Babylon A. D.

Titel: Babylon A. D.
Utgivare: 21th Century Fox/Canal+
År: 2008
Produktionsland: USA, Frankrike, UK
Genre: Sci-fi, action, thriller
Regissör: Mathieu Kassovitz
Skådespelare: Vin Diesel, Michelle Yeoh, Mélanie Thierry, Gérard Depardieu
Var: Hos T&B.
Med: Sambon, T&B.

Jag och sambon såg Babylon A. D. på bio när den kom, men den här gången såg vi den tillsammans med några kompisar som inte sett den tidigare.

Babylon A. D. är också ett exempel på en film som fått oförtjänt dåligt betyg av många. (5,3/10 på IMDb.com, 2,8/5 på Lovefilm med omdömen som "halvkass action", "lite oproffsig", "ingen tyngd", "varken science fiction eller actionfilm", "usel".) Jag fattar inte. What´s not to like?

I en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid får legosoldaten Toorop (Diesel) i uppdrag att eskortera nunnan Rebeka (Yeoh) och hennes unga skyddsling Aurora (Thierry) från Ryssland till USA. Betalningen för uppdraget är ett amerikanskt pass.

Toorop måste nu få ut Rebeka och Aurora ur Ryssland och ta dem oskadda till New York. Han har pengar, vapen och sin yrkeskunskap som legosoldat, men Aurora är inte vad hon ser ut att vara och mer än en grupp med okänt syfte vill lägga vantarna på henne under resans gång.

Uppenbarligen var filmens regissör, Mathieu Kassovitz, missnöjd med hur han tvingats klippa filmen, mycket viktigt har försvunnit i den slutliga produkten till förmån för actionsekvenser. Slutet är också ganska abrupt och är väl den främsta anledningen till att betyget måste dras ner en smula. Med mindre action och mer eftertanke hade det här kunnat bli en lysande film, och det är fortfarande en lysande film på flera sätt (till exempel porträttet av Toorop, den desillusionerade soldaten), men budskapet göms till viss del i specialeffekter.

Jag ger ändå fyra noeliter av fem till Babylon A. D. Det kanske inte är den existentiella science fiction som Kassovitz förmodligen ville göra, men det är fortfarande en bra film med ett intressant tema och den är mycket snygg rent visuellt. Och jag hyser ju en viss förkärlek för Vin Diesel i ruggedly manly-roller. =)

Terminator Salvation

Titel: Terminator Salvation

Utgivare: Warner Bros/Sony Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA, Tyskland, Italien, UK

Genre: Action, Sci-Fi

Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin, Helena Bonham Carter, m fl

Var: På bio

Med: Ett helt gäng med människor - bland annat Martina, Danne och 'dreas

1984 kom den första terminatorfilmen, ni vet den med Arnold som robot som jagar Sarah Connor. 1984, 25 år sedan, var jag så liten att jag faktiskt inte fick se filmen, plus att jag nog inte var så intresserad heller - barbiedockor och böcker var mycket mer intressanta än en robot med österrikisk brytning. Jag tror inte att någon hade väntat sig att det 25 år senare skulle släppas en fjärde film om de människolika maskinerna som förstör jorden. Men det gjorde det, resultatet är en helt ok action film som har fått det enkelt för sig genom en redan såld publik. Det är snygga effekter, snygga miljöer (oj vad sugen jag blev att spela Fallout efter filmen) och snygga människor. Visst är det underligt att det bara är de snygga som överlever när välden går under?

Ja, för välden har gått under, Terminator Salvation utspelar sig huvudsakligen i ett efter katastrofen-landskap som domineras av maskiner medan människorna gömmer sig och smider planer. John Connor finns såklart med och han har sällskap av nya och gamla bekantskaper. En plåtman som letar efter sitt hjärta, en ung man som letar sitt mod och sen fattas det väl bara någon som vill ha en hjärna så är vi i en helt annan film. Det finns explosioner, lidande, mer explosioner, Christian Bale som ser bekymrad ut och inte lyder order, explosioner och så några robotar.

Till syvende och sist så blir inte Terminator Salvation mer än en pampig sommaraction, de ingredienser som behövs för att det ska bli en terminator-film finns där men det känns ibland som en eftertanke. Skådespelarna gör sina jobb på ett bra sätt, det var ingen jag störde mig på men inte heller någon som stod ut (även om unge Anton Yelchin är ruskigt söt och Christian Bale är duktig på att se plågad ut).

Det blir fyra söndersprängda robotar av sju möjliga för Terminator Salvation - biopengarna kändes inte bortkastade men det är inget jag kommer ha bråttom att köpa på dvd.

House of Wax

Titel: House of Wax
Utgivare: Warner Bros.
År: 2005
Produktionsland: USA, Australien
Genre: Skräck
Regissör: Jaume Collet-Serra
Skådespelare: Elisha Cuthbert, Chad Michael Murray, Jared Padalecki, Paris Hilton.
Var: Hemma.
Med: Mig själv.

Jag måste säga att House of Wax har fått oförtjänt dålig kritik i många läger. Ja, det är en tonårsskräckis, ja, det är en remake på en gammal skräckfilm (från 1953 med Vincent Price) som säkert är mycket bättre, ja, Paris Hilton är med.

MEN - det är ett hyfsat äckligt (både psykologiskt och fysiskt) upplägg och House of Wax är därmed berättigad till ett betydligt högre betyg än om det bara hade varit en dussinskräckis (med Paris Hilton). Och till och med Paris är ganska ok, även om ingen kan anklaga henne för att vara nästa Ingrid Bergman.

Det börjar på vanligt hederligt skräckfilmssätt - ett gäng ungdomar åker på en roadtrip till en stor fotbollsmatch. På vägen dit stannar de för natten nånstans ute i skogen, slår upp tälten och dricker för mycket öl. Under natten får de påhälsning av en mystisk bil som bara står och stirrar på dem en stund (nåja, det är väl föraren som stirrar, men ni förstår vad jag menar) och morgonen därpå visar det sig att en av bilarna gått sönder. Bilens ägare, Wade (Padalecki), och hans flickvän Carly (Cuthbert) får lift till närmaste stad av en ganska scruffy-looking yokel till karl som arbetar med att samla ihop roadkills(!) och dumpa dem i skogen.

Stan ser vid första anblicken helt normal ut, om än lite öde. När Wade och Carly inte hittar nån vid bensinmacken börjar de söka igenom stan och hittar sevärdheten The House of Wax - ett hus helt gjort i vax. Inte bara ett vaxkabinett alltså, utan helt och hållet i vax. Dörren står olåst så de går in...

Tja, sen utvecklar sig historien i gammal god skräckfilmsanda. Det är lite T&A (Hilton, förstås), ganska mycket blod, en hel del galenskap och en spektakulär slutscen. För ovanlighetens skull är filmen nästan två timmar lång trots att det är relativt få skådespelare som stryker med (gänget består från början av sex personer), men då är det en ganska otäck och långdragen första dödsscen samt rätt så mycket omkringspringande också.

Jag ger House of Wax tre avkapade fingertoppar av fem. Det är ju fortfarande en ganska basic skräckfilm och skådespelarprestationerna är av varierande kvalité, men helt klart sevärt.

Ten Inch Hero

Titel: Ten Inch Hero
Utgivare: independentfilm
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi, romantik
Regissör: David Mackay
Skådespelare: Jensen Ackles, Danneel Harris, Clea DuVall, Sean Patrick Flanery, Alice Krige, Elisabeth Harnois.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi, 'dreas och sambon.

Help Wanted: Normal People Need Not Apply.

Ten Inch Hero handlar om ett gäng ungdomar (och ett par något äldre personer) som jobbar på ett smörgåscafé i Santa Cruz, Californien. Piper (Harnois) har precis flyttat till Santa Cruz och hon behöver ett jobb. När hon går förbi Truckers smörgåscafé ser hon en skylt i fönstret: Personal sökes, normala människor undanbedes.

Caféet ägs av Trucker, en övervintrad hippie med en minst sagt udda uppfattning om hur man anställer personal (en fråga på "intervjun" lyder: Elvis, dead or alive?), och de andra som jobbar där är, tja, annorlunda. Det är Jen (DuVall), datornörd och dotter till en baptistpräst från Mellanvästern, den sexgalna Tish (Harris), som raggar upp killar genom att låtsas att hon aldrig fått orgasm och Priestly (Ackles) som utmärker sig med sin blå - eller gröna, eller röda - mohawk, sina tatueringar och sin något alternativa klädstil. (Kilt, till exempel...) Tvärs över gatan huserar dessutom "häxan" Zo, som Trucker är hemligt(?) förälskad i.

En av de stora frågorna när man ser filmen: vad kommer det att stå på Priestlys t-shirt idag?

Filmen innehåller flera olika storylines. Den huvudsakliga handlar om Piper, vars stora sorg i livet är dottern hon fick vid 15 års ålder och adopterade bort. Nu har hon bestämt sig för att hitta sin dotter, och hon spårar adoptivfamiljen till Santa Cruz. Av en slump blir hon indragen i familjens liv, och det visar sig att mamman inte längre finns med i bilden.

De olika sidospåren handlar i tur och ordning om Jen, som inte vågar träffa sin chattkompis Fuzzy22 i verkligheten, Tish, som hookat upp med en riktig skitstövel, Truckers hopplösa(?) förälskelse i Zo och Priestlys väl dolda(?) förälskelse i Tish...

Det blir ganska många trådar att hålla reda på, men allt reds upp i slutändan. Tyvärr lider den här filmen av The Faculty-syndromet (dvs. den hävdar att om man är eller ser annorlunda ut så är man inte värd att älskas. För att få den man vill ha måste man anpassa sig och bli "normal") vilket gör att det inte kan bli en fullpoängare trots att den i det stora hela är en underbar - och väldigt rolig! - film om vänskap, kärlek och en massa andra livsomvälvande saker - eller, för att uttrycka det annorlunda, en chick flick. Iallafall enligt sambon... Men strunta i det omdömet! Se filmen istället, det är den värd.

För Suss och mig var det nog snarast OMG! Jensen Ackles i blå mohawk! som gällde. ;) Sen var det ju en ren bonus att det var en bra film också.

Ten Inch Hero får fyra tamponger av fem möjliga, och jag måste ju bara bjuda på den absolut roligaste scenen i filmen. Enjoy!

Devour

Titel: Devour
Utgivare: Bigel/Mailer Films
År: 2005
Produktionsland: USA
Genre: Skräck
Regissör: David Winkler
Skådespelare: Jensen Ackles, Shannyn Sossamon, Dominique Swain, William Sadler.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi.

Jake Gray (Ackles) upplever märkliga och våldsamma hallucinationer, vakendrömmar, som känns så äkta att han har svårt att skilja dem från verkligheten. På Jakes 21-årsdag visar en av hans vänner honom ett datorspel som inte liknar något annat, och som förklarar hans hallucinationer. The Pathway kryper in i Jakes och hans vänners liv och får dem att göra saker de aldrig skulle ha drömt om, och när människor börjar dö runtomkring dem har saker och ting gått fullständigt överstyr.

Devour är en typisk skräckfilm i många avseenden; längden (90 minuter! översta gränsen för en skräckfilm - efter 1½ timme finns det inte kvar nån att ha ihjäl), persongalleriet (ungdomar, dock något äldre än tonåren) och skräcklet (dvs. antalet liter fejkblod som används). Men det är inte en stalk-and-slash utan filmen försöker istället vara en psykologisk skräckfilm - med mer eller mindre lyckat resultat. Mestadels mindre, tyvärr... Inte direkt skrämmande, som Sussi uttryckte det.

I avsaknad av ett monster att ha ihjäl - tänk Freddie Krueger, Michael Myers eller Jason Vorhees - så är det Satan som står vid skampålen. Amerikaner är ju ganska förtjusta i det här med djävulsdyrkan... När Jake börjar gräva i saken börjar det verka som att The Pathway verkligen är just det, ett sätt för Satan att locka till sig människor - i synnerhet en människa. Jake.

Den stora behållningen i filmen är förstås Jensen Ackles (fan girl mode!) och det är ganska kul att se honom i den här rollen efter att ha sett fyra säsonger av Supernatural. Inte för att Jake Gray och Dean Winchester liknar varandra, utan för att Supernatural (särskilt säsong fyra) och Devour båda tillmäter Djävulen en ganska stor betydelse. =)

Devour får tre vakendrömmar av fem möjliga. Twisten på slutet - och, förstås, Jensen Ackles - hjälper upp betyget rejält, för tyvärr måste jag säga att andra halvan av filmen är hyfsat osammanhängande och hade mått bra av... tja, en bättre regissör kanske? Och kanske en bättre manusförfattare. Men i det stora hela var det rätt underhållande.