Grinchen - Julen är stulen

Titel: How the Grinch Stole Christmas
Utgivare: Imagine Entertainment
År: 2000
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Komedi, Fantasy, Barn och familj
Regissör: Ron Howard
Skådespelare: Jim Carrey, Taylor Momsen, Jeffrey Tambor, Christine Baranski
Var: Hos mamma.
Med: Mamma, småsystrarna, sambon.

En relativt nystartad jultradition hemma hos min mor är att familjen samlas på första advent, bakar lussekatter, klär granen (ja, för mamma går all out på julpynt redan då - i gengäld åker allt ner innan nyår), gör marsipanfigurer och tittar på julfilm. De senaste åren har denna julfilm varit Grinchen - Julen är stulen, eller How the Grinch Stole Christmas som den heter på engelska.

Filmen baseras förstås på boken med samma namn av Dr. Seuss, en barnbok på rim om Grinchen, en bitter, julhatande varelse med ett hjärta som är två storlekar för litet. Oturligt nog bor Grinchen i sin grotta alldeles bredvid Whoville, en stad bebodd av de julälskande Who-erna, så varje år måste han stå ut med ljudet av julsånger, julfester och rentav en stor jufestival, the Who-bilation, där en speciell "glädjemästare" (cheer meister) utses varje år.

Detta år har en liten Who-flicka, Cindy Lou Who, börjar drabbas av tvivel på julen, och hon blir allt mer intresserad av den julhatande Grinchen. Hur kommer det sig att han hatar julen så mycket, och om hon kan omvända honom till att tycka om julen, kommer det att göra att hennes egna jultvivel försvinner? För att uppnå detta nominerar hon Grinchen till årets glädjemästare på Who-bileet.

Grinchen är en riktigt mysig julfilm med en Jim Carrey i toppform. Ingen annan skådespelare hade kunnat göra Grinchen lika bra - Carrey är en mästare på ansiktsmimik och kroppsspråk och passar perfekt för rollen. De jultokiga Who-erna ser lite ut som söta små djur med sina lustiga näsor, och smink- och dekoravdelningarna har verkligen lagt ner ett jättejobb på att få filmen att se sådär perfekt barnslig och sagolik ut. Budskapet är det gamla vanliga - det är inte presenterna som är viktiga på julen, utan gemenskapen - men det presenteras snyggt och det är så fint när Grinchens hjärta slutligen växer till normal storlek (boktavligt talat) och Cindy Lou känner julstämning igen.

How the Grinch Stole Christmas får fyra tomteluvor av fem möjliga. Passa på att se den nu innan jul - jag tror säkert att den kommer att gå på tv nån dag, och om den inte gör det så gå och hyr den på dvd. Det är en klassisk familjefilm som troligvis även ganska små barn uppskattar!

Änglar och demoner

Titel: Angels and Demons

Utgivare: Columbia pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, thriller

Regissör: Ron Howard

Skådespelare: Tom Hanks, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård, Ayelet Zurer, Pierfrancesco Favino, Nikolaj Lie Kaas, Armin Mueller-Stahl
Var: I soffan i Trelleborg

Med: Sambo och Isak

Påven dör och kardinalkollegiet samlas i det Sixtinska kapellet för ett konklav där de genom omröstning måste komma till en enighet om vem den näste påven ska bli. Samtidigt lyckas man genom Partikelacceleratorn Cern i Geneve, skapad för att återskapa Big Bang i forskningssyfte, framställa antimateria. Strax efter projektets framgång blir dock en av antimateria-kapslarna stulen.

Polisen i Vatikanen får ett meddelande med en videofeed av antimateriakapseln där en röst säger att de kommer förstöra Vatikanen och katolska kyrkan inifrån. Polisens enda ledtråd att gå på är en papperslapp med texten Illuminati, som står för en gammal mystisk orden som förespråkade vetenskapen över forskning. Om inte vatikanen går med på ordens krav kommer fyra kardinaler att dö, med start 20.00 och sist kommer Vatikanen att förintas i ljus vid midnatt.

Professor Robert Langdon, symbolforskare och expert på Illuminati-orden, kallas till Vatikanen omedelbart. Han ger sig ut i en hektisk kamp mot klockan och söker genom kryptor och kapeller i hela Rom för att finna bomben innan de alla dör. Till hans hjälp har han den vackra Vittoria, fysikern som hjälpte till att skapa antimaterian, samt Vatikanens poliskår. Vi har även McGregor (en personlig favorit) som spelar rollen av den unge och förstående Patrick McKenna, påvens kammarherre och även hans adopterade son. Han har vid påvens bortgång tagit över den Helige Stolens administration, medan konklavet utser en ny religiös ledare. Sen gör Stellan Skarsgård en roll som den vatikanska specialstyrkans chef, commander Richter, en butter och oresonlig polis som är djupt troende och därmed direkt ogillar Langdon för att han inte sätter Vatikanens värde lika högt.

Jag skriver denna recension utan att ha läst boken i förväg, vilket gör att min bild av storyn inte är påverkad av eventuella skillnader mellan bok och film. (Ni som läst den kan väl inflika om det är mycket som skiljer sig åt?) Jag kan endast jämföra den med dess föregångare (eller ska jag säga efterträdare Da Vinci-koden). Åter igen har vi en religiös katastrof med lönnmördare på språng, åter igen är det ett kryptiskt pussel som kräver Langdons specifika expertis, och åter igen har vi en sexig motspelerska i form av en smart brunett som nästan kan hålla jämna steg med Langdon i hans resonemang - men bara nästan.

Filmen håller lika hög kvalitet som Da Vinci-koden, och jag gillar nog båda lika mycket. Gåtorna håller spänningen igång, och jag personligen tycker de är intressanta. Sen är det en intressant twist på slutet (naturligtvis, behöver jag ens nämna det?)... Först så tyckte jag den verkade förutsägbar, men sen, inte så mycket... =)

Filmen har inte fått så många lovord bland kritiker men jag undrar om det inte beror på att man har höjt upp den till ouppnåeliga mål redan innan man sett den? Jag finner den både actionspäckad, ibland rysligt gruvlig och hemsk och ibland även rolig (speciellt säkerhetspolisen som arbetar i Vatikanens arkiv...). Det är en klar "must-see" och den får fyra kardinaler av fem möjliga!

Surrogates

Titel: Surrogates

Utgivare: Touchstone pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, Sci-fi, thriller
Regissör: Jonathan Mostow

Skådespelare: Bruce Willis, Radha Mitchell, Rosamund Pike, Boris Kodjoe, James Frances Ginty, James Cromwell, mfl.

Var: Bio i Malmö

Med: Två grabbar

Surrogates handlar om en idé där människor kan koppla upp sig till människoliknande maskiner, surrogater, och genom dem uppleva livets alla dagar. Detta tar plats i en inte allt för avlägsen framtid, som faktiskt skulle kunna vara nutid om utvecklingen gått ett visst håll. På grund av surrogaterna har våldsbrotten minskat och diskrimineringen praktiskt taget är försvunnen, eftersom alla människor i praktiken ligger hemma i fotöljen inkopplade till sin surrogat som kan se ut i princip hur som helst - how do you want to look today?

Endast ett fåtal människor, s.k. Dreads, har valt bort dessa surrogater eftersom de anser att de är en styggelse för mänskligheten. Dreads lever i surrogat-fria zoner i sitt eget minoritetssamhälle inom de större städerna med någorlunda autokrati.

När handlingen kommer igång spelar Bruce Willis Tom Greer, en polis som stöter på ett unikt fall; det första mordet på en människa genom förstörelsen av dess surrogat. Han utreder saken vidare och kommer fram till att en "meatbag" (en människa som går omkring i kött och blod) ligger bakom dådet. Han måste nu fånga denna människa, och för att göra det måste han plugga ut ur sin surrogat och ta sina första stapplande steg ut i världen utan surrogat, på flera flera år.

Idén med surrogater spricker relativt fort när man upptäcker att alla människor har råd med dessa magnifika maskiner men att de fortfarande har sina crappy jobb som brevbärare eller busschaufför. Och att alla kvinnor faktiskt har valt en surrogat - jag skulle ha såna svårigheter att välja utseende att det skulle innebära att jag skulle behöva ha en surrogat för varje sinnesstämning! Men bortsett från det så är det en trevlig action, om något slätstruken. Bruce spelar återigen en polis (FBI-agent) som blir spöad och trots en lysande rollprestation där han lyckas skapa en karaktär med någorlunda djup så faller filmen på målsnöret pga en rätt så mesig avslutning. Den får två robotar av fem möjliga.

Krig och Fred

Titel: War and Peace

Utgivare: Lux Vide

År: 2007

Produktionsland: Ryssland

Genre: Drama, krig, romantik

Regissör: Robert Dornhelm, Brendan Donnison

Skådespelare: Alexander Beyer, Clémense Poésy, Alessio Boni, Malcolm McDowell, Andrea Giordana, Brenda Blethyn

Var: Hemma i soffan med katt och Ben&Jerrys

Med: Katterna var väl rätt så sällskapliga

Detta underbara, underbara mästerverk lånade jag från Hemmakväll en tråkig fredagafton, och igår började jag se det efter jobbet tills jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag kunde inte vänta tills jag fick komma tillbaka för att se resten, så hela dagen har gått åt till att längta efter den, och till slut fick jag komma hem och slå på den för den spännande avslutningen!!

Miniserien är förstås baserad på Leo Tolstoys mästerverk med samma namn, en bok som jag aldrig kommit mig för att läsa. De ryska författarna har varit som ett stort mörker för mig, men efter att ha sett denna och fått en aning om Tolstoys kaliber så kan jag direkt säga att jag kommer sluka hans andra verk omgående!

Krig och fred handlar om tre adelsfamiljer, Rostov, Bezukhov och Bolkonsky, under början av 1800-talet i krigets Ryssland.

Rostov är en kärleksfull familj och här hamnar fokus på syskonen Natascha och Nikolaj som är vänner med Pierre Bezukhov, den oäkta sonen till Greve Bezukhov, som på sin dödsbädd gör honom till sin äkta son och ger honom titeln och arvet. Pierre är bästa vän med militären Andrej Bolkonsky, son till furst Bolkonsky. Pierre presenterar Andrej för Natascha på en bal i Nataschas ära och Natascha faller för honom omedelbart. Men Andrej är enbart intresserad av ära och strid. På balen anländer en furir med bud - Ryssland har förenat sig med Storbritannien emot den gemensamma fienden Napoleon. Freden är över och Andrej ger sig genast av för att förena sig med sitt militärförband.

Pierre finner sig snart överväldigad i sin roll som greve och blir smickrad av uppmärksamheten han får av en vacker kvinna som råkar vara dottern till hans förvaltare, Kuragin, en lömsk orm som är ute efter makt och pengar. På grund av hans godtrogenhet luras Pierre in i Kuragins nät och gifter sig med dottern. Allt för sent inser han att dottern inte älskar honom utan hans pengar.

Krig och fred handlar om broderskap, om att älska, att förlåta och tro. Det Tolstoy försöker säga är att livet inte handlar om att få makt, pengar eller ära i strid. Det handlar om att älska och bli älskad. Och det är ett budskap jag kan hålla med om.

De som känner mig vet nog att jag är såld på historiska draman, speciellt episka sådana, och det var länge sen jag såg ett sådant så bra som denna. Krig och fred gjorde mig alldeles varm i kroppen, ibland stortjöt jag, ibland log jag och ibland våndades jag med människorna då de gick igenom sina svårigheter. Det var så underbara personporträtt, så vackert filmat och trots att det mesta var inspelat i en studio så kändes det äkta. Visst förstår jag att en del kommer att irritera sig på att rösterna har lagt på (vissa skådespelare talade med brytning så man dubbade det i efterhand) men vem bryr sig egentligen? Vi får ju dreggla över Alessio Boni, och för de modiga grabbarna få som vågar erkänna att de faktiskt gillar denna film - Clémense Poésy går väl inte av för hackor med? (Plus, hon är ju med i Harry Potter!)

Krig och fred får fem kanoner av fem möjliga. Na zdorovje!

Bloggen är inte död, den sover bara ruset av sig!

Babylon A. D.

Titel: Babylon A. D.
Utgivare: 21th Century Fox/Canal+
År: 2008
Produktionsland: USA, Frankrike, UK
Genre: Sci-fi, action, thriller
Regissör: Mathieu Kassovitz
Skådespelare: Vin Diesel, Michelle Yeoh, Mélanie Thierry, Gérard Depardieu
Var: Hos T&B.
Med: Sambon, T&B.

Jag och sambon såg Babylon A. D. på bio när den kom, men den här gången såg vi den tillsammans med några kompisar som inte sett den tidigare.

Babylon A. D. är också ett exempel på en film som fått oförtjänt dåligt betyg av många. (5,3/10 på IMDb.com, 2,8/5 på Lovefilm med omdömen som "halvkass action", "lite oproffsig", "ingen tyngd", "varken science fiction eller actionfilm", "usel".) Jag fattar inte. What´s not to like?

I en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid får legosoldaten Toorop (Diesel) i uppdrag att eskortera nunnan Rebeka (Yeoh) och hennes unga skyddsling Aurora (Thierry) från Ryssland till USA. Betalningen för uppdraget är ett amerikanskt pass.

Toorop måste nu få ut Rebeka och Aurora ur Ryssland och ta dem oskadda till New York. Han har pengar, vapen och sin yrkeskunskap som legosoldat, men Aurora är inte vad hon ser ut att vara och mer än en grupp med okänt syfte vill lägga vantarna på henne under resans gång.

Uppenbarligen var filmens regissör, Mathieu Kassovitz, missnöjd med hur han tvingats klippa filmen, mycket viktigt har försvunnit i den slutliga produkten till förmån för actionsekvenser. Slutet är också ganska abrupt och är väl den främsta anledningen till att betyget måste dras ner en smula. Med mindre action och mer eftertanke hade det här kunnat bli en lysande film, och det är fortfarande en lysande film på flera sätt (till exempel porträttet av Toorop, den desillusionerade soldaten), men budskapet göms till viss del i specialeffekter.

Jag ger ändå fyra noeliter av fem till Babylon A. D. Det kanske inte är den existentiella science fiction som Kassovitz förmodligen ville göra, men det är fortfarande en bra film med ett intressant tema och den är mycket snygg rent visuellt. Och jag hyser ju en viss förkärlek för Vin Diesel i ruggedly manly-roller. =)

Terminator Salvation

Titel: Terminator Salvation

Utgivare: Warner Bros/Sony Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA, Tyskland, Italien, UK

Genre: Action, Sci-Fi

Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin, Helena Bonham Carter, m fl

Var: På bio

Med: Ett helt gäng med människor - bland annat Martina, Danne och 'dreas

1984 kom den första terminatorfilmen, ni vet den med Arnold som robot som jagar Sarah Connor. 1984, 25 år sedan, var jag så liten att jag faktiskt inte fick se filmen, plus att jag nog inte var så intresserad heller - barbiedockor och böcker var mycket mer intressanta än en robot med österrikisk brytning. Jag tror inte att någon hade väntat sig att det 25 år senare skulle släppas en fjärde film om de människolika maskinerna som förstör jorden. Men det gjorde det, resultatet är en helt ok action film som har fått det enkelt för sig genom en redan såld publik. Det är snygga effekter, snygga miljöer (oj vad sugen jag blev att spela Fallout efter filmen) och snygga människor. Visst är det underligt att det bara är de snygga som överlever när välden går under?

Ja, för välden har gått under, Terminator Salvation utspelar sig huvudsakligen i ett efter katastrofen-landskap som domineras av maskiner medan människorna gömmer sig och smider planer. John Connor finns såklart med och han har sällskap av nya och gamla bekantskaper. En plåtman som letar efter sitt hjärta, en ung man som letar sitt mod och sen fattas det väl bara någon som vill ha en hjärna så är vi i en helt annan film. Det finns explosioner, lidande, mer explosioner, Christian Bale som ser bekymrad ut och inte lyder order, explosioner och så några robotar.

Till syvende och sist så blir inte Terminator Salvation mer än en pampig sommaraction, de ingredienser som behövs för att det ska bli en terminator-film finns där men det känns ibland som en eftertanke. Skådespelarna gör sina jobb på ett bra sätt, det var ingen jag störde mig på men inte heller någon som stod ut (även om unge Anton Yelchin är ruskigt söt och Christian Bale är duktig på att se plågad ut).

Det blir fyra söndersprängda robotar av sju möjliga för Terminator Salvation - biopengarna kändes inte bortkastade men det är inget jag kommer ha bråttom att köpa på dvd.