ha premiär 25 december enligt dem. Hoppas hoppas! Då ska jag gå och se den på premiären. Gå på bio på juldagen är ju så mysigt, men jag har inte lyckats med det på flera år nu. Måste försöka komma ihåg det i år...

X-men origin: Wolverine

2009-05-01T23:31:00.007+02:00

Titel: X-men origin: Wolverine
Utgivare: Twentieth Century-Fox Film Corporation
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Fantasy, Sci-fi, Thriller
Regissör: Gavin Hood
Skådespelare: Hugh Jackman, Liev Schreiber, Ryan Reynolds, Danny Huston, Lynn Collins, Dominic Monaghan
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo

I Wolverine får vi följa James "Wolverine" Logans liv före X-men triologin utspelar sig. James Logan föddes någon gång under 1800-talet och utvecklar sina krafter tidigt, då han utsätts för ett barndomstrauma som får honom att rymma hemifrån med sin halvbror Victor. Victor, som också begåvats med förmågor liknande Logans, tar hand om Logan och tillsammans tar de värvning i krig efter krig, för de har ytterligare en unik förmåga: de kan inte dö.

Victors blodlust blir under vietnamkriget för mycket för Logan, och i ett försök att stoppa sin bror från att mörda en oskyldig civil upptäcker de andra soldaterna deras superförmågor. Plötsligt dyker en man upp som erbjuder dem en chans att tjäna sitt land genom att utnyttja sina unika gåvor, vid sidan av andra mutanter. De går med på att arbeta för honom.

I USA:s tjänst färdas dem kors och tvärs över världen och dödar män på underliga uppdrag. Slutligen står inte Logan ut med dödandet längre, och han lämnar gruppen för Canada där han börjar jobba som en skogshuggare. Men även om Logan är färdig med myndigheten, är de inte färdig med honom, och efter ett par år söker de upp honom igen - någon har börjat döda mutanter och de behöver hans hjälp...

Jag läste någonstans att Jackman tyckte att Wolverine blev för mesig i X-men III, så han beslutade sig för att själv producerar origin-filmen, och att han valde en regissör som aldrig har gjort sci-fi eftersom det skulle hjälpa filmen fokusera på handlingen istället, och för att ge Wolverine ett större djup.

Filmen i sig är mognare, actionpackad (men samtidigt inte särskilt våldsam) och mer personlig eftersom den fokuserar på Logan, hans uppväxt och skälen för att han är den han är. Det känns dock som om filmen tappat seriebokskänslan, vilket kan uppfattas både positivt och negativt beroende på om man gillar seriebokskänsla. Det gör jag, så därför tyckte jag filmen saknade litet av den stämningen som jag var ute efter. Den var faktiskt rätt så tråkig vissa stunder, även om jag inte kan pinpointa varför. Det kanske var så att jag hade för höga förväntningar, eller så kanske jag inte förstod storyn nog bra.

Wolverine knyter dock ihop säcken till X-men I på ett bra sätt. Den introducerar mutanter som Cyclops och Victor, senare Sabretooth, men lämnar många stumpar kvar som kan byggas vidare på. Någonting säger mig att vi kommer få en till Origin-rulle, eller kanske två. Kanske X-men Origin: Cyklops eller Storm...? (Min sambo informerade mig om att Storm egentligen inte är en mutant utan dottern till en afrikansk åskgud, det låter som en riktigt häftig bakgrundsstory.)

Allt som allt får filmen tre adamanthårda klor av fem möjliga.

Martina: Jag ger den en fyra, för jag tyckte faktiskt att Wolverine var bättre än de andra filmerna. Sekvensen i början (förtexterna) med alla krig de var med i är briljant, och jag kan inte säga att jag tyckte att den var tråkig nånstans... men däremot gjorde den ett par logiska kullerbyttor här och där.

The Darjeeling Limited

2009-04-29T18:11:00.007+02:00

Titel: The Darjeeling Limited
Utgivare: Fox Searchlight Pictures
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman, Anjelica Huston, Bill Murray, Natalie Portman
Var: Hos S&A.
Med: S&A.

Wes Anderson har gjort briljanta The Royal Tenenbaums och den inte lika briljanta The Life Aquatic with Steve Zissou, som jag tror att jag måste se igen eftersom det inte klickade första gången jag såg den... jag tyckte att den var tråkig och långsam. Nå, hur som helst.

The Darjeeling Limited kunde alltså gå either way, och med tanke på att Owen Wilson, som jag för det mesta avskyr, är med så kändes det inte helt troligt att det skulle vara nåt att hänga i julgranen. Trots det hade jag rentav lagt till den på min Lovefilm-lista bara för att - men vet ju aldrig, den skulle ju kunna vara bra.

Och det var den faktiskt. (Men det var S&A som fick den från Lovefilm den här gången.) The Darjeeling Limited handlar om tre bröder (Wilson, Brody och Schwartzman) som beger sig ut på en "andlig resa" i Indien med tåget Darjeeling Limited. Brödernas far dog för ungefär ett år sedan och de har issues med hans död samt med varandra - storebror Francis, som bossar runt de andra två, mellanbror (inbillar jag mig) Peter, som snart ska bli pappa men är ambivalent över detta, och lillebror Jack som precis gjort slut med sin flickvän och lyssnar av meddelandena på hennes telefonsvarare i smyg. De tre har inte pratat med varandra sedan pappans begravning och nu ska de tillbringa en hel tågresa tillsammans i en liten kupé.

Förutom att driva varandra till vansinne så lyckas de även reta upp konduktören, genom att 1) röka ombord på tåget, 2) köpa en giftorm och smuggla in den i kupén och 3) slåss med varandra och spreja pepparsprej i varandras ansikten. Så naturligtvis blir de avkickade.

Men det är början till en riktig andlig resa som gör att de verkligen kan bli bröder igen.

S tyckte att "jag förstår inte vad det är med Wes Anderson och dysfunktionella familjer" och det är helt sant - The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited. Båda handlar om ytterst trasiga familjer och i synnerhet syskonrelationer. Båda har dessutom flera skådespelare gemensamt - Bill Murray, Anjelica Huston, Owen Wilson (som alla tre är med i Life Aquatic också). De flesta regissörer verkar ha sin lilla crew med skådisar som de gärna arbetar med, Tim Burton har Johnny Depp och Helena Bonham-Carter, Colin Nutley har Helena Bergström. Ja, ni vet.

The Darjeeling Limited kanske inte är überbriljant, men den är bra och faktiskt något av en feel good-film (och jag älskar färgerna!). Jag ger den 3,5 färggranna indiska tåg av 5.

Vad har Suss och 'dreas för tankar?

ANDREAS: Mjo, du har ju sammafattat storyn och så fint och bra. Trodde inte att jag skulle tycka om den alls. Inte för att jag på något sätt tyckte att vare sig Tenenbaums eller Life Aquatic var dålig på något sätt, när jag såg dom tyckte jag rent av om dom men trots detta så har jag lite svårt med mr Anderson. Sen, TROTS att jag nu har svårt för karln fastän jag nu tycker om tre av hans filmeer (och har bara sett de tre) så vill jag faktiskt också ta mig för att se Rushmore med Bill Murray och Jason Schwartzman av just Wes Anderson. Härilgt småpretentiös, dysfunktionellt udda film med ett ändå ganska mysigt meddelande, suveräna skådespelare och klart härliga karaktärer på gott och ont. Undrar klart över vad som fick Bill Murray att hoppa med på de små scener han var i, men skoj skoj att han var det. En klart adekvat film som kan rekommenderas till andra att se.

You Don´t Mess with the Zohan

2009-04-29T17:37:00.004+02:00

Titel: You Don´t Mess with the Zohan (Jiddra inte med Zohan)
Utgivare: Happy Madison Productions
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi
Regissör: Dennis Dugan
Skådespelare: Adam Sandler, John Turturro, Rob Schneider
Var: Hos F&T
Med: F, och bitvis T.

Jag måste säga att jag var en liiiten smula skeptisk mot den här filmen när vi hyrde den (och med lite menar jag "ganska mycket") eftersom det är en amerikansk komedi med Adam Sandler och det vet man ju hur det brukar sluta. Sandler har i och för sig gjort en och annan film som i alla fall nästan går att se (The Waterboy och Little Nicky), med betoning på nästan... Men i det stora hela, nej, jag är skeptisk.

Men så fel man kan ha! You Don´t Mess with the Zohan driver med alla grupper som går att driva med, och längst fram i kön står förstås palestinier och judar och det ändlösa käbblandet i Israel. Titelns Zohan (Sandler) är en israelisk hemlig agent (jude), deras svar på James Bond kan man säga men så oändligt mycket bättre på precis allt. Problemet är bara att Zohan börjar tröttna på att ständigt vara den som räddar dagen. Han har en annan dröm, nämligen att flytta till Amerika och bli - frisör.

Efter att ha avslöjat detta för sina föräldrar, som skrattar ut honom och frågar om han är en "fagele" (bög), bestämmer sig Zohan för att fejka sin egen död genom att "förlora" mot den palestinska sidans främste agent, Phantom, och på egen hand bege sig till Amerika under falskt namn för att kunna uppfylla sin dröm.

Så se upp, New York - mr Scrappy Coco(!) är här för att göra stan osäker! "Scrappy", som nu hävdar att han är australier/tibetan får anställning hos Dahlia, en (gasp!) palestinsk kvinna som driver en frisörsalong på den palestinska sidan av gatan (som förstås ligger mitt emot den israelisk-judiska sidan av gatan...).

Dahlias frisörsalong går väl inte så jättebra och hon är på gränsen till att bli vräkt eftersom bolaget som köpt upp hela gatan kräver ockerhyror i hopp om att affärsidkarna ska lägga ner - så att de kan riva allt och smälla upp ett köpcentrum. Men när Scrappy Coco kommer dit ändras allt.

Den stora poängen med den här filmen är, förstås (trumvirvel här, tack)... poängerna. Alltså skämten. Och det är förstås ganska tacksamt att driva med Israel-Palestinakonflikten och skillnaderna - men också likheterna! - mellan judar och palestinier (ingen i USA kan ju se skillnad på dem, vilket också noga poängteras). Själva storyn är väl sådär, men grundtanken är ganska fin iallafall: låt oss alla sluta slåss och istället hålla hand och sjunga "we shall overcome" så ska nog allt lösa sig, ska ni se.

Det finns en hel del scener som är helt obetalbara, Adam Sandler får verkligen excellera i att vara Adam Sandler här. Och det var det där med arabskämt - en av butikerna på den judiska sidan av gatan heter "Going out of business" och butiksbiträderna gör sitt bästa för att lura på kunderna falska märkesvaror till överpris. Det kanske inte låter så roligt, men det är det när man ser filmen...

Nå, hur som helst. Jag blev mycket positivt överraskad och skulle faktiskt kunna tänka mig att se den här igen (kanske till och med köpa den - på rea, iallafall) och det är ett jäkligt bra betyg för att komma från mig när det gäller den här typen av film. You Don´t Mess with the Zohan får 3,5 saxar av 5 möjliga och en liten guldstjärna i kanten bara för att.

Apropå film: tv-serier

2009-04-23T13:47:00.007+02:00

Om det är så att ni undrar varför jag inte verkar se så mycket film, så är det för att jag och sambon följer ett antal tv-serier istället. Jag kan rekommendera allihop.

Life - Damian Lewis (Band of Brothers m.m.) spelar polisen Charlie Crews som blivit falskeligen anklagad för mord och tillbringade 12 år i fängelse innan han frikändes och släpptes. Nu har han gått tillbaks till sitt gamla jobb som polis på mordroteln samtidigt som han försöker lista ut varför han blev ditsatt för morden på sin gode vän och hans familj. Bra polisserie som är lite shaky under första säsongen men som definitivt höjer sig ett snäpp under säsong 2. Värd att se om man gillar kriminalserier, men den riskerar just nu nedläggning. Beslutet kommer i maj.
Terminator: The Sarah Connor Chronicles - Också en serie som riskerar att läggas ner efter två säsonger, vilket är synd eftersom säsong 2 verkligen blev intressant (efter en ganska shaky första säsong även där). Serien börjar ungefär 2 år efter filmen Terminator 2, men på grund av en tidsresa utspelar sig större delen av serien i "nutid" (2007-2008).
Bones - Inne på sin fjärde säsong and still going strong. Serien baseras (löst, mycket löst) på Kathy Reichs böcker om rättsantropologen Temperence Brennan, men har tillfört en helt ny dimension med de ändringar som serieskaparna gjort. Mycket intressant serie som dels handlar om utredning av mordfall men, kanske viktigare, också behandlar karaktärernas utveckling och relation till varandra. Många underbart nördiga karaktärer och bra skådespelare!
Supernatural - En serie som jag länge var skeptisk mot (eftersom jag inte följt den från början utan bara sett lite då och då och alltså inte fått nåt sammanhang i handlingen), men som faktiskt är riktigt bra om man kan ha överseende med de ungefär 14 olika sub-plottar som manusförfattarna har på gång vid varje givet tillfälle. Ögongodis i hög grad i form av bröderna Winchester och spännande handling.
Californication - Vi har sett säsong 1, älskade den och ska börja på säsong 2 så fort vi får tid. David Duchovsky gör sitt livs roll som Hank Moody och om man tål den extremt sexualiserade handlingen är detta en av 2000-talets roligaste serier.
Dollhouse - Joss Whedon är ju alltid Joss Whedon. Dollhouse har tyvärr fått ganska blandade reaktioner och hotas av nedläggning efter säsong 1, och jag måste medge att den inte är fullt lika rolig som t.ex. Buffy the Vampire Slayer och Angel men med ett mycket intressant tema - och med Eliza Dushku.
Castle - Har bara sett första avsnittet än så länge, men det verkar lovande. Här har Joss Whedon inte fingrarna med i spelet men jag misstänker att Nathan Fillion står för humorn, eftersom hans rollfigur Richard Castle påminner väldigt mycket om captain Mal Reynolds från Firefly och Serenity. Hotas tyvärr också av nedläggning p.g.a. bristande tittarsiffor, vilket jag inte förstår - har folk ingen smak?

På egen hand följer jag dessutom:

Criminal Minds - Med mina favvokaraktärer dr Reid och Penelope Garcia blir det aldrig tråkigt! BAU-teamet består av en samling mer eller mindre trasiga och mycket sympatiska profilerare som är mer som en familj än som kollegor, vilket gör serien så bra. Att dr Reid är rena ögongodiset och Garcia en underbart nördig tech-tjej gör inte saken sämre.
Numb3rs - Mr Universe från Serenity (David Krumholtz) spelar här matematikern Charlie Epps som löser brott med ekvationer för att hjälpa sin bror, FBI-agenten Don Epps. Numb3rs gör att till och med jag, matte-hataren, tycker att det låter kul med algoritmer. =)

Och så fort Supernatural är färdigmald blir det Andromeda (a.k.a. Hercules in Space) istället!

Whisper of the Heart

2009-04-23T12:37:00.004+02:00

Titel: Whisper of the Heart (Mimi wo sumaseba)
Utgivare: Studio Ghibli
År: 1995
Produktionsland: Japan
Genre: Anime, Drama, Romantik
Regissör: Yoshifumi Kondo
Skådespelare (röster): Youko Honna, Kazuo Takahashi, Maiko Kayama
Var: Hos F&T.
Med: Fia.

Fjortonåriga Shizuku Tsukishima läser mycket böcker, och en dag tittar hon på lånekortet i boken hon håller på med och hittar ett namn: Seiji Amasawa. Hon går igenom sina andra låneböcker och samma namn dyker upp i dem alla. Shizuku börjar leta efter denne Seiji, hon frågar sina lärare om honom och får reda på att han går på hennes skola...

Samtidigt stöter hon då och då på en pojke som hon tycker är väldigt ohyfsad, och en dag på tunnelbanan hoppar en katt upp och sätter sig bredvid henne. Av nyfikenhet börjar Shizuku följa efter katten som leder henne till en liten verkstad där hon återigen träffar den ohyfsade pojken... Men nu är han inte så otrevlig längre. Han inspirerar henne till att börja skriva en berättelse, som handlar om en liten kattstatyett som står i verkstaden - Baronen.

Precis som alla Ghiblifilmer så är Whisper of the Heart bra. Den innehåller inte magi eller övernaturligheter som många av de andra Ghiblifilmerna, utan rör sig bara inom det vardagliga. Men tillräckligt många saker händer av en slump för att man nästan ska börja misstänka lite magi i alla fall...

I det stora hela är det en uppväxtskildring, även om filmen bara utspelar sig över några månader. Den handlar om Shizukus mognadsprocess från ett barn som inte vet vad hon vill göra med sitt liv till en tonåring som kanske inte heller vet riktigt, men som iallafall känner sig mer säker på sin framtid och som, viktigast av allt, har hittat kärleken.

Några lite segare partier (och ett ganska abrupt slut) gör att jag inte ger full pott, men Whisper of the Heart får 4,5 baroner av 5 möjliga.

Mumien: Drakkejsarens grav

2009-04-22T20:31:00.005+02:00

Titel: Mumien: Drakkejsarens grav (The Mummy: Tomb of the Dragon emperor)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, äventyr, fantasy, thriller
Regissör: Rob Cohen
Skådespelare: Brendan Fraser, Maria Bello, Luke Ford, Jet Li, John Hannah, Michelle Yeoh, Isabella Leong
Var: Hemma
Med: Sambo

A.k.a. "Not another mummy movie", "Here comes the Mummy", "Who's your mummy?", "The dummy mummy", "Adventures of Brendan Fraser"... eller varför inte "Indiana Jones 7"?

Rick och Evy O'Connell (Brendan Fraser och Maria Bello) har dragit sig tillbaka från livet som äventyrare, men deras son Alex (Luke Ford) har ärvt genen som drar till sig mumier, pyramider och evil curses. Vid 22 års ålder slår han igenom stort som arkeolog och finner graven till den ökände Drakkejsaren (Jet Li) som byggde kinas mur och begravde alla arbetarna under den. Kejsaren var en mycket ondskefull och maktgirig ledare som hela tiden strävade efter något mer land att erövra. När han slutligen insåg att han inte skulle leva för evigt skickade han sin general för att hämta honom en häxa (Michelle Yeoh) som enligt sägnerna kände hemligheten till evig ungdom. Häxan ville inte ge kejsaren evigt liv, istället nedkallade hon en förbannelse över honom som gjorde att han och alla hans soldater förvandlades till lerfigurer.

........................Sucker!

Många tusen år senare snubblar Luke på en ledtråd och finner drakkejsarens grav.
Resten vet ni, om ni har sett 1:an och 2:an dvs. Så mycket förändras inte från film till film.
John Hannah är goofy, Brendan Frasers får litet roliga oneliners, snygga brudar slåss med svärd. Denna gång var de absurda nog att tro att det skulle gå hem med Luke Ford som Brendan Frasers son. Iiinte riktigt. Någon på MovieZine jämförde det med Alexander där Angelina spelar mamma åt Colin Farrell.

Maria Bello som Evy var nästan lika bra som Rachel Weisz och passade definitivt bättre som mor åt en 22 årig son. Fast jag gillar kombon av Rachel och Brendan bättre, parmässigt sett. Maria Bello kändes litet för seriös för Brendan. Men hon är helt okej, hon har ju filmer som Coyote Ugly och Jane Austens Book club bakom sig, båda var filmer som jag älskade då de kom ut.

Nåja, slutgiltiga bedömningen är att det är en b-film, och med det menar jag Brendan Fraser-film. Dessa är faktiskt snäppet bättre än B-filmer eftersom han har sån otrolig charm och faktiskt levererar film efter film som aldrig sviker mina förväntningar om dorky one-liners. Det är välbekant, det är humor, det är helt okej. Jag fick vad jag väntade mig. Att försöka analysera filmen något mer ingående vore enbart förolämpande, vi vet att det är en tunn, osammanhängande story med logiska brister (hallå, Brendan Fraser-film), vi ser den inte för dess djuplodade psykologiska twister utan för det lättsamma och fartfyllda äventyret.

Allt som allt får den tre kinesiska murar av fem möjliga.

Min granne Totoro

2009-04-13T20:01:00.005+02:00

Titel: Min granne Totoro (Tonari no Totoro)
Utgivare: Studio Ghibli

År: 1988
Produktionsland: Japan

Genre: Animerat, äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Hayao Miyazaki

Skådespelare (röster): Noriko Hitaka, Chika Sakamoto, Shigesato Itoi, Sumi Shimamoto, Toshiyuki Amagasa
Var: Hemma
Med: Martina

När Satsuki och Meis mor hamnar på sjukhus beslutar sig deras far för att flytta med dem till ett gammalt hus på landet, där de kan hälsa på modern med jämna mellanrum. På dagen då pappan och flickorna flyttar in i det gamla huset upptäcker de att huset håller många hemligheter. Insekter som bildar sot och smuts lever och frodas i väggarna, och det enda som kan få dem att flytta är ett gott skratt. Men Mei, Satsukis lillasyster, är inte helt övertygad om att de är något att skratta åt. Eftersom Satsuki är äldst tar hon hand om sin lillasyster, men en dag händer det sig att Mei vandrar iväg till skogs, och när hon kommer tillbaka berättar hon om en stor lustig varelse som kallas Totoro. Men vem är denna Totoro, och varför bor han i skogen bredvid deras hus

Min granne Totoro är en vacker saga som värmer en ända in till hjärteroten. Satsuki kämpar, med hela världen på sina axlar, för att ta hand om sin lillasyster samtidigt som hon själv knappt är mer än ett barn, och lilla Mei flänger ofta efter henne, men hinner inte alltid med i Satsukis tempo vilket då och då leder till att hon ramlar platt på marken i farten. Det är något med lilla Mei som känns så verkligt, som om Miyazaki skapat henne efter ett verkligt barn. Hennes tafatthet, hennes minspel och fascination sagor och av monster får åtminstone mig att tänka tillbaka till mina egna barndomsminnen. Jag tror de flesta av oss fann magiska saker i vår omgivning, och därför kan relatera till lilla Mei, och genom henne återfå barnasinnet.

De olika skogsvarelserna och kattbussen får mig att le, käbblet mellan Satsuki och grannpojken är humoristiskt och Meis envishet och förmåga att stanna till och upptäcka livet gör mig lycklig. Totoro himselt är helt underbar, och som många andra älskar jag scenen vid busshållplatsen, men också den vid trädodlingen.

Filmen handlar kanske inte om något speciellt, men ur ett litet barns ögon så försiggår ett helt äventyr. Se den!

Denna film får fem ekollon av fem möjliga.

Bläckhjärta

2009-03-29T09:39:00.007+02:00

Titel: Bläckhjärta (Inkheart)

Utgivare: Warner Bros. Pictures

År: 2008

Produktionsland: USA och UK

Genre: Äventyr, fantasy, barn och familj, baserad på bok

Regissör: Iain Softley

Skådespelare: Brendan Fraiser, Eliza Hope Bennet, Sienna Guillory, Andy Serkis, Paul Bettany, Helen Mirren

Var: Bio i Malmö.

Med: Sambon.

Obs! Detta kommer inte bli någon jämförelse mellan boken och filmen eftersom jag inte läst boken ännu, så ni som läst boken och sedan sett filmen får gärna komma med kommentarer!

Filmen handlar om Mo Folchart och hans dotter Meggie. Mo arbetar med att restaurera gamla böcker och detta har lett till ett kringflackande liv för honom och hans dotter då han ofta färdas till marknader och antikvariat i många olika länder.

På sina resor söker Mo alltid efter en bok som heter Bläckhjärta, och Meggie förstår av sin fars reaktion att boken håller ett speciellt värde för honom. När han slutligen finner boken dyker även en underlig man upp med en tam vessla vid namn Gwin. Mannen heter Sotfinger och vill ha något av Mo, men Mo vill inte ha med mannen att göra. Mo och Meggie flyr till Elinor Loredan, en gammal släkting i Italien.

Meggie konfronterar sin far och får reda på att boken har något med hennes mor Resas försvinnande att göra, men vad får hon inte veta. Elinors hem blir plötsligt invaderat av män i underliga utstyrslar med text skriven över sina ansikten. De stjäl boken och för dem till Capricorn, en man som kallar Mo för Trolltunga. Meggie får reda på att hennes far har en mycket speciell förmåga: När han läser böcker högt kan han göra dem verkliga!

Capricorn är den onde skurken ur boken Bläckhjärta, och när Mo för några år sedan läste historien högt för Meggie åkte Capricorn ut ur boken men Resa åkte istället in... Meggie och Mo måste nu fly från den onde Capricorn, finna ett nytt exemplar av boken och läsa in de onda skurkarna och på något sätt läsa ut Resa.

Ur strikt barnfilmssyn så var det en trevlig matiné, men jag som sett framför mig en fantasyfilm som skulle gå hem för alla åldrar fann den dock något platt och tråkig. Handlingen flöt inte utan hoppade från punkt till punkt, sen så kändes det som fenomenet Trolltunga inte förklarades nog. Det var ett slags rosa skimmer över vad som faktiskt hände när en Trolltunga läste högt, och som alla fantasyfantaser vet så behöver man fasta regler för magi - annars börjar man ifrågasätta och blir förvirrad. Det är synd att de inte lyckades förklara fenomenet nog bra, för jag har hört så mycket bra om boken och tror det säkert förklaras bättre där. Jag misstänker att filmen helt enkelt inte lever upp till bokens förväntningar.

Paul Bettany lyfte filmen med en utmärkt prestation som eldjonglören Sotfinger och Andy Serkis var en utmärkt barnfilmsskurk! Brendan Fraser var väl medelmåttig som mest. Han fungerar bäst i komiska filmer där han får leva ut litet mer... Helen Mirren fick å andra sidan en något komisk roll som inte riktigt passade henne. När jag ser på henne ser jag drottningen av England, ingen tokig turban-kvinna med passion för gamla böcker.

Fun facts: För er som inte insett det - Jo, Andy Serkis ÄR mannen som spelat Gollum! (Och han kommer snart i en ny Tintin-film som Kapten Haddock! Kan knappt vänta!) Sienna Guillory som spelar Meggies mor Resa spelar även med i Eragorn som den fagra Arya (var inte hon prinsessa eller något?).

Totalt får boken två flygande apor av fem möjliga.

The Librarian: The Curse of the Judas Chalice

2009-03-22T13:58:00.005+01:00

Titel: The Librarian: The Curse of the Judas Chalice
Utgivare: TNT
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, äventyr
Regissör: Jonathan Frakes
Skådespelare: Noah Wyle, Bob Newhart, Jane Curtin
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Jag gillar The Librarian-filmerna. Ettan, Quest for the Spear, är helt briljant. Tvåan, Return to King Solomon´s Mines, hade förstås kunnat vara bättre men hey, det är en helt acceptabel äventyrsfilm och regissören Jonathan Frakes, allas vår commander Riker, hade en yttepytteliten biroll (han syns i bild i säkert tre sekunder).

Trean då? Jo, återigen en helt acceptabel äventyrfilm. Alla tre filmerna är tv-filmer inspelade för TNT, men de håller ändå hög klass (veckans amerikanska tv-film brukar ju annars inte vara ett begrepp som borgar för kvalitet) och är roliga, med dialoger som känns genomarbetade även om handlingen parodierar Indiana Jones mer än bara lite.

I The Curse of the Judas Chalice börjar Flynn Carsen känna sig utbränd, och hans chefer Judson och Charlene föreslår att han ska ta semester. Flynn drömmer (bokstavligen drömmer) om New Orleans och beger sig därför dit för att ta reda på vad drömmen handlar om. På en nattklubb träffar han den vackra sångerskan Simone, som på något sätt vet att han är Bibliotekarien och som själv har en farlig hemlighet. Tillsammans måste de hitta Judasbägaren, som sägs kunna väcka döda vampyrer till liv...

Originell - nej. Rolig - ja. The Curse of the Judas Chalice får tre vampyrfladdermöss av fem möjliga, och det ska bli kul att se hur länge de kan fortsätta med filmerna utan att det börjar vara uttjatat. Men jag skulle nog hellre se att det blev en tv-serie av det hela.

Jay and Silent Bob Strike Back

2009-03-22T13:25:00.004+01:00

Titel: Jay and Silent Bob Strike Back
Utgivare: Dimension Films
År: 2001
Produktionsland: USA
Genre: Komedi
Regissör: Kevin Smith
Skådespelare: Jason Mewes, Kevin Smith, Ben Affleck, Matt Damon, Eliza Dushku, Will Ferrell
Var: Hos S&A.
Med: Sambon, S&A.

Jag var länge väldigt skeptisk till Kevin Smiths filmer - bara sex- och bajshumor, tyckte jag. Och visst, det är mycket sånt, men efter att ha sett de flesta av filmerna där Jay och Silent Bob förekommer har jag insett att tonvikten ligger på smart dialog och det är jag en total sucker för (dialogen är till exempel skälet till att Gilmore Girls funkar för mig - det är annars en serie som jag antagligen skulle bojkotta om man bara ser till handlingen).

MEN, och det här är ett stort men, om Jay and Silent Bob Strike Back vore den första filmen av Kevin Smith jag hade sett, så hade jag avskytt den (förutom några delar - de med Ben Affleck och Matt Damon, närmare bestämt). Men eftersom jag hade hunnit bygga upp en relation till J&SB så gillade jag den.

I Jay and Silent Bob Strike Back blir J&SB utkickade från sin vanliga plats framför Quick Stop och får en restraining order som hindrar dem från att komma tillbaks dit. När de beklagar sig över detta för en kompis så får de veta att det ska göras en film på serietidningen Bluntman & Chronic som baseras på dem, och alltså borde de få pengar på grund av detta. När de dessutom upptäcker att folk skriver en massa skit om dem på ett filmforum bestämmer de sig för att åka till Hollywood och stoppa filmen. På vägen dit träffar de på ett antal mer eller mindre galna människor och Jay möter sitt livs kärlek.

De absolut bästa scenerna i hela filmen är när Ben Affleck och Matt Damon spelar sig själva i inspelningen av Good Will Hunting 2: Hunting Season, samt när Jay och Silent Bob träffar på sig själva, spelade av James van der Beek och Jason Biggs...

Överhuvudtaget vimlar det av kändisar som spelar sig själva; Kevin Smith måste känna halva Hollywood. Förutom Affleck och Damon - Affleck är ju en regular i de flesta Kevin Smith-filmer - så dyker t.ex. Shannen Doherty, Mark Hamill, Gus van Sant, Wes Craven, Jason Biggs och James van der Beek upp i cameoroller. Carrie Fisher, George Carlin och Chris Rock m.fl. är också med, dock inte som sig själva. En hel kändisskvadron alltså.

Jay and Silent Bob Strike Back får tre orangutanger av fem möjliga, och min rekommendation är att se Kevin Smiths J&SB-filmer i rätt ordning för att få ut så mycket som möjligt av dem (fast jag har själv misslyckats med att göra det, jag har fortfarande inte sett Chasing Amy).

Rätt ordning är som följer:

Clerks (1994)
Mallrats (1995)
Chasing Amy (1997)
Dogma (1999)
Jay and Silent Bob Strike Back (2001)
Clerks II (2006)

REPO - The Genetic Opera

2009-03-22T11:58:00.008+01:00

Titel: REPO - The Genetic Opera
Utgivare: Liongate
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: musikal, skräck, humor, sci-fi
Regissör: Darren Lynn Bousman
Skådespelare: Alexa Vega, Paul Sorvino, Anthony Head, Sarah Brightman, Terrance Zdunich.
Var: Hemma
Med: Martina, Danne och 'dreas

Det är en musikal med massa överdrivet gore och Paris Hilton. Det är också en grafiskt snygg berättelse om en dystopisk framtid där organ säljs på avbetalning och kan återkrävas. Eller är det en berättelse om en överbeskyddande ensamstående far med ett ovanligt nattjobb?

Det är lite svårt att definiera REPO. Den närmsta liknelse jag kan komma på är Rocky Horror Picture Show men REPO har en mer sammanhängande berättelse. I centrum står den 17-åriga Shilo (fantastiskt namn) som på grund av en blodsjukdom måste stanna inomhus och inte träffa någon. Fast det gör hon i alla fall, hon smiter ut och springer på GraveRobber som "återanvänder" döda människor i sin illegala drogförsäljning. För att vara en person som sticker tjocka nålar i lik så är han rätt sympatisk. I jämförelse.
Samtidigt får vi reda på att Rotti Largo, ägare av organförsäljarföretaget GeneCo, är döende och att hans tre barn är fullkomligt vansinniga. En har problem med att kontrollera sin ilska, en är en degeneread sexgalning och den sista tror att hon kan sjunga och är beroende av skönhetsoperationer. Förutom dessa charmerande personer så finns också Shilos far Nathan med och den tidigare blinda sångerskan Blind Meg. De berörs alla av historien som slutar som många andra operor.

Jag gillar REPO skarpt. Visst det tar några minuter att vänja sig vid att skådespelarna sjunger det mesta av dialogen men det går snabbt och åtminstone jag fångas av berättelsen. I och med att det är en indie-produktion så lider den inte heller av lyckligt-slut-sjukan som många Hollywood-filmer drabbas av. Slutligen så måste jag säga att jag inte tycker att Paris Hilton förtjänade sin Razzie för den här rollen. Anthony Head gör en fantastikt roll som Nathan och Alexa Vega är riktigt bra som Shilo - svårt att tänka sig att hon spelade i Spy Kids.

Jag ger REPO sex återkrävda hjärtan med streckkoder av sju möjliga.

Watchmen

2009-03-15T13:58:00.007+01:00

Titel: Watchmen
Utgivare: Warner Bros.
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Fantasy, Sci-Fi, thriller,
Regissör: Zach Snyder
Skådespelare: Malin Akerman, Jeffrey Dean Morgan, Patrick Wilson, Billy Crudup, Matthew Goode, Jackie Earle Haley,
Var: Bio
Med: Sambo

Watchmen utspelas på 80-talet i en alternativ verklighet där Nixon är inne på sin fjärde presidentperiod och USA vunnit Vietnamkriget. Spänningarna mellan USA och Sovjetunionen har ökat markant och det enda som hindrar ett nukleärt krig att bryta ut är Sovjets rädsla för Dr Manhattan, en vetenskapsman som genom en freak accident (bland annat) fått förmågan att se sin egen framtid samt att böja material efter sin vilja.

Filmen handlar om två omgångar superhjältar, de ursprungliga Minutemen och de som tog över deras roller och blev Watchmen (om jag har förstått detta rätt). Sedan 1960-talet har det funnits en lag mot maskerade hämnare som tar lagen i sina egna händer, så när filmen tar vid är alla hjältarna pensionerade och lever normala liv. Alla förutom Dr Manhattan som arbetar för staten inför ett nuklärt krig, samt den mystiske Rorschach som vägrar släppa taget om brottsbekämpning.

När den pensionerade superhjälten The Comedian mördas i sitt eget hem beslutar sig Rorschach för att utreda händelsen. Han börjar misstänka att någon försöker ta kål på de maskerade hämnarna, så han tar kontakt med sina gamla kollegor, Night Owl II, Dr Manhattan och Silk Spectre II för att varna dem. De kvarvarande hjältarna enar sig för att finna The Comedians mördare, men desto mer de gräver i fallet desto mer inser de att någonting inte står rätt till. Spåren leder dem slutligen till en mycket mörkare och mer diabolisk plan än de någonsin kunnat tänka sig, och de inser att de återigen måste ta på sig maskerna för att rädda världen - och sig själva.

Watchmen är inte en typisk superhjälterulle utan har en mörkare underton fylld av blodsplatter, benknäckande, gutting, och full frontal nudity. Zach Snyder är inte rädd för tabun utan provocerar istället med grovt våld mot kvinnor, hud som slits upp, yxor i huvudet och mer... Detta varvas med lugnare tillbakablickar, djupa filosofiska diskussioner och x antal konstpauser, som addar upp till helhetsbilden: en tung och STOR actionthriller med precis rätt avvägning allvar, skämt, blod, drama och plot.

Det bästa är nog att filmen - trots dess storhet - har en skön självdistans och tar inte sina hjältar på för stort allvar (som de tidiga Batmanrullarna *ryser*). Dessa superhjältar är som vanliga människor och besitter egentligen inga riktiga uttalade superkrafter (förutom Dr Manhattan som jag faktiskt gillade trots hans nakna blåhet). Bäst är dock Rorschach med sin kompromisslöshet och Night Owl II med sin fumlighet och tafatthet. Sen gillade jag förstås vissa scener mellan Night Owl II och Silk Spectre II. Superhjältar men ack så typiskt mänskliga!

Man kan nog säga att denna film vann mig vid hello med sin briljanta opening credits, en sentimental tillbakablick med Bob Dylans "The Times They Are a-Changin" där vi får se de olika turerna efter superhjältarnas pensionering. Siluette mördades i sängen med sin lesbiska älskarinna, Mothman togs in på asylum. Dollar Bill sköts i huvudet när hans cape fastnade i en svängdörr, Captain Metropolis och Hooded Justice mördades också. Det förklarar på ett bra sätt backstoryn för oss okunniga som inte läst serien, samtidigt som det tar en bra avstamp till "nutida 80-tal".

Jag ger denna film fem maskerade hämnare av fem möjliga.

"I'll be in my bunk..."

2009-03-09T11:26:00.005+01:00

Ny trailer för Wolverine-filmen som har premiär i Sverige 1:a maj.

Movie Trailers - Movies Blog

Jeeebus det ser bra ut...

Journey to the Center of the Earth

2009-03-09T00:46:00.004+01:00

Titel: Journey to the Center of the Earth
Utgivare: Walden Media
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Äventyr, fantasy, science fiction, barn och familj
Regissör: Eric Brevig
Skådespelare: Brendan Faser, Anita Briem, Josh Hutcherson
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Tvättäkta äventyrsfilm, kallar vi det här! Brendan Fraser brukar vara bra på såna (han är även en av producenterna bakom filmen); tänk Mumien.

Journey to the Center of the Earth är löst baserad på Jules Vernes bok med samma namn - nåja, samma namn på engelska, för den har ju uppenbarligen en annan titel på orginalspråket franska - och går ut på att vetenskapsmannen Max Anderson tillbringat sitt liv med att leta efter "jordens medelpunkt" som den beskrivs i Jules Vernes bok. För tio år sedan försvann han spårlöst, och sedan dess har hans bror Trevor (Fraser) fortsatt att sköta Max' forskningscenter.

När Max' son Sean ska bo några dagar hos Trevor så får denne också en låda med grejor som tillhörde brodern, däribland boken Journey to the Center of the Earth, fullklottrad med anteckningar. Trevor inser att de vulkaniska förhållandena är precis desamma som för tio år sedan när Max försvann, och han tar med sig Sean på en resa för att ta reda på vad som verkligen hände.

De hamnar på Island, och tillsammans med en guide råkar de ut för ett äventyr som förändrar inte bara dem utan hela den vetenskapliga världen som vi känner den.

Nu snackar vi suspension of disbelief här. Man får absolut inte tillämpa kända vetenskapliga fakta på den här filmen för då faller den extremt platt - det här är en äventyrsfilm de luxe, med inslag av både fantasy och science fiction. Indiana Jones-filmerna har nog stått för en hel del av inspirationen... Komplettera med t.ex. Jurassic Park och, förstås, Mumien och hey presto! du har Journey to the Center of the Earth.

Helt ok underhållning där man inte behöver aktivera hjärnan är det iallafall. Passar för hela familjen alltså. ;)

Betyget blir tre geologiska prover av fem möjliga. Ingenting man behöver lägga pengar på, men värt att se om tillfälle uppstår.

Tom Jones

2009-03-08T19:26:00.009+01:00

Titel: Tom Jones (The History of Tom Jones, a Foundling)

Utgivare: BBC

År: 1997

Produktionsland: UK

Genre: Historisk, romantik, tv-serie, drama

Regissör: Metin Hüseyin

Skådespelare: John Sessions, Benjamin Whitrow, Ron Cook, Max Beesley, Samantha Morton, Brian Blessed

Var: Hyrde från Lovefilm och såg på den bärbara vid skrivbordet.

Med: Ensam.

Godsherren Allworthy får en stor chock då han en afton skall gå till sängs. I sängen ligger ett nyfött barn, rosigt och skrikande. Förbluffad rådgör han med sin syster och bestämmer sig för att leta reda på modern. Modern träder senare fram men då har Allworthy redan tagit barnet till sitt hjärta och man bestämmer att barnet bör stanna hos Allworthy som bättre kan ta hand om det. Barnet får namnet Thomas efter Allworthy själv, och uppfostras till en gentleman. När Allworthys syster gifter om sig med mr Blifil och får en son börjar dock problemen, för systerns son är svartsjuk på Tom som trots sin oäkta börd får en sådan stor plats i hemmet. Och om det inte vore nog med det, så vinner han även flickan Sophia Westerns hjärta. Sophia som är dottern till en gentleman anses dock vara för fin för Tom, och för att undvika skandal skickar familjen bort henne till Bath.

Under åren som Sophie är borta växer Tom upp till en ung och impulsiv herre. När vår unga hjältinna återigen finner honom har han genomlidit skandaler och skvaller och, om möjligt, sjunkit ännu lägre i sin oäkta börd. Men kärleken är blind och skandalen är ett faktum. Mr Western tvingar Sophie att istället förlova sig med unge herr Blifil, men detta finner inte Sophie sig i och hon rymmer med sin kammarjungfru Honour till släktingar i London. Samtidigt förskjuts Tom Jones från Mr Allworthys gods, felaktigt anklagad för många olika synder av den unge herr Blifil som vill ha honom ur vägen. Tom upptäcker att Sophie rymt och följer efter henne. Men skall han finna sin hjärtans dam? Förrädiska och förföriska damer och gör allt de kan för att han ska misslyckas, och Sophie och Tom finner sig snart i ännu större bekymmer än de som de flydde från.

Först och främst vill jag slå ett slag för den underbara skådespelaren Brian Blessed som ska föreställa Sophie Westerns far. Så underbart komisk! För att inte tala om hans mun när han skriker ( Han liknar faktiskt en padda..). Han går att jämföra med Mrs Bennet i Stolthet och Fördom, fast istället för att få nervattacker får han vansinnesattacker och skriker och förstör saker. Och för att göra saken bättre har han faktiskt självaste Benjamin Withrow (Mr Bennet) som motspelare. Sånt underbart par! Max Beesley var förstås jättebra som Tom Jones och hade en rolig tjänare som spelades av Ron Cook.

Samantha Morton gör en lysande hjältinna som ofta ter sig som en rätt så modern kvinna, utan att man förlorar den där kostymdrama-känslan. Hon har ett sådant underbart minspel, för att inte tala om samspelet mellan henne och Honour.

Denna kostymdrama i fem delar utspelar sig på 1740-talet, cirka 70 år före Jane Austens tid. Man har peruker, maskeradbaler, smink med arsenik och mouscher på kinderna. Serien har en personlig presentatör, John Sessions, som ska föreställa författaren Henry Fielding. Han håller tittarna ajour med händelseförloppet, vilket gör detta till ett rätt så annorlunda kostymdrama men ändå helt okej. Att se denna miniserie tog sin lilla tid men var väl värt det. Då och då kändes den något tråkig, men detta vägs upp av komiken och de lysande karaktärerna (det måste ha varit väldigt roligt att spela in!). Den får fyra moucher av fem möjliga.

Stardust

2009-03-04T21:50:00.004+01:00

Titel: Stardust
Utgivare: Paramount Pictures
År: 2007
Produktionsland: UK/USA
Genre: Fantasy, äventyr, romantik
Regissör: Matthew Vaughn
Skådespelare: Charlie Cox, Claire Danes, Robert De Niro, Sienna Miller, Michelle Pfeiffer
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Stardust är en klassisk saga. Den har verkligen alla ingredienser - en pojke som beger sig ut på en quest för att bli en man, häxor, pirater, förtrollningar, svärdsfajting, spöken och sann kärlek. (Ungefär som The Princess Bride, alltså. Inklusive "the kissing part".)

Den unge Dunstan Thorne beger sig över muren till älvalandet Stormhold, träffar en vacker ung kvinna (som är förslavad av en häxa) och nio månader senare får han en överraskning på tröskeln. Sonen, Tristan, växer upp ovetande om sin verkliga härkomst och 18 år senare är han våldsamt förälskad i en vacker men ganska blåst flicka vid namn Victoria. En natt när de ser en stjärna falla lovar Tristan att hämta den och ge den till Victoria, i utbyte mot hennes hand. Men stjärnan faller på andra sidan muren...

Tristan måste alltså bege sig in i Stormhold, och med ett magiskt ljus färdas han till platsen där stjärnan föll. Men han upptäcker snart att en stjärna i Stormhold inte är detsamma som en stjärna i England.

En lysande film, det här. (No pun intended...) Fantastiska skådespelarprestationer, ett bra manus - hello, förlagan är skriven av Neil Gaiman, det kan inte bli annat än bra! - och snyggt foto. Det är inte ofta man får se en riktig saga på bio (nu såg vi den hemma på dvd, men vi såg den första gången på bio) och jag applåderar varje försök att göra en seriös och välbudgeterad fantasyfilm. Den här har en uppsjö av kända skådespelare, och den som utmärker sig mest är helt klart Robert De Niro som under senare år mest har blivit typecastad som ruffig polis eller ruffig gangster. I Stardust får han verkligen spela ut som den synnerligen fjollige piratkaptenen Shakespeare; han måste ha haft hur kul som helst.

Visst, det finns ett par scener som jag hade kunnat skippa, men på det stora hela gillar jag Stardust väldigt mycket. Precis som Pirates of the Caribbean är det här en äventyrsfilm för hela familjen (argh! jag snubblade in i äkta filmkritikermode ett ögonblick där), med väldigt mycket glimt i ögat och ett "lyckliga i alla sina dar" på slutet... 4,5 fallande stjärnor av 5 möjliga blir betyget.

Bangkok Hilton

2009-03-01T20:07:00.004+01:00

Titel: Bangkok Hilton
Utgivare: Atlantic Film AB
År: 1989
Produktionsland: Australien
Genre: Drama, spänning
Regissör: Ken Cameron
Skådespelare: Nicole Kidman, Hugo Weaving, Denholm Elliott
Var: Oxie och senare hemma i Trelleborg
Med: Svärmor

Katrina Stanton är en ung australiensk kvinna som efter sin mors död bestämmer sig för att leta reda på sin far. Hon får reda på att han kommer från London, heter Hal Stanton och försköts ur familjen då han 1949 dömdes till vanärande avsked från armén. Katrina reser till London där hon träffar sin farbror och får reda på att Hal Stanton får ett årligt underhåll från familjens egendomar via en advokat i Thailand, så hon bestämmer sig för att resa dit. Till hjälp i sitt sökande får hon den unge fotografen Archie Ragan som uppvaktar henne ivrigt med dyra presenter, bland annat en dyr kamera i en proffessionell kameraväska.

I Thailand stöter Katrina dock på ett oväntat problem då hon stoppas i tullen. Vid en genomsökning av hennes kameraväska finner man ett hemligt fack där det ligger 2.5 kg heroin. Under tiden polisen griper henne försvinner Archie med planet, och Katrina hamnar i ett av Thailands värsta fängelser som ironiskt nog kallas Bangkok Hilton. I en desperat handling tar hon kontakt med Hal Stantons advokat, och Hal Stanton får nu reda på att han har en dotter som riskerar dödsstraff. Hal och advokaten Richard måste nu kämpa hårt för att finna den skyldige och rädda Katrina...

Denna film är hela 3 timmar och 35 mintuer lång och sändes på TV för många år som en miniserie. Jag delade upp tittningen över lördag och söndag eftersom det var sent och min svärmor skulle sova. Om jag hade sett den här hemma hade jag antagligen sett hela i en stöt eftersom den var sååå spännande. They don't make them like this anymore...

Bangkok Hilton påminner mycket om den modernare Brokedown palace med Kate Beckinsale och Claire Danes, som råkar ut för samma öde då de luras av en knarksmugglare och åker in i ett fängelse i Thailand. I den filmen får den ena livstids fängelse och i denna är det fråga om dödsstraff, men det beror antagligen på att denna gjordes för 20 år sedan då det var vanligare med dödsstraff.

Hur som helst så var filmen mycket välgjord. Det var en fröjd att se Nicole som den unge nervösa Katrina, som senare utvecklas och får skinn på näsan i fängelset. Sen älskade jag att titta på Hugo, så ung han var, och så snygg! Det jag kan uppskatta med äldre filmer som dessa är också att de inte fokuserar så mycket på specialeffekter och rappa repliker utan är nedtonade, mer realistiska. De kan ta simpla situationer och skapa spänningsmoment som får det att suga i magen på en. I slutet satt jag som på nålar, å ena sidan ville jag blunda ifall det gick illa, å andra sidan ville jag inte missa någonting. Man kände verkligen med Katrina hela vägen...

Denna kan jag varmt rekommendera och den får fem thailändska fångvaktare av fem möjliga.

The International

2009-03-01T17:39:00.003+01:00

Titel: The International
Utgivare: Relativity Media
År: 2009
Produktionsland: USA/UK/Tyskland
Genre: Drama, thriller
Regissör: Tom Tykwer
Skådespelare: Clive Owen, Naomi Watts, Armin Mueller-Stahl, Ulrich Thomsen.
Var: Filmstaden salong 3.
Med: Sambon.

Jag skulle vilja klassa The International som en politisk thriller, men det skulle vara fel för den handlar egentligen inte om politik. En företagsthriller, skulle man kunna säga att det är. (Eller som Susanne sa, hur gör man en spännande film om en bank? Tja, sa jag, om banken skickar ut lönnmördare...)

Clive Owen spelar Louis Salinger, agent vid Interpol, och Naomi Watts spelar Eleanor Whitman, åklagare vid Manhattan District Attorney. Tillsammans försöker de dra den internationella banken IBBC inför rätta. IBBC har bland annat sysslat med penningtvätt och vapenförsäljning i tredje världen, och Salinger har redan tidigare - under sin tid vid Scotland Yard - försökt bygga upp en ordentlig bevisning för deras skumraskaffärer, men blivit beordrad av sina chefer att släppa fallet.

IBBC får beskydd från myndigheter och regeringar i hela världen, eftersom banken kontrollerar många länders skulder, och det gör det nästan omöjligt för Salinger och Whitman att vidta lagliga åtgärder. Salinger blir med tiden mer och mer frusterad över detta, och bestämmer sig för att ta saken i egna händer...

Tja, det blir en hel del pangpang och folk dör till höger och vänster. Clive Owen har blivit väldigt typecastad som "lone wolf" eller ensam hämnare de senaste fem-sex åren (Sin City, Shoot 'Em Up, I´ll Sleep When I´m Dead) och den här filmen är inget undantag. Naomi Watts får mest vara med som ögongodis, men man slipper iallafall den annars obligatoriska kärlekshistorien mellan hjälten och hjältinnan, eftersom hjältinnan i det här fallet redan är gift och har en son.

Det förekommer en del snygga scener och överlag bra skådespelarinsatser. Jag är också mycket imponerad över att man har castat "riktiga" italienare, britter, danskar etc. och att de får chansen att tala sina egna språk (med engelsk textning under den svenska). Chefen för IBBC (Thomsen) är till exempel dansk, och han talar danska med sin son i en scen. Det verkar bli vanligare och vanligare i amerikansk film - nå ja, delvis amerikansk i det här fallet - att hela världen INTE talar engelska... Amerikanerna verkar ha förstått att det finns andra språk.

Allt som allt får The International tre lönnmördare av fem. Den är faktiskt ganska seg på sina ställen och inte alltid särskilt intressant, så trots en bra insats av Clive Owen så kan den inte få mer än så.

Red Sonja

2009-03-01T17:11:00.006+01:00

Titel: Red Sonja
Utgivare: Dino De Laurentiis Company
År: 1985
Produktionsland: USA/Nederländerna
Genre: Fantasy, action, äventyr
Regissör: Richard Fleischer
Skådespelare: Brigitte Nielsen, Arnold Schwarzenegger, Sandahl Bergman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Den svenska titeln på Red Sonja är Barbarernas hämnd, bara en sån sak...

För ett par månader sen såg jag för första gången Conan-filmerna (Conan the Barbarian och Conan the Destroyer), så jag tyckte att det kunde vara dags att även se Red Sonja - nu när det ska komma en nyfilmatisering och allt! Med Rose McGowan i titelrollen... hm, kanske inte den person jag skulle ha valt...

I Red Sonja är det hur som helst en ond drottning (har ni lagt märke till att det nästan alltid är onda drottningar i såna här filmer? Kungarna är goda. Om det finns några onda mäktiga män så är de oftast magiker), drottning Gedren, som... tja, "vill ha" den vackra, rödhåriga - därav "Red" - Sonja sägs det i filmen; vad betyder det? Att Gedren blir tänd på henne? Nå, Sonja vägrar förstås att följa med och skär istället Gedren i ansiktet. Som straff mördas hennes familj. Ett lite hårt straff, tycker ni inte?

Sonja (Nielsen) tränar alltså upp sig till att bli världens bästa svärdskämpe, naturligtvis med målet att hämnas på Gedren. Men Gedren vill ha betydligt mer än bara Sonja; hon vill ha hela världen och för att uppnå detta stjäl hon en talisman som gör att hon kan kalla fram stormar och jordbävningar. Denna talisman skulle precis förstöras av prästinnorna som vaktade den när Gedren dyker upp, slaktar prästinnorna och lägger beslag på talismanen. Och en av prästinnorna var Sonjas syster.

Dags för vedergällning, alltså. Tillsammans med svärdskämpen Kalidor (Schwarzenegger), den landlöse prinsen Tarn (som är en tioårig pojke) och Tarns tjänare Falkon beger sig Sonja ut på sin quest för att hämnas sin familj, och förstöra talismanen. Det är en stor fest i åttiotalsfrisyrer, dåliga specialeffekter och svärdsfajtande. Äkta sword and sorcery alltså! Men tyvärr verkar Conan-filmerna, åtminstone ettan, ha fått mer av budgeten (och, faktiskt, det bättre manuset), så det är ganska underhållande men inte så fantastiskt bra.

Red Sonja får 2,5 glödande klot av 5 möjliga, och förhoppningsvis blir nyfilmatiseringen bättre. Även fast sword and sorcery nästan är lite för tacky för att funka utanför 80-talet...

Dumpad

2009-02-23T21:40:00.003+01:00

Titel: Dumpad (Forgetting Sarah Marshall)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, drama, romantik
Regissör: Nicholas Stoller
Skådespelare: Jason Segel, Kristen Bell, Mila Kunis, Russel Brand
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Peter Bretter är en hårt kämpande musiker som arbetar med att skapa "mörka och ödesdigra" musikslingor för TV-programmet Crime Scene Investigation: Scene of The Crime. Genom detta jobb träffade han också Sarah Marshall, sin flickvän sedan 5,5 år tillbaka, som är självaste stjärnan i programmet. Medan hennes karriär har gått raka vägen upp har Peters gått rakt i stuprännan, tills Sarah slutligen dumpar honom för att, som hon säger, 'de lever helt olika liv'.

Krossad och deppig beslutar sig Peter för att ta en lång semester och beslutar sig för att åka till Hawaii, som Sarah alltid pratat så varmt om. Väl där upptäcker han dock till sin fasa att även Sarah åkt till Hawaii och bor på samma hotell - med sin nya kille! Medan dagarna går och Peter desperat försöker undvika dem lär han istället känna hotellpersonal, bartenders och surfare, ett gäng underliga figurer som alla försöker stötta honom efter bästa förmåga. Då och då hamnar han dock i pinsamma situationer där han tvingas umgås med sitt ex och hennes nya flamma (som till råga på allt visar sig vara en rätt så cool sångare i ett band) som han motvilligt börjar gilla.

Det hela blir till en tragikomisk resa, kantad med förnedrande nakenscener, pinsamma och neurotiska fans och en hel massa sex.

Då jag lånade hem denna hade jag höga förhoppningar. Marshall från How I Met Your Mother - kan det gå fel? Att det dessutom var producenterna bakom två jätteroliga filmer (På Smällen, The 40-Year-Old Virgin) som skapade filmen verkade ju göra saken klar. TRODDE JAG. Men det var ingen solklar skrattfest. Den större delen av tiden satt jag och sambon och funderade över VARFÖR I H-VETE Jason Segels penis skulle visas? För att inte tala om Mila Kunis bröst? Istället för att det blev en rolig pinsam grej blev det bara en pinsam grej.

Visst, den hade sina ljusa stunder. Bland annat de roliga anspelningarna på CSI och Horatios crappy one-liners. Men även då Segel sätter sig vid pianot och börjar sjunga Dracula-musikalen han arbetat på. Eller efter hemkomsten, då han sitter å spelar en inre dialog högt om huruvida han ska uppsöka en psykiatriker eller ej... Den hade också en del roliga biroller: Russel Brand som den coola, sexfixerade sångaren. Det religiösa paret som lär sig ha sex.

Men den hade också en hel del jobbiga biroller: Hotellpojken som skulle vara ett neurotiskt fan. Det var för mycket, för länge och tog för stor plats i filmen. Tokjobbig kille!

Allt som allt får denna film endast 2,5 solbrända surfare av 5 möjliga.

Kalle och Chokladfabriken

2009-02-23T21:37:00.008+01:00

Titel: Kalle och Chokladfabriken
Utgivare: Warner Bros
År: 2005
Produktionsland: UK, USA
Genre: äventyr, familj, fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, David Kelly, Helena Bonham Carter, Noah Taylor
Var: Hemma.
Med: Martina och 'dreas (med ett halvt öga)

Jag gillar det mesta som Johnny Depp gör, hans specialla stil med en 50-50 blandning av vansinne och sexighet tilltalar mig för det mesta. Första gången jag såg den här filmen så var jag lite besviken... det var lite lite sexighet och för mycket vansinne men nu andra gången så såg jag alla dom små tillfällena när han kliver ifrån det extrema vansinnet hos Willy Wonka och ger oss glimtar av en annan lite mer beräknande och manipulerande man. Snyggt gjort.

En av mina största svagheter när det gäller film är skönhet - skönhet i fotot och genomtänkta bildvinklar gör mig lite svag i knäna. Av den anledningen så måste jag nästan bedöma alla Tim Burtons filmer utifrån varandra. Hur manus och skådespeleri än är så är de filmer som han regisserar alltid vackra. Så även den här - till och med familjen Buckets mer än lovligt förfallna ruckel har en skönhet i sig.

Jag ska erkänna att jag inte läst boken bakom den här filmen på väldigt länge (jag har nått svagt minne av att jag plöjde igenom den i min slukarperiod i tidiga tonåren) men enligt Martina så följer Tim Burtons film boken väldigt väl. Och det ser jag som positivt. Visst behöver böcker behandlas för att passa som filmer men det ska göras med varsam hand.

Visst berättelsen är lite lagom sedelärande men det är med Roald Dahls patenterade mörka humor och Tim Burton i kombination med Johnny Depp tar den humorn och vrider den några varv till. Resultatet blir en saga som slår an precis rätt strängar hos mig. Lägg till barnskådespelare jag inte hatar och man får en favorit helt enkelt. Jag ger den sex chokladvattenfall av sju möjliga.

Nanny McPhee

2009-02-23T17:07:00.006+01:00

Titel: Nanny McPhee
Utgivare: Universal Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA/UK/Frankrike
Genre: Komedi, barn och familj, fantasy
Regissör: Kirk Jones
Skådespelare: Emma Thompson, Colin Firth, Kelly Macdonald, Angela Lansbury
Var: Hemma.
Med: Sambon och Kindfalk.

Den här filmen borde ha varit gjord av Disney (det var sambons kommentar när vi sett färdigt, och jag kan inte annat än att hålla med). I själva verket är det Emma Thompson som står för manuset baserat på en bokserie av Christianna Brand.

Emma Thompson spelar titelrollen nanny McPhee - en riktig häxa, med vårtor och allt. När mr Brown (Firth) förlorar sin hustru anställer han istället barnsköterskor för att ta hand om de sju MYCKET oregerliga barnen. Många barnsköterskor blir det till slut, sjutton stycken närmare bestämt, och alla säger upp sig nästan på fläcken. När den sista i raden lämnar familjen verkar allt hopp vara ute, för nu finns det inga fler barnsköterskor på agenturen i stan.

Då dyker nanny McPhee upp - en "statlig barnsköterska" som hon kallar sig själv. Hon är gammal, ful och vårtig, äger en krokig käpp som ställer allt till rätta när hon dunkar den i golvet och hon dyker upp på de mest oväntade ställen - till och med när dörren är stängd! Hon åtar sig att lära barnen hyfs och vett, på sitt eget sätt.

Till saken hör även att den framlidna mrs Brown hade en gammelfaster, tant Adelaide (Lansbury), som försörjer familjen med ett månatligt underhåll - men om inte mr Brown gifter om sig innan månaden är slut (tant Adelaide anser att hans vilda barn behöver en ny mor) hotar hon med att dra in underhållet. Det skulle ruinera mr Brown, så han gör sitt bästa för att hitta någon att gifta sig med, kosta vad det kosta vill. Samtidigt som hans barn gör allt de kan för att slippa en styvmor...

Det är verkligen upplagt för att gå åt helvete, eller hur?

Det här är en klassisk saga, och även en väldigt vacker film rent visuellt. Alla färger är ovanligt klara och starka. Huset, ett riktigt gammalt kråkslott, är målat invändigt i starka färger som kornblått och limegrönt, kläderna är färgstarka (mrs Quicklys knallrosa klänningar inte att förglömma!), utemiljön är färggrann och blomstrande. Hela filmen känns lite som en påse karameller. =) Dessutom utspelar den sig, tja, i slutet av 1800-talet skulle jag tro av kläderna att döma.

Mysig, glad, hoppfull, och en massa andra ord i samma stil; så skulle jag vilja beskriva Nanny McPhee. Jag gillade den här filmen skarpt, särskilt för karamellkänslan. Och den snöiga slutscenen! Den får fyra rosa lamm av fem möjliga - och ni måste se filmen för att få veta hur de rosa lammen kommer in i handlingen. ;)

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale

2009-02-22T23:24:00.004+01:00

Titel: In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale
Utgivare: Brightlight Pictures
År: 2007
Produktionsland: Tyskland/Canada/USA
Genre: Fantasy, äventyr, action
Regissör: Uwe Boll
Skådespelare: Jason Statham, John Rhys-Davies, Ron Perlman, Burt Reynolds, Ray Liotta
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Låt mig till att börja med göra det fullständigt klart att In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale baseras på ett datorspel. (Ett RPG förstås, vad annars?)

Så, då var det klart.

Jason Statham, John Rhys-Davies och Ron Perlman gör sitt bästa med ett taffligt manus och jag måste säga att jag tycker att de gör det rätt bra. Visst, det förekommer crappy acting - ingen har väl anklagat till exempel Kristanna Loken för att vara oscarsmaterial? - och regissören har uppenbarligen använt sig av fantasyformulär 1A, men... det funkar! Jag har inte så höga krav. =)

Jaha, handlingen var det ja. Jo, bonden Farmer (min första fråga var - om han som är bonde heter Farmer, vad heter då kungen? Tyvärr var svaret inte "King") odlar sin jord i godan ro när plötsligt de halvt djuriska, halvt mänskliga krugerna av outgrundlig anledning tar till vapen och drar ut på härjarstråt. Lämpligt nog befinner sig Farmers hustru, son, svärföräldrar och svåger i deras väg, och krugerna - som styrs av den mänsklige magikern Gallian (Liotta) - har ihjäl sonen och kidnappar hustrun. Detta ger förstås Farmer (Statham) inget val; han måste slita på sig vandrarstövlarna och bege sig ut på en quest för att rädda sin stackars tillfångatagna fru.

Tillsammans med sitt quest party - svågern Bastian och den gamle vännen Norick (Perlman) - drar Farmer iväg på strövartåg, och på vägen träffar de på:

en bunt kvinnor som bor i träden i Sedgewick Forest.
kungen och hans magiker, som hävdar att det är något alldeles speciellt med Farmer - duh!
en massa kruger som inte direkt har något gott i sinnet.
den onde Gallian, eller rättare sagt hans "skugga" som kontrollerar en krugkropp. Flera krugkroppar faktiskt...

Ja, jag sa ju att det var formulär 1A.

Några negativa saker:

Ray Liotta gör ingen bra ärkeskurk. Skurk, visst, men inte ärkeskurk - han är en goodfella, inte en svart magiker.
Muriella är en ganska fjantigt namn.
Hur kan de trädlevande kvinnorna (nå ja, jag förutsätter att de bor i träden iallafall) svinga sig i lianer på en öppen yta?
Kan nån berätta för alla evil overlords att det sämsta man kan göra är att se till att ens ärkefiende inte har något att förlora? Ok, ok, Farmers fru osv., men från början visste han ju inte att hon överlevt.
Abrupta slut är bra - ibland. Ganska sällan, faktiskt, och nästan aldrig i en fantasyfilm.

Annars - suspension of disbelief, säger jag bara. =) Viktigt! In the Name of the King får tre pissed-off peasants av fem möjliga... och det kan faktiskt vara så att de har hötjugor också.

Marie Antoinette

2009-02-22T21:34:00.008+01:00

Titel: Marie Antoinette
Utgivare: Columbia Pictures Corporation
År: 2006
Produktionsland: Frankrike, Storbritannien
Genre: Historiskt drama
Regissör: Sofia Coppola
Skådespelare: Kirsten Dunst, Jason Schwartzman, Judy Davis, Rip Torn, Asia Argento
Var: Hos Sandra
Med: Sy & Smink-gruppen

Drama är egentligen inte min grej men släng in lite fina kläder så slinker det ner lättare. Ärligt talat har jag också på senare tid börjat uppskatta dramafilmer (shh, säg inte till nån - jag har ju mitt rykte att tänka på). Den här filmen om Frankrikes mest kända drottning har jag tänkt se en längre tid men det har bara inte blivit av. Nu behövde vi dock inspiration till vårt arbete med årets spex (nej, det handlar inte om Marie, det är inte ens riktigt rätt tid, men nära nog) så självklart tillbringade vi en del tid med att studera klänningar och rockar men däremellan så insåg jag att det här är en riktigt bra film.

Kirsten Dunst gör en solid insats som den unga Marie Antoinette som skickas till Frankrike från Österrike som 15-åring för att gifta sig med kronprinsen som inte är mycket äldre han. Redan när hennes kära mops tas ifrån henne så rycker det i sympatinerverna och det slutar inte.
Sofia Coppola har gjort Marie Antoinette till en mycket mänsklig drottning... hon har hemlängtan, försöker passa in och lyckas inte förföra sin prins men hon njuter också av livet där hon kan - äter bakelser, festar och ägnar sig åt hasardspel. Och vem skulle inte göra det med obegränsade tillgångar och tjänare som ser till att man får allt man vill ha.

Det här är en vacker film med vackra människor men den belyser också de fulare mänskliga egenskaperna. Jag blev positivt överraskad för jag hade blivit nöjd med bara snygga klänningar och fina bilder. Marie Antoinette är så mycket mer. Jag ger den fem fantastiska håruppsättningar av sju möjliga.

Förtrollad

2009-02-21T00:28:00.006+01:00

Titel: Förtrollad (Enchanted)
Utgivare: Walt Disney Pictures
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Romantik, komedi, musikal, barn och familj
Regissör: Kevin Lima
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amy Adams, Susan Sarandon
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Helt fantastiskt, en smörig romantisk komedi som faktiskt var ganska bra! Det händer inte ofta. Det bästa är ju att Disney haft sån självironi när de gjorde den här filmen; regissören har lyckats proppa in alla Disney-klichéer som finns och det är hur kul som helst. Förutsägbart, men hur kul som helst.

Förtrollad börjar hur som helst som en klassisk Disney-saga i landet Andalasia (tecknat!) med den vackra flickan Giselle som väntar på sin drömprins att dela "true love´s kiss" med. Drömprinsen i fråga, prins Edward, har tyvärr en riktig häxa (pun intended...) till styvmor - tänk Snövit - som verkligen inte vill att Edward ska gifta sig, för då kommer hans hustru att ta över titeln som drottning (logiken flödar; hur kan prins Edwards styvmor vara drottning? Vart är Edwards far, kungen får vi förmoda? Om han är död så är Edward by default kung. Nå ja, hur som helst) och den onda drottningen - återigen, tänk Snövit - reduceras till... ja, ond, bara.

För att undvika detta skickar drottningen Giselle till en plats där det inte finns nåt sånt som "sann kärlek" - Manhattan. (Sex and the City, släng er i väggen.) Giselle, förvirrad, sagoboksnaiv och iklädd en gigantisk brudklänning, börjar förtvivlar leta efter slottet där hon ska gifta sig med prins Edward (så oändligt ironiskt det hade varit om prinsen hetat William...) men blir istället lurad och rentav rånad av de okänsliga New York-borna... Tills, naturligtvis, hon träffar på den stilige advokaten Robert (Manhattan-versionen av en "knight in shining armor"?) och hans lilla dotter Morgan som hjälper henne.

Giselle tror ju förstås fortfarande på sagoboksversionen av kärleken - och allting annat. Scenen där hon får New Yorks duvor, råttor och kackerlackor att hjälpa till med städningen är priceless...

Edward beger sig förstås iväg för att rädda sin one true love, men frågan är om Giselle kommer att vara densamma efter mötet med Manhattan?

Himla söt film! Lite väl mycket av sagovärlden spillde i och för sig över i den riktiga världen (nåja, Manhattan) - hur ofta brukar folk börja spontansjunga och koreografdansa mitt på gatan? Bit too much. Ja ja, det är en musikal. Men ändå.

Kul att se en seg torsdagskväll iallafall, och som sagt fantastiskt kul att den är gjord med glimten i ögat och en blinkning till praktiskt taget alla Disneyfilmsprinsessor/prinsar som hittills uppträtt på vita duken (Snövit och Törnrosa först och främst). Betyget blir 3,5 talande jordekorrar av 5 - och det hade kunnat bli en fyra om inte Susan Sarandon hade varit en aning platt som drottningen och om draken hade varit lite snyggare gjord...

3:10 to Yuma

2009-02-20T23:02:00.005+01:00

Titel: 3:10 to Yuma
Utgivare: Lionsgate
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Action, crime, drama, western
Regissör: James Mangold
Skådespelare: Russell Crowe, Christian Bale, Peter Fonda, Gretchen Mol
Var: Hemma, soffan
Med: Sambon

Farmaren Dan Evans från Bisbee kämpar för att hålla sin familj med mat medan gården är uttorkad och bankens fogdar bränner ned hans lada. På väg för att samla ihop boskapet dagen efter finner sig Evans öga mot öga med den ökände laglöse Ben Wade och hans gäng. De har just rånat värdetransporten och är på väg in till Bisbee. Wade besparar Evans liv och Evans låter i sin tur ligan komma undan, men deras vägar korsas snart igen då Wade fångas in i Bisbee. Men Wade låter sig inte hållas fånge utan bekymmer, och lagens män behöver all hjälp de kan få för att föra fången till tåget som åker förbi fängelset i Yuma. Evans beslutar sig att hjälpa till att föra Wade till tåget eftersom han är desperat för pengar, men uppdraget är allt annat än enkelt då de snart inser att de har Wades skjutglada gäng i hasorna... Frågan är, kommer de att hinna till tåget innan gänget hinner till dem?

(Där fick jag minsann till det!)

Personligen är jag ett fan av västern-filmer, Crowe och Bale, men jag hade en känsla att denna film skulle vara tråkig så därför tog det ett tag innan jag orkade plocka ned den från videohyllan.
Unfortunately, I was right.

Jag undrar om det egentligen inte hade varit bättre om Crowe (som spelar laglöse Ben Wade) och Bale (som spelar laglydige Dan Evans) bytte roller. Crowe är alldeles för sympatisk (även om det är meningen att han skall vara sympatisk så vore det bättre om man samtidigt hade litet respekt för honom som bad guy), och Bale känns litet awkward som den ansvarsfulle familjefadern (en son på 14?! han är ju knappt mer än 14 själv!).

Sen har jag mina funderingar kring varför Wade över huvud taget hängde ihop med sitt gäng från början:
1. Wade har vissa problem Peter Fondas karaktär Byron McElroy, en lagens man som tidigare ingått i ett kavalleri som slaktade indianer. Wade ifrågasätter om Jesus skulle velat att de slaktade indianer, vilket tyder på någon slags känsla för människovärde.
2. Wades andreman, slusken Charlie, är en kallblodig mördare utan några som helst skrupler. Wade borde inte vilja ta i honom med tång heller, men de hänger likväl ihop.

That doesn't make sence. Är det något som jag ogillar så är det inkonsekventa och otydligt motiverade saker. Pga detta brister filmen i trovärdighet.

Detta är uppenbarligen inte en av mina favoritfilmer. Dess försonande drag är dock den känslosamma sidan av storyn, bandet som växer fram mellan Evans och Wade och så den lille birollen av Dr Potter som spelas av ingen mindre än Alan Tudyk (Hoban 'Wash' Washburne från Firefly och Serenity). P.g.a. detta får den tre revolvrar av fem möjliga.

Valkyria

2009-02-20T00:02:00.004+01:00

Titel: Valkyria (Valkyrie)
Utgivare: United Artists
År: 2008
Produktionsland: USA/Tyskland
Genre: Drama, Thriller, Krig, BOATS
Regissör: Bryan Singer
Skådespelare: Tom Cruise, Kenneth Branagh, Bill Nighy, Eddie Izzard
Var: Filmstaden salong 5.
Med: Sambon och Kindfalk.

Man kunde ju inte ha alltför höga förväntningar på den här filmen, med tanke på att det verkar ha varit ett rent ego-projekt från Tom Cruises sida - och Tompa må ha varit en heartbreaker på det glada åttiotalet men efter att ha joinat scientologkyrkan och fått spel i Oprahs soffa så har jag inte särskilt stor respekt för honom... (Annat var det i Days of Thunder, oj oj oj säger jag bara.)

Men, Eddie Izzard är ju med, och i trailern yttrades orden "there´s no problem that can´t be solved with high explosives" (eller nånting ditåt). Lägg till andra världskriget från tyskarnas perspektiv och det blir ganska självklart att gå och se Valkyria, eller hur?

Filmen handlar alltså om komplotten att mörda Adolf Hitler medelst en sprängladdning i Varglyan (hans bunker) år 1944. Inte långt innan krigsslutet alltså, men det kunde ju inte konspiratörerna veta... Konspiratörerna var i det här fallet flera högt uppsatta militärer och politiker som hade kunnat vara med i Hitlers "inre cirkel" men valt att avstå. Med hjälp av överste Stauffenberg (Cruise) som sårats under tyskarnas offensiv i Nordafrika beslutar sig kretsen av, tja, landsförrädare faktiskt, även om de i omvärldens ögon idag skulle kunna ses som hjältar, att mörda Hitler och inleda operation Valkyria - en plan som Hitler själv godkänt i händelse av sitt frånfälle eller tillfångatagande - för att säkra Berlin och därigenom hela tredje riket, bilda en ny regering och sedan förhandla med de allierade.

Tja, de som är bekanta med andra världskrigets förlopp vet ju på ett ungefär vad som hände. Däremot är det nog många (inklusive jag själv) som inte visste att det var en så stor operation, som faktiskt var nära att lyckas (om nu filmen berättar sanningen). Om Stauffenberg och hans kollegor hade lyckats med mordet och operation Valkyria hade världen kunnat se markant annorlunda ut idag, trots att kriget tog slut bara nio månader efter det misslyckade bombdådet. Det är nog många beslut som hade kunnat vara ogjorda...

Hur som helst. Som film betraktad är Valkyria lite småseg; det händer visserligen saker från ruta ett men ständigt i samma tempo, inga direkta höjdpunkter nånstans. Historienörd som jag är så tycker jag iochförsig att hela plotten är intressant ändå... Nånting som naturligtvis är lite B-igt är att det är en amerikansk film, helt utan tyska skådespelare, men de har faktiskt löst det ganska snyggt genom att låta Cruise inleda på tyska i ett brev till sin fru (naturligtvis är Stauffenberg gift och har ett halvt fotbollslag av blonda barn, som det skulle vara i Nazityskland) som så småningom övergår till engelska. Det ger iallafall illusionen av att det är tyska som talas.

Kusligt porträttlik skådespelare de har hittat som Adolf Hitler dessutom! Hade filmen varit svartvit i bästa 30-talsstil så hade man nästan blivit lite rädd för honom. I största allmänhet är skådespelarprestationerna bra, till och med Tompa gör en bra roll även om den luktar lite egoboost då och då.

En sak är iallafall säker - det kommer ingen uppföljare.

Valkyria får tre små sprängladdningar av fem. Det är en helt ok film, antagligen bättre ju mer intresserad av historia och speciellt andra världskriget man är, men inget direkt mästerverk.

A Mighty Heart

2009-02-19T23:28:00.004+01:00

Titel: A Mighty Heart
Utgivare: Paramount
År: 2007
Produktionsland: USA/UK
Genre: Drama, BOATS
Regissör: Michael Winterbottom
Skådespelare: Angelina Jolie, Dan Futterman, Will Patton
Var: Hemma.
Med: Sambon, som höll på att ledas ihjäl.

Först en förklaring: BOATS = Based On A True Story.

Angelina Jolie gör en lysande rollprestation som den fransk-amerikanska journalisten Mariane Pearl i denna verklighetsbaserade film. A Mighty Heart bygger på Mariane Pearls egen berättelse om när hennes make, den amerikanske jounalisten Daniel Pearl, kidnappas i Pakistan, och hur hon tillsammans med CIA, den pakistanska polisen och några vänner - också journalister - arbetar för att rädda honom.

Makarna Pearl befinner sig i Karachi, Pakistans huvudstad, på uppdrag av sin tidning (Wall Street Journal), men de ska snart lämna Pakistan och bege sig till Dubai. Daniel ska bara göra en intervju med Sheikh Gilani, en muslimsk fundamentalist, och sen kan de resa.

På väg till intervjun försvinner Daniel spårlöst. Mariane börjar själv söka efter sin man - tillsammans med sin journalistkollega Asra och några andra vänner - men ganska snart står det klart att det rör sig om en (förmodligen politisk) kidnappning och officiella instanser kopplas in, för att leta reda på Daniel innan det är för sent.

I vanlig ordning är det politik och religion som den här filmen handlar om. Daniel Pearl anklagas för att vara allt från CIA-agent till spion för Mossad (när det framkommer att han är jude), och eftersom Pakistan är ett muslimskt land så spelar religionen uppenbarligen en stor roll. (Jeez, give it up already! Din låtsaskompis är precis lika bra som min låtsaskompis...) Trots att Pakistan officiellt är USA-vänligt - eller så verkar det iallafall vara i den här filmen - så hyser landet ett stort antal Al-Qaidamedlemmar och talibaner som inte direkt är vänligt inställda till västvärlden och speciellt USA.

Men A Mighty Heart fokuserar faktiskt inte så mycket på politiska och religiösa motsättningar, utan på Marianes kamp för sin mans liv. Fadern till hennes ofödda barn dessutom, för hon är ju naturligtvis gravid när det här händer... Hon framträder på tv för att prata om kidnappningen och hennes hem blir en mötescentral för alla de instanser som arbetar med fallet, och i största allmänhet är det här en film om henne och Daniel vilket gör den mer mänsklig.

Sambon som inte gillar den här typen av filmer höll på att få spader i soffan, men jag tycker att det var en bra film, gjord nästan som en dokumentär (sättet som den var filmad på kändes väldigt äkta, lite skakigt och inte alldeles perfekt - som en dokumentär) vilket det ju på sätt och vis är.

Den får fyra amerikanska journalister av fem möjliga, och en liten guldstjärna för Angelinas roliga franska brytning. ;)

Jag borde...

2009-02-17T19:29:00.003+01:00

... skriva ett inlägg, en recension eller vad tusan givande som helst.. Men jag har ingen inspiration eller något för stunden. Så jag dissar inte skriveriet som så, men det blir när det blir.

Ska se om jag ser något snaskigt nog som väcker mig ur min dvala och får mig att publicera något jag irriterar mig på eller tycker om. :p

Rogue Assassin

2009-02-13T22:55:00.004+01:00

Titel: Rogue Assassin (a.k.a. War)
Utgivare: Lionsgate
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Action, thriller
Regissör: Philip G. Atwell
Skådespelare: Jet Li, Jason Statham, Luiz Guzmán, Devon Aoki
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Man skulle kunna tro att jag skulle vara helt lyrisk över den här filmen (jag menar, Jason Statham!), men då skulle man faktiskt ha fel. Rouge Assassin/War är en ganska medelmåttig actionfilm (hörde jag Jet Li?) som faktiskt inte ens är särskilt spännande. Och det är inte tillnärmelsevis så mycket Jason Statham som det borde vara...

Statham spelar FBI-agenten John Crawford - hallå, kunde man ha kommit på ett ännu mera stereotypt amerikanskt namn? - vars partner Tom Lone blir mördad av en beryktad hitman som kallas Rogue. Crawford (och Lone) hör till FBI´s Asien-enhet och sysslar med den asiatiska organiserade brottsligheten, triaderna (kineser) och yakuza (japaner), och Crawford tror att Rogue sänts av antingen triaderna eller yakuza för att mörda Lone. Han startar ett enmanskorståg mot Rogue, samtidigt som kineserna och japanerna trappar upp till fullskaligt krig; det står mellan de båda bossarna Chang och Shiro som bekämpar varandra både på ett affärsmässigt och personligt plan. Och i mitten står Crawford och den mystiske Rogue.

Mjaha. Visst visst, hongkongaction möter hollywoodaction, mixat med ganska mycket blod och Jason Statham som pratar japanska (det bästa med hela filmen!), men spännande - nä, inte särskilt. Sambon listade ut hur den skulle sluta efter ungefär 20 minuter - jag måste ha varit trött eller väldigt ouppmärksam, för jag kopplade faktiskt inte...

Nåja, hyfsade rollprestationer av bland annat Devon Aoki (Miho i Sin City!), Luis Guzmán (Boogie Nights) och Statham. Jaja, Jet Li var väl också helt ok, jag har bara lite svårt för honom för det mesta.

Rogue Assassin får 2,5 asiatiska lönnmördare av 5 möjliga - en ytterst medelmåttig film alltså.

Som ni kan se

2009-02-13T22:45:00.002+01:00

... så har Return of the Cineasts utökats med ytterligare en recensent!

"You see I was once a badass vampire, but love and a pesky curse defanged me. "

2009-02-13T22:04:00.006+01:00

(Spike imiterar Angel i serien med samma namn från 1999.)

Namn: Fia
Ålder: 25
Sysslar med: Kontorsråtta på statlig myndighet. Har ett eget visitkort och namnskylt utanför dörren (coolt vad?) men på fritiden extraknäcker jag som nörd. Slukar både filmer, serier och böcker.
Tittar jag gärna på: Äventyr (allt från svärdsfajter till Indiana Jones), episka storfilmer, känslosamma dramer, kostymdrama, fantasy, sci-fi, anime, historiska filmer, musikaler, verklighetsbaserade filmer, det mesta med vampyrer i, en del humorrullar och väldigt få thrillers och deckare. Älskar Karl Urban, Gerard Butler, Ewan McGregor och det mesta med Scarlett Johansson.
Tittar jag inte så gärna på: Skräck och pinsamma filmer (för svaga nerver antagligen). Försökte se The Break Up nyligen men var tvungen zappa bort pga att det var för pinsamt.
Vill jag inte gärna erkänna att jag tittar på: Har ertappats med att se filmer och miniserier som bygger på tantsnuskromaner av Danielle Steel och Barbara Taylor Bradford. Pinsamt men sant!
Varför ska ni läsa vad jag skriver om film? För att jag slår ett slag för alla hopplösa romantiker och sentimental fools där ute!
Favoritfilmer: Alla Star Trek-filmer utom den första, Moulin Rouge, V for Vendetta, Boondock Saints, Serenity, Dogma, Forest Gump, Alive, PS: I love you, Fifth Element, Lock stock and two smoking barrels, Stolthet och Fördom (miniserien).

"I would be happy to, sir. I just love scanning for lifeforms. 'Lifeforms... you tiny little lifeforms... you precious little lifeforms... where are you?'"
Data, Star Trek Generations (1994)

Oooii! Stoppa pressarna!

2009-02-12T13:15:00.003+01:00

Enligt Dark Shadows Wiki (en hel wiki tillägnad den gamla kultserien Dark Shadows? Coolt.) så kommer det en filmversion av sagda serie, regisserad av Tim Burton och med Johnny Depp i rollen som vampyren Barnabas Collins!

2011 ska den ha premiär. Ingen information finns på IMDb, så man får ju hoppas på att DS Wiki vet vad de pratar om...

Dåliga på att uppdatera

2009-02-12T01:23:00.004+01:00

Det är vi. Men håll ut, snart kommer recensioner av Rogue Assassin, Marie Antoinette, In the Name of the King, Excalibur, Frogs och A Mighty Heart.

Den som väntar på nåt gott, och så vidare!

Small Town Folk

2009-02-06T13:38:00.009+01:00

Titel: Small Town Folk
Utgivare: Gumboot Pictures
År: 2007
Produktionsland: UK
Genre: Skräck, fantasy, komedi
Regissör: Peter Stanley-Ward
Skådespelare: Chris R. Wright, Warwick Davis, Simon Stanley-Ward
Var: Hemma.
Med: Ensam.

Den här filmen har fått 1,6/5 på Lovefilm och 3,7/10 på IMDb, och kommentarer i stil med "ultra urusel skräckfilm", "har nog inte sett en sämre film", "amatörmässigt utförd med dålig videobakgrund och urusel handling".

Och visst. Det är mer eller mindre en amatörfilm, med en budget på 4000 pund som skådespelarna och filmteamet själva pytsade in i filmen under en fyraårsperiod - och dessutom var det meningen att det skulle bli en kortfilm. Inte helt förvånande gick den straight to dvd.

MEN, jag kan helst klart se hur Peter Stanley-Ward tänkte när han gjorde filmen. Det är en saga, en riktigt ond Bröderna Grimm-saga, som några alldeles vanliga människor hamnar i. I byn Grockleton härskar "The Landlord" på Beesley´s Manor, med hjälp av sina underhuggare (sin familj?) Pike, Pooch och Dobbin. Godsägaren Beesley är ständigt på jakt efter kvinnor som kan föra namnet Beesley vidare - och de stackare som kommer till Grockleton kommer aldrig därifrån...

En hel del av scenerna är filmade med vad som ser ut att vara en målad bakgrund, och själva Beesley´s Manor är, utvändigt, ett kartonghus. Men resultatet blir inte, som man kunde tro, att det ser ut som en tafflig B-film utan det är just den drömliknande effekten som gör hela filmen. Det är scenerna som INTE är filmade på det sättet som ser förjävliga ut, för allt som är filmat "on scene" ute i skogen ser ut som att man använt en dålig handkamera.

De sjukt snygga sagoliknande scenerna lyfter hela filmen, och det gör också vissa av skådespelarinsatserna - de "vanliga" människorna är till största delen ganska taffliga, men Beesley, Pike, Pooch och framför allt Dobbin (scenen där han suger bensin ur Jons bil och kallar den "mamma" - obetalbar! Och det finns många såna komiska inslag - hela konceptet med inavlade bondlurkar är så tacksamt på det sättet) gör lysande roller, och de båda bröderna Crow med sina huvor skulle utan tveka platsa i en Rob Zombie-film (tänk House of 1000 corpses).

Warwick Davis (Willow) gör ett litet men briljant framträdande som "Knackerman#2" och varnar de båda "grocklarna" (dvs. de vanliga människorna) Jon och Susan för att fara till Grockleton. Korkade som de är - som alla är i skräckfilmer - gör de det iallafall, och håller på att gå åt på kuppen.

Tyvärr spårar det ut lite på slutet. I vanlig ordning kan Small Town Folk inte låta bli att hamna i den klassiska skräckfilmsfällan - precis när man tror att allt ordnat sig dyker ett sista monster upp som måste nedkämpas innan eftertexterna börjar rulla... Det bästa slutet hade förstås varit att låta Beesley och Grockleton-borna triumfera, det hade varit en riktigt skräckfilm det! Herregud så obehagligt det hade kunnat bli...

Hade Stanley-Ward lyckats med konststycket att filma alltihop med fejkad bakgrund så att den drömlika stämningen genomsyrat hela filmen - och dessutom gått in och pillat lite mer under klippningen så att filmen blivit mer sammanhållen och intensiv - så hade det här varit en fullträff. Det hade inte heller skadat om storyn varit mörkare, obehagligare, med ett slut som inte skulle kunna vara vilken B-skräckis som helst. (Se Rob Zombie för inspiration, återigen.)

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den här filmen hade sett ut om en mästare som Zombie eller kanske Tim Burton hade gjort den. Det hade kunnat bli årtiondets skräckfilm.

Som det är nu får Small Town Folk två och en halv bensinslangar av fem. Den lovar mycket gott, men budgeten och, tyvärr, vissa av skådespelarinsatserna kan inte leva upp till det löftet.

The Crow - Wicked Prayer

2009-02-05T00:57:00.003+01:00

Titel: The Crow - Wicked Prayer
Utgivare: Dimension Films
År: 2005
Produktionsland: USA
Genre: Action, fantasy
Regissör: Lance Mungia
Skådespelare: Edward Furlong, David Boreanaz, Tara Reid, Danny Trejo, Dennis Hopper
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Well... this sucked.

The Crow - Wicked Prayer är alltså den tredje filmen i ordningen, där den första är den kultförklarade versionen med Brandon Lee i sin sista roll. Jag var ett stort The Crow-fan på den tiden det begav sig (ok, jag var väl lite för ung på den tiden det VERKLIGEN begav sig, 1994, men där nånstans runt 97-98 så...) och har hittills vägrat se de båda uppföljarna som besudlade minnet av The One and Only Crow.

Men, hallå, David Boreanaz som Lucifer...

Det här betyder alltså att jag inte sett tvåan, City of Angels, men jag kan ju knappast tro att jag missat nåt av betydelse.

Jag tror inte att jag behöver ge mig in på en längre förklaring av handlingen. Star-crossed lovers - check, grissly murders - check, återuppstånden hämnare i kråkformat - check. Tyvärr är David Boreanaz som bad guy inte hälften så rolig som Top Dollar i The Crow.

Hur som helst, den här filmens enda redeeming quality är Edward Furlong i crow-sminkning - alla sjuttonåriga goth-tjejers våta dröm. Och jag måste medge att även för en snart 27-årig semi-goth är han ganska het...

The Crow - Wicked Prayer får två oerhört svaga kråkor av fem möjliga. Den enda anledningen till att den inte får en etta är för att jag faktiskt sett sämre filmer... Jesus Christ Vampire Hunter comes to mind. =)

Jag menar, den hade ju iallafall talsynk.

The Last Winter

2009-01-31T20:45:00.004+01:00

Titel: The Last Winter
Utgivare: Antidote Films
År: 2006
Produktionsland: USA/Island
Genre: Skräck
Regissör: Larry Fessenden
Skådespelare: Ron Perlman, James LeGros, Connie Britton
Var: Hemma.
Med: Ensam.

Ron Perlman må vara en av mina älsklingar på vita duken, men tyvärr är hans närvaro inte alltid en kvalitetsstämpel - tvärtom, för han har lyckats göra en hel del skitfilmer i sina dar. (Men han gör alltid bra roller.)

The Last Winter är en av dessa skitfilmer. Det är en inte särskilt skrämmande skräckfilm som dock har ett ganska intressant tema: miljöförstöring. Perlman spelar Ed Pollock, som arbetar för ett oljeföretag och leder ett oljeborrningsprojekt i en hittills orörd del av Alaska. Pollock och hans team, som består av andra oljearbetare samt två miljöforskare, ska dra en isväg för att kunna frakta in oljeborrningsmateriel, men på grund av de växlande temperaturnivåerna tror de båda forskarna att marken inte kommer att hålla för transportfordon.

Spänningar uppstår i den isolerade gruppen, och när en av dess medlemmar försvinner under natten och senare hittas ihjälfrusen i snön, börjar en av forskarna, Hoffman, misstänka att den senaste tidens varma temperatur frigjort gaser som medför hallucinationer och vansinne hos gruppens medlemmar.

Hoffman och Pollock måste bege sig iväg för att skaffa hjälp, men under tiden hinner alla möjliga konstiga saker hända...

En B-film med B-skådisar, skulle jag vilja påstå. Förutom Perlman då, som är en briljant skådis men som inte alltid väljer briljanta filmer (The Mutant Chronicles, anyone?). Perlmans meritlista innefattar ju annars lysande filmer som Rosens namn, Titan A.E., The Last Supper och Hellboy (jo, det ÄR en lysande film).

Ett av problemen som den här filmen lider av är det totala avsaknaden av en röd tråd eller någon form av förklaring på vad som händer. Det ska väl vara ännu mer skrämmande för både karaktärer och publik med icke-förekomsten av ett logiskt - nå ja, filmlogiskt iallafall - skäl till vansinne (förutom det uppenbara, Jorden är på väg att gå under på grund av miljöförstöring och global uppvärmning), men det blir mest tröttsamt: "jaha, nu dog han. Så oväntat." Slutet känns också väldigt bizarrt - det ska förmodligen fungera som en varning i stil med The Day the Earth Stood Still, men blir mest ett stort "Va?"

That said, så måste jag säga att miljön tilltalade mig. Jag gillar hela idén med ett isolerat tillhåll i ett ödsligt vinterlandskap (jag är till exempel all in favor för polarforskningsfartyg, forskningsstationer på Antarktis eller, som här, i Alaska). Rent allmänt funkade dessutom skådespelarinsatserna och produktionen var hyfsat påkostad, ingen überbillig B-skräck alltså. Men The Last Winter höll inte hela vägen - den var inte så genomtänkt som den hade kunnat vara och definitivt inte så skrämmande som den hade kunnat vara, trots de initiala The Thing-vibbarna. Och vad var grejen med de där jäkla korparna?

Nej, den får två stelfrusna lik av fem möjliga. Ska man se undergångsskräck så finns det nog bättre filmer än den här.

Och ett filmtips till...

2009-01-28T02:09:00.003+01:00

Definitivt nånting att se på bio i höst: Sherlock Holmes med Robert Downey Jr. som Holmes! I rollen som Watson: Jude Law, regissör: Guy Ritchie. (Är det inte han som är/var gift med Madonna? Ja, så bra skvallerkoll har jag...)

Premiär 13 november enligt IMDb, och det kommer att bli SÅ bra, det känner jag på mig. =)

Spike + SF-western = sant!

2009-01-28T01:36:00.003+01:00

Allas vår favoritvampyr Spike (nå ja, min favoritvampyr iallafall), a.k.a. James Masters, spelar "an outlaw who escapes death thanks to some dangerous aliens" i en ny Sci Fi Channel-produktion, Alien Western.

Det kan ju inte bli annat än bra. =)

Crank

2009-01-25T21:38:00.004+01:00

Titel: Crank
Utgivare: Lakeshore Entertainment
År: 2006
Produktionsland: USA/UK
Genre: Action
Regissör: Mark Neveldine, Brian Taylor
Skådespelare: Jason Statham, Amy Smart, Jose Pablo Cantillo
Var: Hemma.
Med: Sambon, Greger, Kindfalk.

Åh, Jason! Vi har en seriös kärleksaffär han och jag - sen att den bara pågår från min sida, ja, det är sånt man får leva med. Jason Statham har armbågat sig upp till en topplacering (tillsammans med t.ex. Vin Diesel och Clive Owen) på min "skådisar som inte kan göra dåliga filmer"-lista (within reason, förstås. Vin Diesel har ju lyckats göra åtminstone en film som jag vägrar se, och Clive Owen har, tyvärr, faktiskt också gjort en dålig film - Derailed. Dålig film, men Clive var fortfarande bra.)

Nå, iallafall. Crank känns som urtypen för en mindless actionfilm: torpeden Chev Chelios (Statham) vaknar upp och upptäcker att han blivit injicerad med en drog som långsamt dödar honom. För att hålla sig vid liv tillräckligt länge för att hämnas på sin mördare (Cantillo) måste han hålla adrenalinet på topp hela tiden - med hjälp av rädsla, våld eller fysisk ansträngning. Han beger sig ut på en vansinnesfärd över hela stan för att leta reda på mannen som injicerade drogen, och på vägen hämtar han också upp sin flickvän (Smart) som hittills inte haft en aning om att hennes pojkvän är en lejd mördare...

Låter det cheesy? Det är det. Men Crank har nåt som många andra actionfilmer saknar - humor. Visst, one-liners i all ära (det finns en del såna här också), men hela filmen genomsyras av humor och självdistans och jag kan bara tänka mig hur kul Jason Statham - och filmteamet! - måste ha haft vid inspelningen av vissa scener. Till exempel när han springer, iförd sjukhuskläder, hög som ett hus på syntetiskt adrenalin, och med en hard-on som heter duga, genom hela stan. Eller den publika sexscenen i Chinatown! D skrattade så att han höll på att dö under den scenen, den är helt fantastisk.

Alltså - rolig action med en hel del skruvade scener, och en hel del snygga scener också. Och självklart ingår det en hel del bilkörning...

Crank får fyra fladdrande sjukhusrockar av fem möjliga, och det ska bli väldigt intressant att se tvåan som kommer i vår.

Shogun Assasin

2009-01-23T12:45:00.005+01:00

Här skulle det ha kommit en recension på den klassiska charka-slafsa filmen Shogun Assasin men iochmed att LoveFilm uppenbarligen bestämt sig att bara he en version som är dubbad till engelska utan valalternativ till japanskt tal så blir det ingen sådan.. Finns verkligen få saker som stör så mycket som dubbad film med den vedervärdiga osynken mellan munrörelse och ljud... Ska man nu ta och dubba saker så ta en titt på Den onde, den gode, den fule, denna klassiska spagettivästern.. Inspelad i Spanien av en mestadels italiensk produktionsbemanning och en mix av italienska, spanska och amerikanska skådisar som i mångt och mycket talar sitt eget språk under inspelningen. I efterproduktionen satt en stackars tjomme och nogrannt gick igenom dessa italiensk-/spansktalande sekvenser och hittade ord på engelska som passade till munrörelserna och förmedlade det budskap som karaktären skulle förmedla.. Excellent arbete, hatten av!!

Undras om man måste hitta Shogun Assasin någon annanstans nu, eller om den får fortsätta vara osedd även framöver...

Så, snälla söta rara ni som ger ut filmer... OM ni nu MÅSTE dubba saker och ting.. Kan ni inte se till att låta orginalspråket finnas kvar också?? Det FINNS plats kvar på skivan till det, och det skulle göra mig så mycket gladare!!

Beyond Borders

2009-01-21T20:06:00.006+01:00

Titel: Beyond Borders
Utgivare: Mandalay Pictures
År: 2003
Produktionsland: USA/Tyskland
Genre: Drama, krig, romantik
Regissör: Martin Campbell
Skådespelare: Angelina Jolie, Clive Owen, Linus Roache
Var: Hemma.
Med: Sambon. Typ. Han låg och sov i soffan.

När jag började se den här filmen var jag ett ögonblick orolig för att mitt tvärsäkra uttalande "Clive Owen har aldrig gjort en dålig film" skulle komma på skam. Den började nämligen inte särskilt bra... Men tack och lov, det ordnade upp sig.

Till att börja med kan jag säga: Beyond Borders är inte en film man ska se om man har bullat upp med en massa fika framför tv:n, för då är det stor risk att man sätter fikat i halsen vid några scener (bland annat när Angelina, eller, som hon heter i filmen, Sarah Bauford, kommer till Afrika och hittar det nästan ihjälsvultna barnet och hans svårt skadade mamma liggande ute i öknen. Hela Afrika-biten är faktiskt en rejäl fikasugsdödare, så försök inte ens).

Nå, filmen handlar iallafall om den bortklemade amerikanskan Sarah Jordan, som gift sig med Henry Bauford, den brittiske sonen till en välgörenhetsmagnat. (Linus Roache - och jag funderade rätt länge på var jag hade sett honom förut innan jag kom på att det var ju The Purifier från The Chronicles of Riddick!)

På en gala för nämnde fader, i London 1984, störtar en uppretad läkare och hjälparbetare vid namn Nick Callahan (Owen), tillsammans med ett av barnen från ett flyktingläger i Etiopien, in och kräver högljutt att få veta varför mr Baufords välgörenhetsorganisation slutat skänka pengar till de behövande i Afrika. Tumult uppstår, Callahan och den lilla flyktingpojken arresteras och den senare lyckas rymma från poliserna som ska ta honom till en immigrantförläggning. Dagen därpå hittas han död, ihjälfrusen.

Callahans upprörda tal och fyndet av den lille pojkens kropp tar knäcken på den hittills lyckligen ovetande och typiskt övre medelklassiga Sarah Bauford. Hon tar alla sina sparpengar, köper mat, medicin och andra förnödenheter och beger sig iväg till Etiopien, till lägret där Callahan arbetar. Vistelsen i Afrika och de vänner hon får bland hjälparbetarna kommer dock att förändra Sarahs liv... på mer än ett sätt.

Det låter som värsta smörjan (och att Angelina Jolie är med brukar ju inte direkt borga för hög kvalitet, även om jag faktiskt gillar både henne och de flesta av hennes filmer - särskilt Tomb Raider), men Clive Owen är en så ypperlig skådespelare att hela filmen lyfter. Ok, Angelina plutar med läpparna tills hon ser nästan galen ut, men det gör ingenting. Eller jo, lite. Men jag kan ha överseende, för hon är faktiskt bra ändå.

Vill du se en helt ok dramafilm med inslag av både romantik och explosioner (och en icke helt föraktlig dos moralfilosofi), så är det här filmen för dig. Jag ger den tre förbannade hjälparbetare av fem möjliga.

(Och vem vet, efter att ha sett den här filmen så kanske du rentav funderar på att skänka pengar till barnen i Afrika. Det gör iallafall jag.)

Fido

2009-01-19T18:03:00.005+01:00

Titel: Fido
Utgivare: Lionsgate
År: 2006
Produktionsland: Kanada
Genre: Komedi, Drama, Skräck
Regissör: Andrew Currie
Skådespelare: Carrie-Anne Moss, Billy Connolly, Dylan Barker
Var: Hemma
Med: 'dreas

Om jag inte hade läst om den här filmen på Crippas filmblogg så hade jag nog aldrig kommit mig för att sen den. Jag hade möjligen sett affischen nån gång och automatiskt kategoriserat in den här filmen i det traditionella zombiefilmsfacket. Den är väldigt långt från det facket... det facket ligger i en annan korridor så långt bort är det.

Filmen inleds med en informativ film i svartvitt som berättar vart zombies kommer ifrån (radioaktivt rymddamm gör att alla som dör återuppstår som zombies som vill äta ditt ansikte) och hyllar företaget Zomco eftersom deras upptäckter lett till att mänskligheten vunnit kriget mot zombies och dessutom lyckats uppfinna ett halsband som göra att man kan vara en produktiv samhällsmedborgare även efter att man dött.

Ni hör ju redan nu att det inte är din mammas zombiefilm och så fortsätter det. Skyttelektioner är obligatoriskt i skolan och barnen får lära sig att man måste skjuta zombies i huvudet för att de ska dö. Det är mer status ju fler zombies man har i familjen och det är därför pappa Robinsson går med på att skaffa den zombie som sen blir sonen Tims bästa vän. Mellan städerna finns Wild Zones där zombies hasar runt på landsbygden och runt städerna byggs högre och högre stängsel.

Den här filmen är en bisarr blandning mellan Beethoven (filmserien om st bernhard-hunden inte den berömde kompositören) och Dawn of The Dead. Det låter oförenligt men det blir en skön kombination som jag skrattar åt många gånger. Billy Connolly gör en mycket bra roll som zombien Fido och Carrie-Anne Moss är underbar som 50-tals-hemmafru som bryr sig mer om att sonen blivit smutsig än om att han mobbas och inte har några vänner. I alla fall till en början. Trots att filmen bara är knappt en och en halv timme så hinner hon utveckla sin karaktär ordentligt. Ibland får man en liten obehaglig bismak av hur svarta behandlades under just 1950-talet men den försvinner med nästa huvudskott.

Om du vill se en film som inte är riktigt som andra så se den här. Om du inte har zombiefobi förstås. Jag ger den sex färgglada 1950-talsklänningar av sju möjliga främst på grund av jag blev mycket underhållen och för att skådespeleriet fungerar så bra.

Red Dwarf VIII

2009-01-18T12:42:00.010+01:00

Titel: Red Dwarf VIII
Utgivare: 2entertain / BBC
År: 1999
Produktionsland: UK
Genre: Komedi
Regissör: Ed Bye
Skådespelare: Chris Barrie, Craig Charles, Danny John-Jules, Robert Llewellyn, Chloë Annett, Norman Lovett and Hattie Hayridge.
Var: Hemma.
Med: Suss och Martina

Jopps, en tv-serie.. Men då vi såg hela i en sittning (inte en SÅ stor bedrift med brittiska serier) så slänger jag in den här.

Lister, Cat, Kryten, Kochanski och Holly flyger tillbaka till en av nanorobotar återuppbyggd Red Dwarf där de finner att även den tidigare döda besättningen blivit återbyggd vilket leder till (med osviklig halvsunking komediserielogik) att trots allt konstigt som att det är 3 miljoner år senare och man befinner sig ST:V-långt ut i rymden tolkar situationen som att Lister snott ett skepp (trots att inget saknas) som han inte får flyga och hittat tre personer som inte borde vara där (även om nu Kochanski borde finnas med i besättningslistan). Så, hotade av två år i finkaburen för detta så bevisar de sin oskuld men detta genom att bryta diverse förordningar som leder till att de får två år i finkaburen för detta istället. *burkskratt*

Red Dwarf är en underbar serie, men det känns verkligen som att de nog skulle lagt ner den efter serie VI. Föregående säsong var sisådär och även så denna. Det ÄR rolig av och till, ganska ofta tillochmed, men det bygger alltför mycket på gamla skämt från serien och alltför mycket upprepanden.. Ex. Lister och Rimmer blir fösta genom korridoren till Kaptenens kontor som sitter och ser besviken/förnärmad/irriterad ut.. *burkskratt* ggr 10

En skoj serie, som fortsätter roa även i denna sista (?) serie, men som borde fått självdö efter 6:an..

3 scuttlebots av 7 möjliga är tyvärr allt jag kan ge denna..

(S och M.. Då vi såg denna alla tre, editera gärna detta med egna synpunkter och lägg till era betyg..)

En andra åsikt - Susanne
Jag tycker att det här är en av de bättre Red Dwarf säsongerna. dynamiken känns fräschare eftersom det är fler karaktärer och i och med att de gått tillbaka till att spela in med publik så är den komiska timingen också bättre. Visst finns det scener som skulle kunna tas bort och vissa sekvenser är alldelens för långa och utdragna och ologiska men i allmänhet så gillar jag det här.
Jag skulle gärna se en fortsättning men tyvärr verkar det orimligt. Enligt rykten ska det sock komma två halvtimmes-långa specialavsnitt i år så jag får väl hoppas på det och tillsvidare få min törst efter brittisk scifi-humor mött av Doctor Who.
Jag ger Red Dwarf VIII fyra insmugglade Chicken Vindaloo av sju möjliga.

Och en tredje åsikt - Martina
Precis som 'dreas är jag mer förtjust i de tidigare säsongerna, jag tycker faktiskt att från det ögonblick som Kochanski dyker upp som "regular cast" så förlorar serien lite av den humor som fanns tidigare. Jag respekterar att Chris Barrie var less på rollen som Rimmer och inte hade tid, vilket var anledningen till att han skrevs ut ur serien ett tag, men Kochanski är helt enkelt inte lika rolig och det blir inte ett lika bra samspel mellan henne och de andra.

Just i säsong 8 så finns det med så många trötta upprepningar (kaptenens kontor IGEN?!) att det till slut inte är roligt längre. Visst, det finns många ljuspunkter även i den här säsongen, men på det stora hela tycker jag att det är den tamaste. Jag är inte heller ett jättestort fan av studiopublik, det var rentav ganska skönt att slippa den i säsong 7... (och säsong 6? Kommer ej ihåg).

Nej, även fast det är kul att se sista säsongen och det finns en del humor även i den (The Canaries och deras olika uppdrag - fantastiskt!) får Red Dwarf säsong 8 bara två extra robothuvuden av fem.

En obekväm sanning

2009-01-16T18:27:00.006+01:00

Titel: En obekväm sanning (An Inconvenient Truth)
Utgivare: Paramount
År: 2006
Produktionsland: USA
Genre: Dokumentär
Regissör: Davis Guggenheim
Skådespelare: Al Gore
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Det här är en viktig film. Med mitt nyvunna miljöintresse (nä, inte riktigt sant - jag har alltid vurmat för miljön, men inte direkt intresserat mig aktivt för den) så ville jag se dokumentären om förre vicepresidenten Al Gores miljökampanj, där han reste runt i USA och höll tusentals föreläsningar om den globala uppvärmningen. Detta var 2005, filmen kom 2006, och det är svårt att säga om det har blivit bättre eller sämre sedan dess.

Ja, miljöhoten har förstås blivit fler - men har politiken och viljan förändrats? Enligt dokumentären verkar de flesta politiska ledare bara vilja stoppa huvudet i sanden när det gäller miljön, och dessutom envisas många med att eventuella satsningar på miljöpolitiken kommer att rasera det ekonomiska systemet. På detta svarade Al Gore lite torrt att man måste ju se till den stora helheten: "Om vi inte har någon planet..."

Många tycker att Al Gore är en trist figur, men jag har sett honom hos Jay Leno och på Letterman och tycker att han är väldigt roligt, på ett torrt, nästan brittiskt, sätt (det är väl därför han inte går hem hos amerikanerna). I En obekväm sanning är han också rolig att lyssna på och dessutom väldigt passionerad angående sitt ämne. Det blir ganska mycket gloom and doom när han berättar om smältande is på Nord- och Sydpolen, torka, översvämningar och allt annat som den globala uppvärmningen ställer till med, men han påpekar också att vi HAR ju all teknik och kunskap vi behöver för att rätta till problemet - det är bara den politiska viljan som saknas.

Och nu när Obama kliver på som världens mäktigaste man så kanske inte ens den saknas.

En obekväm sanning får fyra smältande isberg av fem möjliga. Se den, den innehåller mycket som kan vara bra att tänka på.

The Bank Job

2009-01-14T20:56:00.007+01:00

Titel: The Bank Job
Utgivare: Lionsgate
År: 2008
Produktionsland: UK
Genre: Thriller, drama
Regissör: Roger Donaldson
Skådespelare: Jason Statham, Saffron Burrows, David Suchet
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Jepp, Jason Statham-tema. Det är vad jag och sambon har haft ett tag nu. The Bank Job skulle kunna vara Storbritanniens svar på Ocean´s Eleven fast i 70-talets London - och med betydligt ruffigare skurkar än de eleganta gentlemannatjuvarna i Las Vegas.

Det är faktiskt inte särskilt mycket pangpang, ingen halvnaken Jason Statham och inte ens några snygga biljakter. Men det betyder inte att det inte är bra.

Statham spelar Terry Leather, en småfifflareoch bilhandlare i ett av Londons mindre eleganta områden. Han har problem med låneindrivare och det faktum att hans bilar inte säljer särskilt bra. Men en dag dyker hans gamla barndomsvän Martine (Saffron Burrows) upp med ett förslag: hon vill råna en bank. Terry går med på förslaget och tillsammans med några vänner börjar de planera det perfekta rånet... Men det finns en hake som de är omedvetna om; en höjdare inom underrättelsetjänsten har i själva verket anlitat Martine för att tömma ett specifikt fack i bankvalvet, ett fack som innehåller, för kungafamiljen, mycket komprometterande fotografier.

Och inte nog med det; just den här banken används av halva Londons undre värld - och när de får veta att deras hemligheter blivit stulna, så vet man aldrig vad de kan ta sig till.

Den här filmen är faktiskt (löst) baserad på en verklig händelse, The Baker Street bank robbery år 1971. Rånet tystades ner av myndigheterna, och rånarna infångades aldrig. Vad som egentligen hände vet antagligen ingen (som inte var/är i regeringsposition i Storbritannien), men The Bank Job är väl en lika god gissning som någon annan...

Alla de klassiska bankråne-klichéerna finns med, de gräver till och med en tunnel in till kassavalvet! Det är så betryggande med såna filmer. Och för att fortsätta trenden med vanligtvis schyssta skådisar som spelar skurkar, så har David Suchet (av de flesta kanske bättre känd som Hercule Poirot!) rollen som Londons porrkung. =)

The Bank Job får fyra stulna guldtackor av fem möjliga.

Illusionisten

2009-01-14T17:26:00.009+01:00

Titel: Illusionisten (The Illusionist)
Utgivare: -
År: 2006
Produktionsland: Tjeckien, USA
Genre: thriller, romantik, drama
Regissör: Neil Burger
Skådespelare: Edward Norton, Paul Giamatti, Jessica Biel med flera.
Var: Hemma i soffan på DVD
Med: 'dreas, Micke och Liza

Jag ska börja med att erkänna att jag är en sucker för kostymfilmer. Jag älskar att se kläder och miljöer från andra tidsåldrar på film och den här filmen gör mig inte besviken. Det är sekelskiftesextravagansa och jag gillar det verkligen.

I grunden är det här en romantisk saga av modell 1A. Pojke av folket möter adlig flicka, stöter på problem, skiljs åt, träffas igen och så ... ja blir det ett lyckligt slut eller inte? Pojken i det här fallet är son till en möbelsnickare och har blivit facinerad av magi-trick efter ett möte med en vandrande magiker. Flickan är grevinna av Techen och mycket mer än det får man inte veta om henne. Han charmar henne med magitrick när de är i tidiga tonåren, föräldrarna kommer på dem och förbjuder dem att ses mer vilket självklart inte hindrar deras unge kärlek från att blomma i undanskymda skogskojor och likandne. De planerar en flykt tillsammans men självklart så blir de upptäckta precis samma dag som flykten ska äga rum. Pojken försvinner på egen hand och historien flyttar sig tiotalet år framåt. Pojken har nu blivit man och charmar allmänheten i sekelskiftets Wien med sina illusionist-trick. En kväll sitter kronprinsen Leopold i publiken och när pojken, som tagit namnet Eisenheim, vill ha upp en frivillig så anmäler han sin väninna och blivande fästmö som självklart är den förut nämnda grevinnan... I historien finns också en lojal men magiintresserad polischef brilliant spelad av Paul Giamatti och slutet påminner en del om slutet på De Misstänkta.

Det här är en vacker, romantisk film som även ger viss hjärnmotion. Skådespelet är helt ok (få kan se förtvivlade ut så bra som Edward Norton kan) och illusionist-tricken (som för övrigt till så stor del som möjligt inte är trickfilmade. Edward Norton hade en magiker-tränare.) ger en trevlig krydda.

Betyget blir fem framtrollade mynt av sju möjliga.

Shoot 'Em Up

2009-01-14T16:00:00.005+01:00

Titel: Shoot 'Em Up
Utgivare: New Line Cinema
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Action
Regissör: Michael Davis
Skådespelare: Clive Owen, Monica Bellucci, Paul Giamatti, Steven McHattie, Daniel Pilon m fl
Var: Hemma i soffan, på DVD
Med: Suss

Smith hjälper till att förlösa ett barn samtidigt som han avverkar elakingar runt omkring sig, flyr sedan med barn och lyxprostituerade Donna Quintana, som han mer eller mindre tvingar att hjälpa till, och mejar under denna flykts gång ner tjog efter tjog av namnlösa skurkar anlitade/ledda av en stygging spelad av Paul Giamatti.. Filmen är precis så överraskande och djuplodande som det verkar, men det GÖR ingenting, den underhåller och den gör det bra..

Är detta en kvalitativt bra film? Nej! Är det en bra story? Nej! Borde man skratta när folk dör till höger och vänster under mer eller mindre vidriga former? Nej! Men det gör man lik förbannat.. Varför? Det är så fasansfullt verklighetsfrämmande, vad än dom hittar på.. Välgjort, snyggt filmat och välspelat, och med den där tydliga skillnaden mellan verklighet och fiktion.. Laddar om gör man när det är dags för en oneliner eller rolig situation, ett väl beprövat koncept från de numera klassiska Hong Kong-filmerna från 80-/90-tal!!

Resultatet av detta är att jag kände mig mer än lovligt underhållen, mer så än jag blivit av en film på länge.. Jajjomensan, det är övervåld av alla de slag hela tiden och på alla de sätt, men gjort med glimten i ögat och så överdrivet att det bara blir roligt och underhållande.. Det är så här underhållningsvåld ska vara helt enkelt! En dryg, blasé och allmänt grinig "hjälte" som lyckas med alla de manövrer han får för sig, avverkar tjogtals med elakingar per scen spottandes kulor på de mest påhittiga sätt samtidigt som han med föga glädje men viss entusiasm slänger ifrån sig oneliners och avsky för olika handlingar och personlighetstyper..

En mindre ramberättelse finns, men mest bara för att det ska finnas en anledning för skurkarna att skaffa fram fler småskurkar som ger sig efter hjälten för att dö på något innovativt sett..

Som sagt, egentligen inte en BRA film, men YTTERST underhållande!! Så betyget reflekterar inte vad jag ansåg om filmen kvalitativt, utan att jag som tidigare nämnt blev så överraskande underbart underhållen av den!! Sex sönderpepprade elakingar av sju möjliga..

Australia

2009-01-13T23:04:00.012+01:00

Titel: Australia
Utgivare: 20th Century Fox
År: 2008
Produktionsland: USA/Australien
Genre: Drama, äventyr
Regissör: Baz Luhrmann
Skådespelare: Nicole Kidman, Hugh Jackman, David Wenham
Var: Filmstaden, salong 6.
Med: Mamma.

Oj oj - 2 timmar och 45 minuter episk äventyrfilm med vibbar av allt från Mitt Afrika till Borta med vinden (och vilken random andra världskrigsfilm som helst); så kan man beskriva Australia. Eller så väljer iallafall jag att beskriva Australia.

Grundstoryn påminner inte så lite om Mitt Afrika med Meryl Streep och Robert Redford: kultiverad kvinna reser ut i ödemarken till gård som den äkte maken vurmar för. Kvinnan ifråga är inte alls road av vare sig gården eller vildmarken, men när maken kolar tar hustrun över skötseln av gården, övervinner svårigheter och blir i slutändan mycket älskad av de infödda arbetarna. Ja, och naturligtvis finns där en snygg (vit) karl att inleda ett förhållande med.

Men Australia är mer än bara en film - den är två, kanske rentav tre, för det finns då material så det räcker och blir över. Förutom att rädda gården (dels från ruinens brant, dels från den kallsinnige markägaren och konkurrenten Carney, vars henchman Fletcher är filmens egentlige skurk) måste lady Sarah Ashley (Nicole Kidman) även rädda den lille blandraspojken Nullah från att omhändertas av kyrkan (och staten) samt, förstås, genomleva ett världskrig som efter Pearl Harbor även drabbar Australien.

Filmen hade också gott kunnat kapas ner en halvtimme genom att man skippat alla närbilder på en rödögd och upprörd Nicole Kidman... det var många väldigt långdragna sekvenser då jag bara ville skrika "men kom igen då!"

Det var kul att Luhrmann (som är australiensare) faktiskt valt att använda riktiga australienska skådespelare; Kidman spelade dock britt men både Hugh Jackman och David Wenham (Faramir från LotR!) är ju aussier de också och det måste ha varit skönt för dem att för en gångs skull tala med sin riktiga accent. =) Det enda problemet var att se Faramir spela skurken...

Jag gillade den här filmen. Visst, den var lite för lång, men å andra sidan så är nästan alla filmer nuförtiden minst 2 timmar, oftast närmare 2½, så den var ju inte så mycket längre än genomsnittsfilmen. Inte heller var den sådär över hövan orginell, men det kan jag också förlåta den för. Alla filmer kan ju inte vara orginella.

Australia får fyra didgeridoos av fem möjliga, och ett pluspoäng för att jag faktiskt inte störde mig på ungen (Nullah) en enda gång!

Wall-E

2009-01-12T00:21:00.006+01:00

Titel: Wall-E
Utgivare: Pixar
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Animerat, komedi, drama
Regissör: Andrew Stanton
Skådespelare (röster): Sigourney Weaver, Jeff Garlin, Kathy Najimy
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Jag vet inte om jag kanske har en dålig dag när det gäller film - Wall-E blev ju hyllad både till höger och vänster när den kom (och jag hade tänkt gå och se den på bio, men SF här i stan vägrade att ta in den engelska versionen), men jag blev inte riktigt gripen av den lille sopsamlarrobotens öde. Första halvan av filmen var ganska långdragen, och andra halvan... ja, den var rätt seg den också.

Wall-E är alltså en liten robot vars uppgift är att samla och komprimera skräp. Han är den enda fungerande roboten kvar på Jorden, som övergivits av människorna för mer än 700 år sedan. Skräpet ligger i enorma berg över hela planeten och Wall-E jobbar träget på - tills dagen då han hittar nånting konstigt. En grön växt...

Den filmen jag egentligen hade velat se, det är hur det gick till när de återvändande människorna byggde upp Jorden igen. Det hade varit en bra film. Men Wall-E, nja, den får nog tre defekta robotar av fem - den var ok, men inte mer.

Jumper

2009-01-12T00:06:00.004+01:00

Titel: Jumper
Utgivare: 20th Century Fox
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Action, Science fiction
Regissör: Doug Liman
Skådespelare: Hayden Christensen, Rachel Bilson, Samuel L. Jackson, Diane Lane
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Nja, det fanns ju en anledning till varför jag inte såg den här på bio - tunn story, Hayden Christensen - need I say more?

Ok, ok, Samuel L. Jackson är med och det uppväger ju en del, men den här idén med "I´m gonna kill you - for no particular reason!" börjar kännas lite sliten. Jag saknar en djupare mening med den här filmen - varför finns den har mutationen? Vilka är egentligen paladinerna (nu förklaras de med en enda mening i förbifarten)? Det hade ju kunnat bli så mycket bättre.

Storyn är iallafall som följer:

Den unge David Rice upptäcker en dag att han kan teleportera. Han rymmer hemifrån, kommer över en massa pengar och lever livets glada dagar i ett gäng år - tills han blir upptäckt av en hemlig organisation vars syfte är att spåra upp och döda alla "jumpers". Eftersom David är en hyvens kille så måste han ju rädda sin pappa och sin childhood crush från skurkarna, och dessutom överleva själv på nåt vänster. Och eftersom det här är en amerikansk film... ja, ni kan säkert lista ut hur det går.

Nä, det här var trist. Två mycket svaga paladiner av fem möjliga. (Nu överger jag också den sjugradiga skalan till förmån för en femgradig. Det känns helt enkelt bättre.)

Lovefilm

2009-01-11T20:34:00.006+01:00

Ett tips till alla som gillar film men tycker att det är drygt att fara iväg och hyra, alt. inte vill köpa varje film man vill se: Lovefilm.se är en riktigt bra hyrfilmssajt med stort utbud.

För mellan 59:- och 249:- kr i månaden (det beror på hur många filmer man vill ha per månad och hur många man vill ha hemma per gång) kan man hyra det mesta, och eftersom det är så billigt så kan man lägga till vilka skitfilmer som helst på sin lista och se dem bara för att det kan vara kul.

Under den tid jag har varit medlem (nåt år eller så) har jag sett allt från sci-fi från 1950-talet (War of the Worlds från 1953 var en höjdare) till anime (jag kan rekommendera både Tokyo Godfathers och Legender från övärlden) och drama (Everything is illuminated, The Constant Gardener och The Fountain är tre fantastiska filmer som jag antagligen inte hade sett annars). Ja, och en massa annat förstås!

Det är inte ofta jag INTE hittar det jag vill se på Lovefilm, och dessutom är det smidigt - man får hem filmerna i brevlådan, skickar tillbaks dem när man sett dem och får nya. Sen att skivorna ibland (gäller främst de riktigt populära filmerna) är repiga, så att de hackar eller kanske rentav inte går att se alls... ja, det får man ta helt enkelt. Man kan alltid beställa en ersättningsfilm om det skulle vara så.

Masters of the Universe

2009-01-11T02:59:00.005+01:00

Titel: Masters of the Universe
Utgivare: Warner Bros
År: 1987
Produktionsland: USA
Genre: Action
Regissör: Gary Goddard
Skådespelare: Dolph Lundgren, Frank Langella, Courtney Cox
Var: Hemma i soffan, sänd på TV
Med: 'dreas till en börja med men sen ensam...

Ska man vara helt ärlig är detta inte en serietidningsfilm, det är en film baserad på en animerad serie. När jag var i liten var He-Man det häftigaste som fanns. Det var på den tiden det inte gick tecknad film på tv annat än på julafton och allt annat kom på videokassetter som man kunde hyra om man var lycklig nog att äga en videobandspelare. Det här var alltså nån gång tidig jura-period.

Den här filmen är allt annat än häftig. Den är ärligt talat fruktansvärd. Jag ansträngde mig verkligen för att hitta något förmildrande, något roande, något trevligt att titta på eller ens något att bry mig om. Men nej. Inte en enda sak. Eller jo vänta, en sak, namnen är helt underbart klyshiga men eftersom dom inte är skapade speciellt för filmen så räknas dom inte till förmildrande omständigheter.

Den grundläggade storyn är att en inbördeskrig pågår på planeten Eternia. Den onde Skeletor vill ta över makten, slottet Greyskull och bli mästare över universum. Hans motståndare i kriget är He-Man som har stöd av Häxan (nej, hon får inte ens nått namn) och kan kanalisera Greyskulls kraft via sitt stora svärd. När filmen börjar har Skeletor precis tagit sig in i slottet via en överraskningsattack och utplånat typ hela motståndsrörelsen eftersom dom enda som He-Man i resten av filmen får hjälp av är Men-At-Arms och hans dotter Teela samt den uppenbara comic reliefen (vad heter den sortens karaktär på svenska egentligen?) dvärgen Gwildor som är låssmed och uppfinnare. Det visar sig att det är Gwildor som har orsakat att Skeletor tagit sig och överraskningsattackerat slottet genom sin kosmiska nyckel. Som tur är har han en till. Det ena leder till det andra och plötsligt har He-Man i sin hockeyfrilla och S&M-speedos hamnat på jorden. (ironi) Jag blev så förvånad (/ironi). Efter det är det tappade nycklar, förvirrade poliser, dumma tonåringar, plastiga kulisser och otroligt dåligt skådespeleri för hela slanten innan eländet äntligen är över.

Ta mitt råd. Se inte den här filmen. Den är precis så dålig som du tror.

Betyget blir knappa två hockeyfrillor av sju möjliga.

No, no, no...

2009-01-10T16:34:00.003+01:00

... for the love of my black eyeliner, no! The Crow är en av mina favoritfilmer, ettan alltså inte uppföljarna, och nu ryktas det om en remake! Och inte nog med att det inte kan bli bättre så är det dessutom regissören som gjorde League of Extraordinary Gentlemen som ligger bakom.

Det kan inte bli bra. Jag hoppas det inte blir av... jag hoppas verkligen.

Så här säger Stephen Norrington själv:

“Whereas Proyas’ original was gloriously gothic and stylized, the new movie will be realistic, hard-edged and mysterious, almost documentary-style,” Norrington told Daily Variety.

Lämna min tragiske anti-hjälte ifred säger jag...

Mjo, det KAN bli hur bra som helst..

2009-01-10T14:47:00.003+01:00

Dystopisk post-apokalyps, helt och hållet min kopp te. Blir som ännu lite knäsvag när jag tänker på Mad Max filmerna, och nya Terminatorserien KAN ju inte bli dålig, eller hur?? Action, explosioner och en sjuhelvetes sönderbombad värld som folk försöker överleva i.. Mumma..

Matrix serien var go, gillade som serierna Jeremiah och Jericho (även om den senare är för lite post-apokalyps och för mkt normalitet), jag plågade mig för tusan igenom Postman bara för att den uppfyllde genre-kriteriet...

Och när inga filmer om detta finns tillgängligt kan man ju alltid spela Fallout spelen på datorn.. Undras när The Road kommer till oss och om den blir bra..

Filmåret 2009

2009-01-10T14:00:00.009+01:00

Förutom Wolverine så kommer det ju ett gäng andra filmer som jag är ganska sugen på under 2009:

Inkheart - fantasy baserad på Cornelia Funkes Bläckhjärta, en ungdomsbok som fått väldigt bra kritik. Jag har dock inte läst boken än.
Outlander - låter som värsta cheesy b-filmen ("During the reign of the Vikings, a being from another galaxy crash-lands on Earth, bringing with him an alien predator."), men hallå, det är ju Karl Urban!
Underworld: Rise of the Lycans - ännu en uppföljare till Underworld, denna gång utan Kate Beckinsale, tyvärr.
Coraline - animerad film baserad på Neil Gaimans bok. Hur kan det inte bli bra?
Friday the 13th - jag är en sucker för gamla stalk and slash-filmer, och det här är en ny stalk and slash; en prequel till hela Friday the 13th-serien. Förhoppningsvis blir den lika bra som Rob Zombies Halloween.
The International - jag har hittills inte sett en dålig film med Clive Owen.
Watchmen - serietidningsfilmen över alla serietidningsfilmer! Nu verkar det nästan som att hela bråket mellan filmbolagen är över, för Watchmen har ett premiärdatum (13 mars enligt SF).
Star Trek - jag är även ett stort Star Trek-fan. Och trots att jag hört omdömen som "Beverly Hills in space" om den nya Star Trek-prequelen, så måste den ses.
Terminator Salvation - den kan ju inte vara sämre än trean. Just nu följer jag dessutom Terminator: The Sarah Connor Chronicles som ger mersmak, så det kan bli intressant att se den nya Terminatorfilmen. Enligt IMDb är dessutom min favvoskådis Helena Bonham Carter med!
Harry Potter and the Half-Blood Prince - ja, ok då. Jag har ju sett de andra fem, men in all honesty så är jag inte så väldigt smittened av Harry Potter. Böckerna är ok (ettan och femman är bäst), filmerna är också ok, men jag kommer inte direkt campa utanför bion när biljetterna släpps.
Where the Wild Things Are - baseras på en barnbok som jag är helt säker på att jag läst en gång i tiden.
District 9 - en sci-fi producerad av Peter Jackson? Sign me up!

Och på dvd: Repo! - the Genetic Opera. När släpps den? När, när?! (I Europa alltså - den amerikanska utgåvan kommer i januari).

Var är min hink?

2009-01-10T12:27:00.005+01:00

Lite ögongodis så här på morgonen? Åter på temat superhjältefilmer så tog jag en titt på trailern till Wolverine som har världspremiärden 1:a maj (japp, vi slipper vänta (om nu inte SF är elaka och inte skickar en kopia upp hit till kalla norden)). I alla fall, inte nog med att Hugh Jackman åter igen gör Wolverine lysande men en del andra X-pojkar och flickor dyker också upp... jag skymtade bland annat en av mina favoriter - cajunen Remy "Gambit" LeBleu. Jag tyckte mig också se en glimt av Emma Frost och hennes brillianta förmåga att förvandla sig till diamant (see what I did there... :)) men hon finns inte med i roll-listan på imdb.com så det kan vara en annan mutant med liknande egenskaper.

Jag ser skrämmande mycket fram emot den här filmen. vad jag kan se så uppfyller den både explosions och ögongodiskvoten så om berättelsen är nått att ha (och om dom inte förenklar/förändrar för mycket så lever hoppet) så kan det här bli riktigt bra.

På tal om serietidningsfilmer...

2009-01-10T03:15:00.005+01:00

... som ju som sagt är en av mina favoritgenres så fick jag höra ett roligt rykte idag - Det ska göras film av Red Sonja, ni vet Conans kvinnliga barbar kompis i den minimala kedjebrevs-bikinin. Regissör är Robert Rodrigues och Sonja själv ska spelas av ingen mindre än Rose McGowan. Duon presenterade planerna på Comic Con '08 och planerar en premiär om ungefär ett år.

Jag hoppas på snärtiga kommentarer, blodig action och mycket ögongodis...

10 tabun bland filmsnobbar

2009-01-10T02:06:00.004+01:00

Vill ni veta vad ni absolut inte får säga i ett rum fullt av svartklädda filmsnobbar och, ve och fasa, filmskolestudenter?

Klart ni vill.

Så, ut med er nu och lamslå kultursverige!

Death Race

2009-01-10T00:40:00.007+01:00

Titel: Death Race (a. k. a. Death Race 3000)
Utgivare: Universal Studios
År: 2008
Produktionsland: USA/Tyskland/UK
Genre: Action
Regissör: Paul W. S. Anderson
Skådespelare: Jason Statham, Joan Allen, Tyrese Gibson
Var: Hemma.
Med: Sambon.

En dystopisk actionfilm med en plotline lika subtil som en yxa i ansiktet; Nyckeln till frihet möter The Fast and the Furious möter The Running Man. Ungefär så kan man beskriva Death Race.

Jason Statham spelar tävlingsföraren och ex-kåkfararen Jensen Ames som döms för mordet på sin fru och skickas till USA:s värsta fängelse. Där blir han mer eller mindre tvingad att delta i Death Race, en biltävling där den skickligaste föraren - eller den som dödar flest medtävlare - vinner. Fem vinster, sen är man fri... men Jensen Ames är där för att ersätta en annan förare och behöver bara vinna denna enda gång. Problemet är bara att det kommer han inte få göra.

En cheesy actionfilm, yet strangely appealing - och Jason Statham är ju alltid Jason Statham. Jag har nyss sett Transporter 1, 2 och 3 där hans primära fuktion är att köra bil och ta av sig på överkroppen - och gissa vad, det är precis det som är hans funktion i Death Race också. ;) Tja, jag klagar inte.

Det hade förmodligen varit mer värt att se den här filmen på bio - mycket pangpang och exploderande bilar - men jag tycker att den funkade bra även hemma i tv-soffan. Man behöver inte koppla in hjärnan på något sätt (som jag skrev, plotten är väldigt subtil *host*) utan kan bara låta sig underhållas av en whiskeyhes Statham, snabba bilar och lite mindless violence, i den trygga förvissningen att det här är en amerikansk film och självklart fixar sig allting på slutet.

Death Race får tre, nej, tre och en halv, tungt armerade racerbilar av sju möjliga, samt ett litet pluspoäng för att den inte är rädd för att gotta sig ner i klichéer. Det är den sortens film. =)

The Day the Earth Stood Still

2009-01-09T18:04:00.008+01:00

Titel: The Day the Earth Stood Still
Utgivare: 20th Century Fox
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Science fiction/action
Regissör: Scott Derrickson
Skådespelare: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, John Cleese
Var: Filmstaden Luleå, salong... det kommer jag inte ihåg. Förmodligen 6.
Med: Ett helt gäng folk. Jag tror vi var 14 pers som gick tillsammans.

Det är alltid kul att se en nyfilmatisering när man sett orginalet - om inte annat för att se hur mycket filmerna liknar varandra. Inte alls, i det här fallet.

Keanu Reeves, mannen med ett ansikte, spelar här utomjordingen Klaatu, som sänts till Jorden/Terra tillsammans med roboten GORT. Syftet med Klaatus resa till Jorden är att rädda planeten... men kanske inte på det sätt människorna tror.

Tja, vad ska man säga. Till att börja med är filmen snyggt gjord (det måste ha gått åt en hel del datorkraft till animeringarna) och den behandlar även ett aktuellt ämne, nämligen miljöförstöring och vad människan måste göra för att rädda planeten. The Day The Earth Stood Still är på det sättet en film i tiden - men den kanske kommer att kännas aningen daterad om några år?

Det var också ett lysande val att använda Keanu Reeves i rollen som Klaatu, utomjordingen som inte uttrycker några känslor, eftersom, ja, Reeves starka sida är väl inte direkt det där med ett stort känsloregister. (Tänk efter - The Matrix, Johnny Mnemonic, Bill and Ted... hur många ansiktsuttryck visar han upp? Två?)

John Cleese gör ett bejublat inhopp som übersmart professor och Will Smiths son Jaden gör en bra roll som en riktigt enerverande skitunge; min empati sträcker sig tyvärr inte så långt att jag har föredrag med ungen för att hans pappa är död. Men å andra sidan, barn i filmer - nej tack. De är antingen bortskämda brats eller lillgamla genier, och båda sorterna är lika irriterande...

Men nu svamlar jag. Det gör jag ofta, har jag märkt... Hur som helst, som sci-fi/actionfilm funkar The Day... bra, jämför man med orginalet så känns den däremot ganska slätstruken. Men den för trots allt fram sitt moderna budskap ("rädda planeten", till skillnad från orginalets budskap "sluta frukta främlingar") på ett snyggt och relativt underhållande sätt.

Som helhet får den alltså fyra gigantiska robotar av sju möjliga.

The Spirit

2009-01-09T17:45:00.002+01:00

Titel: The Spirit

Utgivare: Lionsgate

År: 2008

Produktionsland: USA

Genre: Action komedi noir

Regissör: Frank Miller

Skådespelare: Gabriel Macht, Eva Mendez, Samuel L Jackson, Scarlett Johansson

Var: Filmstaden Luleå, salong 4

Med: Martina, Danne, Kindfalk och 'dreas

Jag gillar serietidnings-filmer, låt mig börja med att säga det. Jag gillar också enkla berättelser, eller snarare ibland behövs det inte en komplicerad berättelse för att göra mig nöjd. Det krävs dock något annat, coola one-liners, snyggt foto eller bara lagom med ögongodis kan räcka. The Spirit är fylld av trevligt ögongodis, Scarlett Johansson ser fantastisk ut mest hela tiden, Gabriel Macht som The Spirit tål att vila ögonen på och Samuel L Jackson är inte heller fel (Samurajkläderna!). Det är heller inget fel på fotot... det funkar lika bra här som det gör i Sin City . På tal om Sin City förresten, gå inte och se The Spirit och vänta er en uppföljare till Sin City, det är den inte. Frank Millers tre serietidningsbaserade filmer (Sin City, 300 och The Spirit) tillhör helt olika genres. Där Sin City är ett skitigt drama med trasiga karaktärer är The Spirit lättsam komedi noir och 300 ren action. Att dra dem alla över en kam är orättvist mot alla tre filmerna.

The Spirit gjorde mig nöjd, men inte mer än så. Storyn följer alla mallar och jag blir inte överraskad en enda gång. Det finns roliga repliker och jag älskar hur det ser ut - från kläder till scenografi till rekvisita - men det är tunt som en Nobless och ungefär lika snabbt över. Om ni är i valet och kvalet om ni ska gå och se The Spirit på bio så råder jag er att vänta på hyr-dvd:n.

Betyget blir tre röda slipsar av sju möjliga.

"I am the Alpha and the Omega, the first and the last, the beginning and the end." Revelation 22:13

2009-01-09T17:30:00.004+01:00

Namn: 'dreas

Ålder: gammal

Sysslar med: jobbsökeri, eremitiska- och sociala aktiviteter med eller utan dator

Tittar jag gärna på:: ser nog faktiskt på det mesta, gärna asiatiskt och anime, drama och smart film.. Även om hjärndöd humor eller action KAN vara skoj ibland det också..

Tittar jag inte så gärna på: håller mig skeptisk till svensk film efter dåliga erfarenheter men kan övertygas ibland, inte så mkt för skräck och liknande (inte av skrämselskäl men tycker att de oftast suger), samt filmer som är fel sorts pretantiösa sådana

Vill jag inte gärna erkänna att jag tittar på: dramadiggare är väl en sak, men highschool/collegefilmer dock, heh..

Varför ska ni läsa vad jag skriver om film?: ingen som tvingar er..

Favoritfilmer: allt med Kevin Smith, spagettiwestern, Blade Runner, Serenity,

"Duh duh... duh duh... duh duh duh duh duh duh duh duh duh duh duh duh duh duh... Salsa shark! We're gonna need a bigger boat! Man goes into cage, cage goes into salsa. Shark's in the salsa. Our shark."
- Randall Graves

"- Wer bist du? - Ich bin die Fledermaus!"

2009-01-09T17:05:00.011+01:00

(Tysk dubbning av Batman, om det var nån som undrade.)

Namn: Martina

Ålder: I år blir jag 27.

Sysslar med: Arbetslös bibliotekarie, läser böcker och ser på film, umgås med sambon de få gånger han sliter sig från datorn.

Tittar jag gärna på: Det mesta från Disneyfilmer till Star Trek. Trevliga att se på är också Jensen Ackles, Jared Padalecki, Vin Diesel, Johnny Depp, Jake Gyllenhaal och Clive Owen. På damsidan Helena Bonham-Carter, Kate Winslet, Rachel Weisz och Angelina Jolie.

Tittar jag inte så gärna på: Svensk film, pinsamma komedier (t.ex. American Pie), konstnärligt pretentiösa filmer (särskilt om de är svenska).

Vill jag inte gärna erkänna att jag tittar på: Nån enstaka romantisk komedi eller high school-film som jag egentligen inte borde gilla. Det finns ett par stycken - men de är få.

Varför ska ni läsa vad jag skriver om film? For no reason whatsoever! Förutom att jag ser väldigt mycket på film, gillar väldigt olika genrer och på det sättet kan skilja agnarna från vetet åt er. Jag ser skitfilmerna åt er. =)

Favoritfilmer:V for Vendetta, Boondock Saints, Serenity, May, Gosford Park, LotR-trilogin, Star Trek 7, 8 och 9, The Matrix, Tonari no Totoro (Min granne Totoro), Hauru no ugoku shiro (Det levande slottet), Persuasion, Tank Girl, Natural Born Killers, Hotaru no haka (Grave of the Fireflies), Star Wars 4, 5 och 6, Children of Men, Aliens, Clerks 2, Pitch Black... jag kanske ska sluta nu.

"Do you know what the definition of a hero is? Someone who gets other people killed. You can look it up later."
Zoe, Serenity (2005)

"Who am I?" - Bob the Tackling Alzheimers Patient, Scrubs

2009-01-09T16:19:00.004+01:00

Ja, som den faktiska skaparen av bloggen så får jag vara först ut - mest för att de andra två är upptagna för tillfället. Vi har gjort en liten lista som förhoppningsvis avslöjar lite mer om vilka vi är...

Namn: Susanne

Ålder: Tretti-nånting

Sysslar med: Jobbar extra som redigerade och radiotidningsredaktör samt är arbetslös. Jag spelar datorspel och läser böcker samt stickar förutom tittar på film då...

Tittar jag gärna på: Action, smart humor, Johnny Depp, serietidningsfilmer, Vin Diesel, biljakter, sjöslag, Kevin Smith och hans filmer, musikaler, fantasy, sci-fi, matiné

Tittar jag inte så gärna på: Svensk film, långsamma dramafilmer, porr, fån-humor, krigsfilmer

Vill jag inte gärna erkänna att jag tittar på: Lättsamma highschoolfilmer med lyckligt slut

Varför ska ni läsa vad jag skriver om film? För att jag inte skäms för att jag gillar både dialogdrivna smarta filmer och action med stora explosioner.

Favoritfilmer: Pirates of the Carribean, Lord of the Rings, Boondock Saints, V för Vendetta, Matrix, Clerks, Clerks II, Dogma, Chicago, Pitch Black

"So you are telling me it was one guy with six guns and he was a senior frigging citizen?"

Agent Paul Smecker, Boondock Saints (1999)