Bläckhjärta

Titel: Bläckhjärta (Inkheart)

Utgivare: Warner Bros. Pictures

År: 2008

Produktionsland: USA och UK

Genre: Äventyr, fantasy, barn och familj, baserad på bok

Regissör: Iain Softley

Skådespelare: Brendan Fraiser, Eliza Hope Bennet, Sienna Guillory, Andy Serkis, Paul Bettany, Helen Mirren

Var: Bio i Malmö.

Med: Sambon.

Obs! Detta kommer inte bli någon jämförelse mellan boken och filmen eftersom jag inte läst boken ännu, så ni som läst boken och sedan sett filmen får gärna komma med kommentarer!

Filmen handlar om Mo Folchart och hans dotter Meggie. Mo arbetar med att restaurera gamla böcker och detta har lett till ett kringflackande liv för honom och hans dotter då han ofta färdas till marknader och antikvariat i många olika länder.

På sina resor söker Mo alltid efter en bok som heter Bläckhjärta, och Meggie förstår av sin fars reaktion att boken håller ett speciellt värde för honom. När han slutligen finner boken dyker även en underlig man upp med en tam vessla vid namn Gwin. Mannen heter Sotfinger och vill ha något av Mo, men Mo vill inte ha med mannen att göra. Mo och Meggie flyr till Elinor Loredan, en gammal släkting i Italien.

Meggie konfronterar sin far och får reda på att boken har något med hennes mor Resas försvinnande att göra, men vad får hon inte veta. Elinors hem blir plötsligt invaderat av män i underliga utstyrslar med text skriven över sina ansikten. De stjäl boken och för dem till Capricorn, en man som kallar Mo för Trolltunga. Meggie får reda på att hennes far har en mycket speciell förmåga: När han läser böcker högt kan han göra dem verkliga!

Capricorn är den onde skurken ur boken Bläckhjärta, och när Mo för några år sedan läste historien högt för Meggie åkte Capricorn ut ur boken men Resa åkte istället in... Meggie och Mo måste nu fly från den onde Capricorn, finna ett nytt exemplar av boken och läsa in de onda skurkarna och på något sätt läsa ut Resa.

Ur strikt barnfilmssyn så var det en trevlig matiné, men jag som sett framför mig en fantasyfilm som skulle gå hem för alla åldrar fann den dock något platt och tråkig. Handlingen flöt inte utan hoppade från punkt till punkt, sen så kändes det som fenomenet Trolltunga inte förklarades nog. Det var ett slags rosa skimmer över vad som faktiskt hände när en Trolltunga läste högt, och som alla fantasyfantaser vet så behöver man fasta regler för magi - annars börjar man ifrågasätta och blir förvirrad. Det är synd att de inte lyckades förklara fenomenet nog bra, för jag har hört så mycket bra om boken och tror det säkert förklaras bättre där. Jag misstänker att filmen helt enkelt inte lever upp till bokens förväntningar.

Paul Bettany lyfte filmen med en utmärkt prestation som eldjonglören Sotfinger och Andy Serkis var en utmärkt barnfilmsskurk! Brendan Fraser var väl medelmåttig som mest. Han fungerar bäst i komiska filmer där han får leva ut litet mer... Helen Mirren fick å andra sidan en något komisk roll som inte riktigt passade henne. När jag ser på henne ser jag drottningen av England, ingen tokig turban-kvinna med passion för gamla böcker.

Fun facts: För er som inte insett det - Jo, Andy Serkis ÄR mannen som spelat Gollum! (Och han kommer snart i en ny Tintin-film som Kapten Haddock! Kan knappt vänta!) Sienna Guillory som spelar Meggies mor Resa spelar även med i Eragorn som den fagra Arya (var inte hon prinsessa eller något?).

Totalt får boken två flygande apor av fem möjliga.

The Librarian: The Curse of the Judas Chalice

Titel: The Librarian: The Curse of the Judas Chalice
Utgivare: TNT
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, äventyr
Regissör: Jonathan Frakes
Skådespelare: Noah Wyle, Bob Newhart, Jane Curtin
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Jag gillar The Librarian-filmerna. Ettan, Quest for the Spear, är helt briljant. Tvåan, Return to King Solomon´s Mines, hade förstås kunnat vara bättre men hey, det är en helt acceptabel äventyrsfilm och regissören Jonathan Frakes, allas vår commander Riker, hade en yttepytteliten biroll (han syns i bild i säkert tre sekunder).

Trean då? Jo, återigen en helt acceptabel äventyrfilm. Alla tre filmerna är tv-filmer inspelade för TNT, men de håller ändå hög klass (veckans amerikanska tv-film brukar ju annars inte vara ett begrepp som borgar för kvalitet) och är roliga, med dialoger som känns genomarbetade även om handlingen parodierar Indiana Jones mer än bara lite.

I The Curse of the Judas Chalice börjar Flynn Carsen känna sig utbränd, och hans chefer Judson och Charlene föreslår att han ska ta semester. Flynn drömmer (bokstavligen drömmer) om New Orleans och beger sig därför dit för att ta reda på vad drömmen handlar om. På en nattklubb träffar han den vackra sångerskan Simone, som på något sätt vet att han är Bibliotekarien och som själv har en farlig hemlighet. Tillsammans måste de hitta Judasbägaren, som sägs kunna väcka döda vampyrer till liv...

Originell - nej. Rolig - ja. The Curse of the Judas Chalice får tre vampyrfladdermöss av fem möjliga, och det ska bli kul att se hur länge de kan fortsätta med filmerna utan att det börjar vara uttjatat. Men jag skulle nog hellre se att det blev en tv-serie av det hela.

Jay and Silent Bob Strike Back

Titel: Jay and Silent Bob Strike Back
Utgivare: Dimension Films
År: 2001
Produktionsland: USA
Genre: Komedi
Regissör: Kevin Smith
Skådespelare: Jason Mewes, Kevin Smith, Ben Affleck, Matt Damon, Eliza Dushku, Will Ferrell
Var: Hos S&A.
Med: Sambon, S&A.

Jag var länge väldigt skeptisk till Kevin Smiths filmer - bara sex- och bajshumor, tyckte jag. Och visst, det är mycket sånt, men efter att ha sett de flesta av filmerna där Jay och Silent Bob förekommer har jag insett att tonvikten ligger på smart dialog och det är jag en total sucker för (dialogen är till exempel skälet till att Gilmore Girls funkar för mig - det är annars en serie som jag antagligen skulle bojkotta om man bara ser till handlingen).

MEN, och det här är ett stort men, om Jay and Silent Bob Strike Back vore den första filmen av Kevin Smith jag hade sett, så hade jag avskytt den (förutom några delar - de med Ben Affleck och Matt Damon, närmare bestämt). Men eftersom jag hade hunnit bygga upp en relation till J&SB så gillade jag den.

I Jay and Silent Bob Strike Back blir J&SB utkickade från sin vanliga plats framför Quick Stop och får en restraining order som hindrar dem från att komma tillbaks dit. När de beklagar sig över detta för en kompis så får de veta att det ska göras en film på serietidningen Bluntman & Chronic som baseras på dem, och alltså borde de få pengar på grund av detta. När de dessutom upptäcker att folk skriver en massa skit om dem på ett filmforum bestämmer de sig för att åka till Hollywood och stoppa filmen. På vägen dit träffar de på ett antal mer eller mindre galna människor och Jay möter sitt livs kärlek.

De absolut bästa scenerna i hela filmen är när Ben Affleck och Matt Damon spelar sig själva i inspelningen av Good Will Hunting 2: Hunting Season, samt när Jay och Silent Bob träffar på sig själva, spelade av James van der Beek och Jason Biggs...

Överhuvudtaget vimlar det av kändisar som spelar sig själva; Kevin Smith måste känna halva Hollywood. Förutom Affleck och Damon - Affleck är ju en regular i de flesta Kevin Smith-filmer - så dyker t.ex. Shannen Doherty, Mark Hamill, Gus van Sant, Wes Craven, Jason Biggs och James van der Beek upp i cameoroller. Carrie Fisher, George Carlin och Chris Rock m.fl. är också med, dock inte som sig själva. En hel kändisskvadron alltså.

Jay and Silent Bob Strike Back får tre orangutanger av fem möjliga, och min rekommendation är att se Kevin Smiths J&SB-filmer i rätt ordning för att få ut så mycket som möjligt av dem (fast jag har själv misslyckats med att göra det, jag har fortfarande inte sett Chasing Amy).

Rätt ordning är som följer:

Clerks (1994)
Mallrats (1995)
Chasing Amy (1997)
Dogma (1999)
Jay and Silent Bob Strike Back (2001)
Clerks II (2006)

REPO - The Genetic Opera

Titel: REPO - The Genetic Opera
Utgivare: Liongate
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: musikal, skräck, humor, sci-fi
Regissör: Darren Lynn Bousman
Skådespelare: Alexa Vega, Paul Sorvino, Anthony Head, Sarah Brightman, Terrance Zdunich.
Var: Hemma
Med: Martina, Danne och 'dreas

Det är en musikal med massa överdrivet gore och Paris Hilton. Det är också en grafiskt snygg berättelse om en dystopisk framtid där organ säljs på avbetalning och kan återkrävas. Eller är det en berättelse om en överbeskyddande ensamstående far med ett ovanligt nattjobb?

Det är lite svårt att definiera REPO. Den närmsta liknelse jag kan komma på är Rocky Horror Picture Show men REPO har en mer sammanhängande berättelse. I centrum står den 17-åriga Shilo (fantastiskt namn) som på grund av en blodsjukdom måste stanna inomhus och inte träffa någon. Fast det gör hon i alla fall, hon smiter ut och springer på GraveRobber som "återanvänder" döda människor i sin illegala drogförsäljning. För att vara en person som sticker tjocka nålar i lik så är han rätt sympatisk. I jämförelse.
Samtidigt får vi reda på att Rotti Largo, ägare av organförsäljarföretaget GeneCo, är döende och att hans tre barn är fullkomligt vansinniga. En har problem med att kontrollera sin ilska, en är en degeneread sexgalning och den sista tror att hon kan sjunga och är beroende av skönhetsoperationer. Förutom dessa charmerande personer så finns också Shilos far Nathan med och den tidigare blinda sångerskan Blind Meg. De berörs alla av historien som slutar som många andra operor.

Jag gillar REPO skarpt. Visst det tar några minuter att vänja sig vid att skådespelarna sjunger det mesta av dialogen men det går snabbt och åtminstone jag fångas av berättelsen. I och med att det är en indie-produktion så lider den inte heller av lyckligt-slut-sjukan som många Hollywood-filmer drabbas av. Slutligen så måste jag säga att jag inte tycker att Paris Hilton förtjänade sin Razzie för den här rollen. Anthony Head gör en fantastikt roll som Nathan och Alexa Vega är riktigt bra som Shilo - svårt att tänka sig att hon spelade i Spy Kids.

Jag ger REPO sex återkrävda hjärtan med streckkoder av sju möjliga.

Watchmen

Titel: Watchmen
Utgivare: Warner Bros.
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Fantasy, Sci-Fi, thriller,
Regissör: Zach Snyder
Skådespelare: Malin Akerman, Jeffrey Dean Morgan, Patrick Wilson, Billy Crudup, Matthew Goode, Jackie Earle Haley,
Var: Bio
Med: Sambo

Watchmen utspelas på 80-talet i en alternativ verklighet där Nixon är inne på sin fjärde presidentperiod och USA vunnit Vietnamkriget. Spänningarna mellan USA och Sovjetunionen har ökat markant och det enda som hindrar ett nukleärt krig att bryta ut är Sovjets rädsla för Dr Manhattan, en vetenskapsman som genom en freak accident (bland annat) fått förmågan att se sin egen framtid samt att böja material efter sin vilja.

Filmen handlar om två omgångar superhjältar, de ursprungliga Minutemen och de som tog över deras roller och blev Watchmen (om jag har förstått detta rätt). Sedan 1960-talet har det funnits en lag mot maskerade hämnare som tar lagen i sina egna händer, så när filmen tar vid är alla hjältarna pensionerade och lever normala liv. Alla förutom Dr Manhattan som arbetar för staten inför ett nuklärt krig, samt den mystiske Rorschach som vägrar släppa taget om brottsbekämpning.

När den pensionerade superhjälten The Comedian mördas i sitt eget hem beslutar sig Rorschach för att utreda händelsen. Han börjar misstänka att någon försöker ta kål på de maskerade hämnarna, så han tar kontakt med sina gamla kollegor, Night Owl II, Dr Manhattan och Silk Spectre II för att varna dem. De kvarvarande hjältarna enar sig för att finna The Comedians mördare, men desto mer de gräver i fallet desto mer inser de att någonting inte står rätt till. Spåren leder dem slutligen till en mycket mörkare och mer diabolisk plan än de någonsin kunnat tänka sig, och de inser att de återigen måste ta på sig maskerna för att rädda världen - och sig själva.

Watchmen är inte en typisk superhjälterulle utan har en mörkare underton fylld av blodsplatter, benknäckande, gutting, och full frontal nudity. Zach Snyder är inte rädd för tabun utan provocerar istället med grovt våld mot kvinnor, hud som slits upp, yxor i huvudet och mer... Detta varvas med lugnare tillbakablickar, djupa filosofiska diskussioner och x antal konstpauser, som addar upp till helhetsbilden: en tung och STOR actionthriller med precis rätt avvägning allvar, skämt, blod, drama och plot.

Det bästa är nog att filmen - trots dess storhet - har en skön självdistans och tar inte sina hjältar på för stort allvar (som de tidiga Batmanrullarna *ryser*). Dessa superhjältar är som vanliga människor och besitter egentligen inga riktiga uttalade superkrafter (förutom Dr Manhattan som jag faktiskt gillade trots hans nakna blåhet). Bäst är dock Rorschach med sin kompromisslöshet och Night Owl II med sin fumlighet och tafatthet. Sen gillade jag förstås vissa scener mellan Night Owl II och Silk Spectre II. Superhjältar men ack så typiskt mänskliga!

Man kan nog säga att denna film vann mig vid hello med sin briljanta opening credits, en sentimental tillbakablick med Bob Dylans "The Times They Are a-Changin" där vi får se de olika turerna efter superhjältarnas pensionering. Siluette mördades i sängen med sin lesbiska älskarinna, Mothman togs in på asylum. Dollar Bill sköts i huvudet när hans cape fastnade i en svängdörr, Captain Metropolis och Hooded Justice mördades också. Det förklarar på ett bra sätt backstoryn för oss okunniga som inte läst serien, samtidigt som det tar en bra avstamp till "nutida 80-tal".

Jag ger denna film fem maskerade hämnare av fem möjliga.

"I'll be in my bunk..."

Ny trailer för Wolverine-filmen som har premiär i Sverige 1:a maj.

Movie Trailers - Movies Blog

Jeeebus det ser bra ut...

Journey to the Center of the Earth

Titel: Journey to the Center of the Earth
Utgivare: Walden Media
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Äventyr, fantasy, science fiction, barn och familj
Regissör: Eric Brevig
Skådespelare: Brendan Faser, Anita Briem, Josh Hutcherson
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Tvättäkta äventyrsfilm, kallar vi det här! Brendan Fraser brukar vara bra på såna (han är även en av producenterna bakom filmen); tänk Mumien.

Journey to the Center of the Earth är löst baserad på Jules Vernes bok med samma namn - nåja, samma namn på engelska, för den har ju uppenbarligen en annan titel på orginalspråket franska - och går ut på att vetenskapsmannen Max Anderson tillbringat sitt liv med att leta efter "jordens medelpunkt" som den beskrivs i Jules Vernes bok. För tio år sedan försvann han spårlöst, och sedan dess har hans bror Trevor (Fraser) fortsatt att sköta Max' forskningscenter.

När Max' son Sean ska bo några dagar hos Trevor så får denne också en låda med grejor som tillhörde brodern, däribland boken Journey to the Center of the Earth, fullklottrad med anteckningar. Trevor inser att de vulkaniska förhållandena är precis desamma som för tio år sedan när Max försvann, och han tar med sig Sean på en resa för att ta reda på vad som verkligen hände.

De hamnar på Island, och tillsammans med en guide råkar de ut för ett äventyr som förändrar inte bara dem utan hela den vetenskapliga världen som vi känner den.

Nu snackar vi suspension of disbelief här. Man får absolut inte tillämpa kända vetenskapliga fakta på den här filmen för då faller den extremt platt - det här är en äventyrsfilm de luxe, med inslag av både fantasy och science fiction. Indiana Jones-filmerna har nog stått för en hel del av inspirationen... Komplettera med t.ex. Jurassic Park och, förstås, Mumien och hey presto! du har Journey to the Center of the Earth.

Helt ok underhållning där man inte behöver aktivera hjärnan är det iallafall. Passar för hela familjen alltså. ;)

Betyget blir tre geologiska prover av fem möjliga. Ingenting man behöver lägga pengar på, men värt att se om tillfälle uppstår.

Tom Jones

Titel: Tom Jones (The History of Tom Jones, a Foundling)

Utgivare: BBC

År: 1997

Produktionsland: UK

Genre: Historisk, romantik, tv-serie, drama

Regissör: Metin Hüseyin

Skådespelare: John Sessions, Benjamin Whitrow, Ron Cook, Max Beesley, Samantha Morton, Brian Blessed

Var: Hyrde från Lovefilm och såg på den bärbara vid skrivbordet.

Med: Ensam.

Godsherren Allworthy får en stor chock då han en afton skall gå till sängs. I sängen ligger ett nyfött barn, rosigt och skrikande. Förbluffad rådgör han med sin syster och bestämmer sig för att leta reda på modern. Modern träder senare fram men då har Allworthy redan tagit barnet till sitt hjärta och man bestämmer att barnet bör stanna hos Allworthy som bättre kan ta hand om det. Barnet får namnet Thomas efter Allworthy själv, och uppfostras till en gentleman. När Allworthys syster gifter om sig med mr Blifil och får en son börjar dock problemen, för systerns son är svartsjuk på Tom som trots sin oäkta börd får en sådan stor plats i hemmet. Och om det inte vore nog med det, så vinner han även flickan Sophia Westerns hjärta. Sophia som är dottern till en gentleman anses dock vara för fin för Tom, och för att undvika skandal skickar familjen bort henne till Bath.

Under åren som Sophie är borta växer Tom upp till en ung och impulsiv herre. När vår unga hjältinna återigen finner honom har han genomlidit skandaler och skvaller och, om möjligt, sjunkit ännu lägre i sin oäkta börd. Men kärleken är blind och skandalen är ett faktum. Mr Western tvingar Sophie att istället förlova sig med unge herr Blifil, men detta finner inte Sophie sig i och hon rymmer med sin kammarjungfru Honour till släktingar i London. Samtidigt förskjuts Tom Jones från Mr Allworthys gods, felaktigt anklagad för många olika synder av den unge herr Blifil som vill ha honom ur vägen. Tom upptäcker att Sophie rymt och följer efter henne. Men skall han finna sin hjärtans dam? Förrädiska och förföriska damer och gör allt de kan för att han ska misslyckas, och Sophie och Tom finner sig snart i ännu större bekymmer än de som de flydde från.


Först och främst vill jag slå ett slag för den underbara skådespelaren Brian Blessed som ska föreställa Sophie Westerns far. Så underbart komisk! För att inte tala om hans mun när han skriker ( Han liknar faktiskt en padda..). Han går att jämföra med Mrs Bennet i Stolthet och Fördom, fast istället för att få nervattacker får han vansinnesattacker och skriker och förstör saker. Och för att göra saken bättre har han faktiskt självaste Benjamin Withrow (Mr Bennet) som motspelare. Sånt underbart par! Max Beesley var förstås jättebra som Tom Jones och hade en rolig tjänare som spelades av Ron Cook.

Samantha Morton gör en lysande hjältinna som ofta ter sig som en rätt så modern kvinna, utan att man förlorar den där kostymdrama-känslan. Hon har ett sådant underbart minspel, för att inte tala om samspelet mellan henne och Honour.

Denna kostymdrama i fem delar utspelar sig på 1740-talet, cirka 70 år före Jane Austens tid. Man har peruker, maskeradbaler, smink med arsenik och mouscher på kinderna. Serien har en personlig presentatör, John Sessions, som ska föreställa författaren Henry Fielding. Han håller tittarna ajour med händelseförloppet, vilket gör detta till ett rätt så annorlunda kostymdrama men ändå helt okej. Att se denna miniserie tog sin lilla tid men var väl värt det. Då och då kändes den något tråkig, men detta vägs upp av komiken och de lysande karaktärerna (det måste ha varit väldigt roligt att spela in!). Den får fyra moucher av fem möjliga.

Stardust

Titel: Stardust
Utgivare: Paramount Pictures
År: 2007
Produktionsland: UK/USA
Genre: Fantasy, äventyr, romantik
Regissör: Matthew Vaughn
Skådespelare: Charlie Cox, Claire Danes, Robert De Niro, Sienna Miller, Michelle Pfeiffer
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Stardust är en klassisk saga. Den har verkligen alla ingredienser - en pojke som beger sig ut på en quest för att bli en man, häxor, pirater, förtrollningar, svärdsfajting, spöken och sann kärlek. (Ungefär som The Princess Bride, alltså. Inklusive "the kissing part".)

Den unge Dunstan Thorne beger sig över muren till älvalandet Stormhold, träffar en vacker ung kvinna (som är förslavad av en häxa) och nio månader senare får han en överraskning på tröskeln. Sonen, Tristan, växer upp ovetande om sin verkliga härkomst och 18 år senare är han våldsamt förälskad i en vacker men ganska blåst flicka vid namn Victoria. En natt när de ser en stjärna falla lovar Tristan att hämta den och ge den till Victoria, i utbyte mot hennes hand. Men stjärnan faller på andra sidan muren...

Tristan måste alltså bege sig in i Stormhold, och med ett magiskt ljus färdas han till platsen där stjärnan föll. Men han upptäcker snart att en stjärna i Stormhold inte är detsamma som en stjärna i England.

En lysande film, det här. (No pun intended...) Fantastiska skådespelarprestationer, ett bra manus - hello, förlagan är skriven av Neil Gaiman, det kan inte bli annat än bra! - och snyggt foto. Det är inte ofta man får se en riktig saga på bio (nu såg vi den hemma på dvd, men vi såg den första gången på bio) och jag applåderar varje försök att göra en seriös och välbudgeterad fantasyfilm. Den här har en uppsjö av kända skådespelare, och den som utmärker sig mest är helt klart Robert De Niro som under senare år mest har blivit typecastad som ruffig polis eller ruffig gangster. I Stardust får han verkligen spela ut som den synnerligen fjollige piratkaptenen Shakespeare; han måste ha haft hur kul som helst.

Visst, det finns ett par scener som jag hade kunnat skippa, men på det stora hela gillar jag Stardust väldigt mycket. Precis som Pirates of the Caribbean är det här en äventyrsfilm för hela familjen (argh! jag snubblade in i äkta filmkritikermode ett ögonblick där), med väldigt mycket glimt i ögat och ett "lyckliga i alla sina dar" på slutet... 4,5 fallande stjärnor av 5 möjliga blir betyget.

Bangkok Hilton

Titel: Bangkok Hilton
Utgivare: Atlantic Film AB
År: 1989
Produktionsland: Australien
Genre: Drama, spänning
Regissör: Ken Cameron
Skådespelare: Nicole Kidman, Hugo Weaving, Denholm Elliott
Var: Oxie och senare hemma i Trelleborg
Med: Svärmor


Katrina Stanton är en ung australiensk kvinna som efter sin mors död bestämmer sig för att leta reda på sin far. Hon får reda på att han kommer från London, heter Hal Stanton och försköts ur familjen då han 1949 dömdes till vanärande avsked från armén. Katrina reser till London där hon träffar sin farbror och får reda på att Hal Stanton får ett årligt underhåll från familjens egendomar via en advokat i Thailand, så hon bestämmer sig för att resa dit. Till hjälp i sitt sökande får hon den unge fotografen Archie Ragan som uppvaktar henne ivrigt med dyra presenter, bland annat en dyr kamera i en proffessionell kameraväska.

I Thailand stöter Katrina dock på ett oväntat problem då hon stoppas i tullen. Vid en genomsökning av hennes kameraväska finner man ett hemligt fack där det ligger 2.5 kg heroin. Under tiden polisen griper henne försvinner Archie med planet, och Katrina hamnar i ett av Thailands värsta fängelser som ironiskt nog kallas Bangkok Hilton. I en desperat handling tar hon kontakt med Hal Stantons advokat, och Hal Stanton får nu reda på att han har en dotter som riskerar dödsstraff. Hal och advokaten Richard måste nu kämpa hårt för att finna den skyldige och rädda Katrina...


Denna film är hela 3 timmar och 35 mintuer lång och sändes på TV för många år som en miniserie. Jag delade upp tittningen över lördag och söndag eftersom det var sent och min svärmor skulle sova. Om jag hade sett den här hemma hade jag antagligen sett hela i en stöt eftersom den var sååå spännande. They don't make them like this anymore...

Bangkok Hilton påminner mycket om den modernare Brokedown palace med Kate Beckinsale och Claire Danes, som råkar ut för samma öde då de luras av en knarksmugglare och åker in i ett fängelse i Thailand. I den filmen får den ena livstids fängelse och i denna är det fråga om dödsstraff, men det beror antagligen på att denna gjordes för 20 år sedan då det var vanligare med dödsstraff.

Hur som helst så var filmen mycket välgjord. Det var en fröjd att se Nicole som den unge nervösa Katrina, som senare utvecklas och får skinn på näsan i fängelset. Sen älskade jag att titta på Hugo, så ung han var, och så snygg! Det jag kan uppskatta med äldre filmer som dessa är också att de inte fokuserar så mycket på specialeffekter och rappa repliker utan är nedtonade, mer realistiska. De kan ta simpla situationer och skapa spänningsmoment som får det att suga i magen på en. I slutet satt jag som på nålar, å ena sidan ville jag blunda ifall det gick illa, å andra sidan ville jag inte missa någonting. Man kände verkligen med Katrina hela vägen...

Denna kan jag varmt rekommendera och den får fem thailändska fångvaktare av fem möjliga.

The International

Titel: The International
Utgivare: Relativity Media
År: 2009
Produktionsland: USA/UK/Tyskland
Genre: Drama, thriller
Regissör: Tom Tykwer
Skådespelare: Clive Owen, Naomi Watts, Armin Mueller-Stahl, Ulrich Thomsen.
Var: Filmstaden salong 3.
Med: Sambon.

Jag skulle vilja klassa The International som en politisk thriller, men det skulle vara fel för den handlar egentligen inte om politik. En företagsthriller, skulle man kunna säga att det är. (Eller som Susanne sa, hur gör man en spännande film om en bank? Tja, sa jag, om banken skickar ut lönnmördare...)

Clive Owen spelar Louis Salinger, agent vid Interpol, och Naomi Watts spelar Eleanor Whitman, åklagare vid Manhattan District Attorney. Tillsammans försöker de dra den internationella banken IBBC inför rätta. IBBC har bland annat sysslat med penningtvätt och vapenförsäljning i tredje världen, och Salinger har redan tidigare - under sin tid vid Scotland Yard - försökt bygga upp en ordentlig bevisning för deras skumraskaffärer, men blivit beordrad av sina chefer att släppa fallet.

IBBC får beskydd från myndigheter och regeringar i hela världen, eftersom banken kontrollerar många länders skulder, och det gör det nästan omöjligt för Salinger och Whitman att vidta lagliga åtgärder. Salinger blir med tiden mer och mer frusterad över detta, och bestämmer sig för att ta saken i egna händer...

Tja, det blir en hel del pangpang och folk dör till höger och vänster. Clive Owen har blivit väldigt typecastad som "lone wolf" eller ensam hämnare de senaste fem-sex åren (Sin City, Shoot 'Em Up, I´ll Sleep When I´m Dead) och den här filmen är inget undantag. Naomi Watts får mest vara med som ögongodis, men man slipper iallafall den annars obligatoriska kärlekshistorien mellan hjälten och hjältinnan, eftersom hjältinnan i det här fallet redan är gift och har en son.

Det förekommer en del snygga scener och överlag bra skådespelarinsatser. Jag är också mycket imponerad över att man har castat "riktiga" italienare, britter, danskar etc. och att de får chansen att tala sina egna språk (med engelsk textning under den svenska). Chefen för IBBC (Thomsen) är till exempel dansk, och han talar danska med sin son i en scen. Det verkar bli vanligare och vanligare i amerikansk film - nå ja, delvis amerikansk i det här fallet - att hela världen INTE talar engelska... Amerikanerna verkar ha förstått att det finns andra språk.

Allt som allt får The International tre lönnmördare av fem. Den är faktiskt ganska seg på sina ställen och inte alltid särskilt intressant, så trots en bra insats av Clive Owen så kan den inte få mer än så.

Red Sonja

Titel: Red Sonja
Utgivare: Dino De Laurentiis Company
År: 1985
Produktionsland: USA/Nederländerna
Genre: Fantasy, action, äventyr
Regissör: Richard Fleischer
Skådespelare: Brigitte Nielsen, Arnold Schwarzenegger, Sandahl Bergman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Den svenska titeln på Red Sonja är Barbarernas hämnd, bara en sån sak...

För ett par månader sen såg jag för första gången Conan-filmerna (Conan the Barbarian och Conan the Destroyer), så jag tyckte att det kunde vara dags att även se Red Sonja - nu när det ska komma en nyfilmatisering och allt! Med Rose McGowan i titelrollen... hm, kanske inte den person jag skulle ha valt...

I Red Sonja är det hur som helst en ond drottning (har ni lagt märke till att det nästan alltid är onda drottningar i såna här filmer? Kungarna är goda. Om det finns några onda mäktiga män så är de oftast magiker), drottning Gedren, som... tja, "vill ha" den vackra, rödhåriga - därav "Red" - Sonja sägs det i filmen; vad betyder det? Att Gedren blir tänd på henne? Nå, Sonja vägrar förstås att följa med och skär istället Gedren i ansiktet. Som straff mördas hennes familj. Ett lite hårt straff, tycker ni inte?

Sonja (Nielsen) tränar alltså upp sig till att bli världens bästa svärdskämpe, naturligtvis med målet att hämnas på Gedren. Men Gedren vill ha betydligt mer än bara Sonja; hon vill ha hela världen och för att uppnå detta stjäl hon en talisman som gör att hon kan kalla fram stormar och jordbävningar. Denna talisman skulle precis förstöras av prästinnorna som vaktade den när Gedren dyker upp, slaktar prästinnorna och lägger beslag på talismanen. Och en av prästinnorna var Sonjas syster.

Dags för vedergällning, alltså. Tillsammans med svärdskämpen Kalidor (Schwarzenegger), den landlöse prinsen Tarn (som är en tioårig pojke) och Tarns tjänare Falkon beger sig Sonja ut på sin quest för att hämnas sin familj, och förstöra talismanen. Det är en stor fest i åttiotalsfrisyrer, dåliga specialeffekter och svärdsfajtande. Äkta sword and sorcery alltså! Men tyvärr verkar Conan-filmerna, åtminstone ettan, ha fått mer av budgeten (och, faktiskt, det bättre manuset), så det är ganska underhållande men inte så fantastiskt bra.

Red Sonja får 2,5 glödande klot av 5 möjliga, och förhoppningsvis blir nyfilmatiseringen bättre. Även fast sword and sorcery nästan är lite för tacky för att funka utanför 80-talet...