Dumpad

Titel: Dumpad (Forgetting Sarah Marshall)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, drama, romantik
Regissör: Nicholas Stoller
Skådespelare: Jason Segel, Kristen Bell, Mila Kunis, Russel Brand
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Peter Bretter är en hårt kämpande musiker som arbetar med att skapa "mörka och ödesdigra" musikslingor för TV-programmet Crime Scene Investigation: Scene of The Crime. Genom detta jobb träffade han också Sarah Marshall, sin flickvän sedan 5,5 år tillbaka, som är självaste stjärnan i programmet. Medan hennes karriär har gått raka vägen upp har Peters gått rakt i stuprännan, tills Sarah slutligen dumpar honom för att, som hon säger, 'de lever helt olika liv'.

Krossad och deppig beslutar sig Peter för att ta en lång semester och beslutar sig för att åka till Hawaii, som Sarah alltid pratat så varmt om. Väl där upptäcker han dock till sin fasa att även Sarah åkt till Hawaii och bor på samma hotell - med sin nya kille! Medan dagarna går och Peter desperat försöker undvika dem lär han istället känna hotellpersonal, bartenders och surfare, ett gäng underliga figurer som alla försöker stötta honom efter bästa förmåga. Då och då hamnar han dock i pinsamma situationer där han tvingas umgås med sitt ex och hennes nya flamma (som till råga på allt visar sig vara en rätt så cool sångare i ett band) som han motvilligt börjar gilla.

Det hela blir till en tragikomisk resa, kantad med förnedrande nakenscener, pinsamma och neurotiska fans och en hel massa sex.


Då jag lånade hem denna hade jag höga förhoppningar. Marshall från How I Met Your Mother - kan det gå fel? Att det dessutom var producenterna bakom två jätteroliga filmer (På Smällen, The 40-Year-Old Virgin) som skapade filmen verkade ju göra saken klar. TRODDE JAG. Men det var ingen solklar skrattfest. Den större delen av tiden satt jag och sambon och funderade över VARFÖR I H-VETE Jason Segels penis skulle visas? För att inte tala om Mila Kunis bröst? Istället för att det blev en rolig pinsam grej blev det bara en pinsam grej.

Visst, den hade sina ljusa stunder. Bland annat de roliga anspelningarna på CSI och Horatios crappy one-liners. Men även då Segel sätter sig vid pianot och börjar sjunga Dracula-musikalen han arbetat på. Eller efter hemkomsten, då han sitter å spelar en inre dialog högt om huruvida han ska uppsöka en psykiatriker eller ej... Den hade också en del roliga biroller: Russel Brand som den coola, sexfixerade sångaren. Det religiösa paret som lär sig ha sex.

Men den hade också en hel del jobbiga biroller: Hotellpojken som skulle vara ett neurotiskt fan. Det var för mycket, för länge och tog för stor plats i filmen. Tokjobbig kille!

Allt som allt får denna film endast 2,5 solbrända surfare av 5 möjliga.

Kalle och Chokladfabriken

Titel: Kalle och Chokladfabriken
Utgivare: Warner Bros
År: 2005
Produktionsland: UK, USA
Genre: äventyr, familj, fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Freddie Highmore, David Kelly, Helena Bonham Carter, Noah Taylor
Var: Hemma.
Med: Martina och 'dreas (med ett halvt öga)

Jag gillar det mesta som Johnny Depp gör, hans specialla stil med en 50-50 blandning av vansinne och sexighet tilltalar mig för det mesta. Första gången jag såg den här filmen så var jag lite besviken... det var lite lite sexighet och för mycket vansinne men nu andra gången så såg jag alla dom små tillfällena när han kliver ifrån det extrema vansinnet hos Willy Wonka och ger oss glimtar av en annan lite mer beräknande och manipulerande man. Snyggt gjort.

En av mina största svagheter när det gäller film är skönhet - skönhet i fotot och genomtänkta bildvinklar gör mig lite svag i knäna. Av den anledningen så måste jag nästan bedöma alla Tim Burtons filmer utifrån varandra. Hur manus och skådespeleri än är så är de filmer som han regisserar alltid vackra. Så även den här - till och med familjen Buckets mer än lovligt förfallna ruckel har en skönhet i sig.

Jag ska erkänna att jag inte läst boken bakom den här filmen på väldigt länge (jag har nått svagt minne av att jag plöjde igenom den i min slukarperiod i tidiga tonåren) men enligt Martina så följer Tim Burtons film boken väldigt väl. Och det ser jag som positivt. Visst behöver böcker behandlas för att passa som filmer men det ska göras med varsam hand.

Visst berättelsen är lite lagom sedelärande men det är med Roald Dahls patenterade mörka humor och Tim Burton i kombination med Johnny Depp tar den humorn och vrider den några varv till. Resultatet blir en saga som slår an precis rätt strängar hos mig. Lägg till barnskådespelare jag inte hatar och man får en favorit helt enkelt. Jag ger den sex chokladvattenfall av sju möjliga.

Nanny McPhee

Titel: Nanny McPhee
Utgivare: Universal Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA/UK/Frankrike
Genre: Komedi, barn och familj, fantasy
Regissör: Kirk Jones
Skådespelare: Emma Thompson, Colin Firth, Kelly Macdonald, Angela Lansbury
Var: Hemma.
Med: Sambon och Kindfalk.

Den här filmen borde ha varit gjord av Disney (det var sambons kommentar när vi sett färdigt, och jag kan inte annat än att hålla med). I själva verket är det Emma Thompson som står för manuset baserat på en bokserie av Christianna Brand.

Emma Thompson spelar titelrollen nanny McPhee - en riktig häxa, med vårtor och allt. När mr Brown (Firth) förlorar sin hustru anställer han istället barnsköterskor för att ta hand om de sju MYCKET oregerliga barnen. Många barnsköterskor blir det till slut, sjutton stycken närmare bestämt, och alla säger upp sig nästan på fläcken. När den sista i raden lämnar familjen verkar allt hopp vara ute, för nu finns det inga fler barnsköterskor på agenturen i stan.

Då dyker nanny McPhee upp - en "statlig barnsköterska" som hon kallar sig själv. Hon är gammal, ful och vårtig, äger en krokig käpp som ställer allt till rätta när hon dunkar den i golvet och hon dyker upp på de mest oväntade ställen - till och med när dörren är stängd! Hon åtar sig att lära barnen hyfs och vett, på sitt eget sätt.

Till saken hör även att den framlidna mrs Brown hade en gammelfaster, tant Adelaide (Lansbury), som försörjer familjen med ett månatligt underhåll - men om inte mr Brown gifter om sig innan månaden är slut (tant Adelaide anser att hans vilda barn behöver en ny mor) hotar hon med att dra in underhållet. Det skulle ruinera mr Brown, så han gör sitt bästa för att hitta någon att gifta sig med, kosta vad det kosta vill. Samtidigt som hans barn gör allt de kan för att slippa en styvmor...

Det är verkligen upplagt för att gå åt helvete, eller hur?

Det här är en klassisk saga, och även en väldigt vacker film rent visuellt. Alla färger är ovanligt klara och starka. Huset, ett riktigt gammalt kråkslott, är målat invändigt i starka färger som kornblått och limegrönt, kläderna är färgstarka (mrs Quicklys knallrosa klänningar inte att förglömma!), utemiljön är färggrann och blomstrande. Hela filmen känns lite som en påse karameller. =) Dessutom utspelar den sig, tja, i slutet av 1800-talet skulle jag tro av kläderna att döma.

Mysig, glad, hoppfull, och en massa andra ord i samma stil; så skulle jag vilja beskriva Nanny McPhee. Jag gillade den här filmen skarpt, särskilt för karamellkänslan. Och den snöiga slutscenen! Den får fyra rosa lamm av fem möjliga - och ni måste se filmen för att få veta hur de rosa lammen kommer in i handlingen. ;)

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale

Titel: In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale
Utgivare: Brightlight Pictures
År: 2007
Produktionsland: Tyskland/Canada/USA
Genre: Fantasy, äventyr, action
Regissör: Uwe Boll
Skådespelare: Jason Statham, John Rhys-Davies, Ron Perlman, Burt Reynolds, Ray Liotta
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Låt mig till att börja med göra det fullständigt klart att In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale baseras på ett datorspel. (Ett RPG förstås, vad annars?)

Så, då var det klart.

Jason Statham, John Rhys-Davies och Ron Perlman gör sitt bästa med ett taffligt manus och jag måste säga att jag tycker att de gör det rätt bra. Visst, det förekommer crappy acting - ingen har väl anklagat till exempel Kristanna Loken för att vara oscarsmaterial? - och regissören har uppenbarligen använt sig av fantasyformulär 1A, men... det funkar! Jag har inte så höga krav. =)

Jaha, handlingen var det ja. Jo, bonden Farmer (min första fråga var - om han som är bonde heter Farmer, vad heter då kungen? Tyvärr var svaret inte "King") odlar sin jord i godan ro när plötsligt de halvt djuriska, halvt mänskliga krugerna av outgrundlig anledning tar till vapen och drar ut på härjarstråt. Lämpligt nog befinner sig Farmers hustru, son, svärföräldrar och svåger i deras väg, och krugerna - som styrs av den mänsklige magikern Gallian (Liotta) - har ihjäl sonen och kidnappar hustrun. Detta ger förstås Farmer (Statham) inget val; han måste slita på sig vandrarstövlarna och bege sig ut på en quest för att rädda sin stackars tillfångatagna fru.

Tillsammans med sitt quest party - svågern Bastian och den gamle vännen Norick (Perlman) - drar Farmer iväg på strövartåg, och på vägen träffar de på:

• en bunt kvinnor som bor i träden i Sedgewick Forest.
• kungen och hans magiker, som hävdar att det är något alldeles speciellt med Farmer - duh!
  
• en massa kruger som inte direkt har något gott i sinnet.
• den onde Gallian, eller rättare sagt hans "skugga" som kontrollerar en krugkropp. Flera krugkroppar faktiskt...
  

Ja, jag sa ju att det var formulär 1A.

Några negativa saker:

1. Ray Liotta gör ingen bra ärkeskurk. Skurk, visst, men inte ärkeskurk - han är en goodfella, inte en svart magiker.
2. Muriella är en ganska fjantigt namn.
   
3. Hur kan de trädlevande kvinnorna (nå ja, jag förutsätter att de bor i träden iallafall) svinga sig i lianer på en öppen yta?
4. Kan nån berätta för alla evil overlords att det sämsta man kan göra är att se till att ens ärkefiende inte har något att förlora? Ok, ok, Farmers fru osv., men från början visste han ju inte att hon överlevt.
5. Abrupta slut är bra - ibland. Ganska sällan, faktiskt, och nästan aldrig i en fantasyfilm.
   

Annars - suspension of disbelief, säger jag bara. =) Viktigt! In the Name of the King får tre pissed-off peasants av fem möjliga... och det kan faktiskt vara så att de har hötjugor också.

Marie Antoinette

Titel: Marie Antoinette
Utgivare: Columbia Pictures Corporation
År: 2006
Produktionsland: Frankrike, Storbritannien
Genre: Historiskt drama
Regissör: Sofia Coppola
Skådespelare: Kirsten Dunst, Jason Schwartzman, Judy Davis, Rip Torn, Asia Argento
Var: Hos Sandra
Med: Sy & Smink-gruppen

Drama är egentligen inte min grej men släng in lite fina kläder så slinker det ner lättare. Ärligt talat har jag också på senare tid börjat uppskatta dramafilmer (shh, säg inte till nån - jag har ju mitt rykte att tänka på). Den här filmen om Frankrikes mest kända drottning har jag tänkt se en längre tid men det har bara inte blivit av. Nu behövde vi dock inspiration till vårt arbete med årets spex (nej, det handlar inte om Marie, det är inte ens riktigt rätt tid, men nära nog) så självklart tillbringade vi en del tid med att studera klänningar och rockar men däremellan så insåg jag att det här är en riktigt bra film.

Kirsten Dunst gör en solid insats som den unga Marie Antoinette som skickas till Frankrike från Österrike som 15-åring för att gifta sig med kronprinsen som inte är mycket äldre han. Redan när hennes kära mops tas ifrån henne så rycker det i sympatinerverna och det slutar inte.
Sofia Coppola har gjort Marie Antoinette till en mycket mänsklig drottning... hon har hemlängtan, försöker passa in och lyckas inte förföra sin prins men hon njuter också av livet där hon kan - äter bakelser, festar och ägnar sig åt hasardspel. Och vem skulle inte göra det med obegränsade tillgångar och tjänare som ser till att man får allt man vill ha.

Det här är en vacker film med vackra människor men den belyser också de fulare mänskliga egenskaperna. Jag blev positivt överraskad för jag hade blivit nöjd med bara snygga klänningar och fina bilder. Marie Antoinette är så mycket mer. Jag ger den fem fantastiska håruppsättningar av sju möjliga.

Förtrollad

Titel: Förtrollad (Enchanted)
Utgivare: Walt Disney Pictures
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Romantik, komedi, musikal, barn och familj
Regissör: Kevin Lima
Skådespelare: Patrick Dempsey, Amy Adams, Susan Sarandon
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Helt fantastiskt, en smörig romantisk komedi som faktiskt var ganska bra! Det händer inte ofta. Det bästa är ju att Disney haft sån självironi när de gjorde den här filmen; regissören har lyckats proppa in alla Disney-klichéer som finns och det är hur kul som helst. Förutsägbart, men hur kul som helst.

Förtrollad börjar hur som helst som en klassisk Disney-saga i landet Andalasia (tecknat!) med den vackra flickan Giselle som väntar på sin drömprins att dela "true love´s kiss" med. Drömprinsen i fråga, prins Edward, har tyvärr en riktig häxa (pun intended...) till styvmor - tänk Snövit - som verkligen inte vill att Edward ska gifta sig, för då kommer hans hustru att ta över titeln som drottning (logiken flödar; hur kan prins Edwards styvmor vara drottning? Vart är Edwards far, kungen får vi förmoda? Om han är död så är Edward by default kung. Nå ja, hur som helst) och den onda drottningen - återigen, tänk Snövit - reduceras till... ja, ond, bara.

För att undvika detta skickar drottningen Giselle till en plats där det inte finns nåt sånt som "sann kärlek" - Manhattan. (Sex and the City, släng er i väggen.) Giselle, förvirrad, sagoboksnaiv och iklädd en gigantisk brudklänning, börjar förtvivlar leta efter slottet där hon ska gifta sig med prins Edward (så oändligt ironiskt det hade varit om prinsen hetat William...) men blir istället lurad och rentav rånad av de okänsliga New York-borna... Tills, naturligtvis, hon träffar på den stilige advokaten Robert (Manhattan-versionen av en "knight in shining armor"?) och hans lilla dotter Morgan som hjälper henne.

Giselle tror ju förstås fortfarande på sagoboksversionen av kärleken - och allting annat. Scenen där hon får New Yorks duvor, råttor och kackerlackor att hjälpa till med städningen är priceless...

Edward beger sig förstås iväg för att rädda sin one true love, men frågan är om Giselle kommer att vara densamma efter mötet med Manhattan?

Himla söt film! Lite väl mycket av sagovärlden spillde i och för sig över i den riktiga världen (nåja, Manhattan) - hur ofta brukar folk börja spontansjunga och koreografdansa mitt på gatan? Bit too much. Ja ja, det är en musikal. Men ändå.

Kul att se en seg torsdagskväll iallafall, och som sagt fantastiskt kul att den är gjord med glimten i ögat och en blinkning till praktiskt taget alla Disneyfilmsprinsessor/prinsar som hittills uppträtt på vita duken (Snövit och Törnrosa först och främst). Betyget blir 3,5 talande jordekorrar av 5 - och det hade kunnat bli en fyra om inte Susan Sarandon hade varit en aning platt som drottningen och om draken hade varit lite snyggare gjord...

3:10 to Yuma

Titel: 3:10 to Yuma
Utgivare: Lionsgate
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Action, crime, drama, western
Regissör: James Mangold
Skådespelare: Russell Crowe, Christian Bale, Peter Fonda, Gretchen Mol
Var: Hemma, soffan
Med: Sambon

Farmaren Dan Evans från Bisbee kämpar för att hålla sin familj med mat medan gården är uttorkad och bankens fogdar bränner ned hans lada. På väg för att samla ihop boskapet dagen efter finner sig Evans öga mot öga med den ökände laglöse Ben Wade och hans gäng. De har just rånat värdetransporten och är på väg in till Bisbee. Wade besparar Evans liv och Evans låter i sin tur ligan komma undan, men deras vägar korsas snart igen då Wade fångas in i Bisbee. Men Wade låter sig inte hållas fånge utan bekymmer, och lagens män behöver all hjälp de kan få för att föra fången till tåget som åker förbi fängelset i Yuma. Evans beslutar sig att hjälpa till att föra Wade till tåget eftersom han är desperat för pengar, men uppdraget är allt annat än enkelt då de snart inser att de har Wades skjutglada gäng i hasorna... Frågan är, kommer de att hinna till tåget innan gänget hinner till dem?

(Där fick jag minsann till det!)

Personligen är jag ett fan av västern-filmer, Crowe och Bale, men jag hade en känsla att denna film skulle vara tråkig så därför tog det ett tag innan jag orkade plocka ned den från videohyllan.
Unfortunately, I was right.

Jag undrar om det egentligen inte hade varit bättre om Crowe (som spelar laglöse Ben Wade) och Bale (som spelar laglydige Dan Evans) bytte roller. Crowe är alldeles för sympatisk (även om det är meningen att han skall vara sympatisk så vore det bättre om man samtidigt hade litet respekt för honom som bad guy), och Bale känns litet awkward som den ansvarsfulle familjefadern (en son på 14?! han är ju knappt mer än 14 själv!).

Sen har jag mina funderingar kring varför Wade över huvud taget hängde ihop med sitt gäng från början:
1. Wade har vissa problem Peter Fondas karaktär Byron McElroy, en lagens man som tidigare ingått i ett kavalleri som slaktade indianer. Wade ifrågasätter om Jesus skulle velat att de slaktade indianer, vilket tyder på någon slags känsla för människovärde.
2. Wades andreman, slusken Charlie, är en kallblodig mördare utan några som helst skrupler. Wade borde inte vilja ta i honom med tång heller, men de hänger likväl ihop.

That doesn't make sence. Är det något som jag ogillar så är det inkonsekventa och otydligt motiverade saker. Pga detta brister filmen i trovärdighet.

Detta är uppenbarligen inte en av mina favoritfilmer. Dess försonande drag är dock den känslosamma sidan av storyn, bandet som växer fram mellan Evans och Wade och så den lille birollen av Dr Potter som spelas av ingen mindre än Alan Tudyk (Hoban 'Wash' Washburne från Firefly och Serenity). P.g.a. detta får den tre revolvrar av fem möjliga.

Valkyria

Titel: Valkyria (Valkyrie)
Utgivare: United Artists
År: 2008
Produktionsland: USA/Tyskland
Genre: Drama, Thriller, Krig, BOATS
Regissör: Bryan Singer
Skådespelare: Tom Cruise, Kenneth Branagh, Bill Nighy, Eddie Izzard
Var: Filmstaden salong 5.
Med: Sambon och Kindfalk.

Man kunde ju inte ha alltför höga förväntningar på den här filmen, med tanke på att det verkar ha varit ett rent ego-projekt från Tom Cruises sida - och Tompa må ha varit en heartbreaker på det glada åttiotalet men efter att ha joinat scientologkyrkan och fått spel i Oprahs soffa så har jag inte särskilt stor respekt för honom... (Annat var det i Days of Thunder, oj oj oj säger jag bara.)

Men, Eddie Izzard är ju med, och i trailern yttrades orden "there´s no problem that can´t be solved with high explosives" (eller nånting ditåt). Lägg till andra världskriget från tyskarnas perspektiv och det blir ganska självklart att gå och se Valkyria, eller hur?

Filmen handlar alltså om komplotten att mörda Adolf Hitler medelst en sprängladdning i Varglyan (hans bunker) år 1944. Inte långt innan krigsslutet alltså, men det kunde ju inte konspiratörerna veta... Konspiratörerna var i det här fallet flera högt uppsatta militärer och politiker som hade kunnat vara med i Hitlers "inre cirkel" men valt att avstå. Med hjälp av överste Stauffenberg (Cruise) som sårats under tyskarnas offensiv i Nordafrika beslutar sig kretsen av, tja, landsförrädare faktiskt, även om de i omvärldens ögon idag skulle kunna ses som hjältar, att mörda Hitler och inleda operation Valkyria - en plan som Hitler själv godkänt i händelse av sitt frånfälle eller tillfångatagande - för att säkra Berlin och därigenom hela tredje riket, bilda en ny regering och sedan förhandla med de allierade.

Tja, de som är bekanta med andra världskrigets förlopp vet ju på ett ungefär vad som hände. Däremot är det nog många (inklusive jag själv) som inte visste att det var en så stor operation, som faktiskt var nära att lyckas (om nu filmen berättar sanningen). Om Stauffenberg och hans kollegor hade lyckats med mordet och operation Valkyria hade världen kunnat se markant annorlunda ut idag, trots att kriget tog slut bara nio månader efter det misslyckade bombdådet. Det är nog många beslut som hade kunnat vara ogjorda...

Hur som helst. Som film betraktad är Valkyria lite småseg; det händer visserligen saker från ruta ett men ständigt i samma tempo, inga direkta höjdpunkter nånstans. Historienörd som jag är så tycker jag iochförsig att hela plotten är intressant ändå... Nånting som naturligtvis är lite B-igt är att det är en amerikansk film, helt utan tyska skådespelare, men de har faktiskt löst det ganska snyggt genom att låta Cruise inleda på tyska i ett brev till sin fru (naturligtvis är Stauffenberg gift och har ett halvt fotbollslag av blonda barn, som det skulle vara i Nazityskland) som så småningom övergår till engelska. Det ger iallafall illusionen av att det är tyska som talas.

Kusligt porträttlik skådespelare de har hittat som Adolf Hitler dessutom! Hade filmen varit svartvit i bästa 30-talsstil så hade man nästan blivit lite rädd för honom. I största allmänhet är skådespelarprestationerna bra, till och med Tompa gör en bra roll även om den luktar lite egoboost då och då.

En sak är iallafall säker - det kommer ingen uppföljare.

Valkyria får tre små sprängladdningar av fem. Det är en helt ok film, antagligen bättre ju mer intresserad av historia och speciellt andra världskriget man är, men inget direkt mästerverk.

A Mighty Heart

Titel: A Mighty Heart
Utgivare: Paramount
År: 2007
Produktionsland: USA/UK
Genre: Drama, BOATS
Regissör: Michael Winterbottom
Skådespelare: Angelina Jolie, Dan Futterman, Will Patton
Var: Hemma.
Med: Sambon, som höll på att ledas ihjäl.

Först en förklaring: BOATS = Based On A True Story.

Angelina Jolie gör en lysande rollprestation som den fransk-amerikanska journalisten Mariane Pearl i denna verklighetsbaserade film. A Mighty Heart bygger på Mariane Pearls egen berättelse om när hennes make, den amerikanske jounalisten Daniel Pearl, kidnappas i Pakistan, och hur hon tillsammans med CIA, den pakistanska polisen och några vänner - också journalister - arbetar för att rädda honom.

Makarna Pearl befinner sig i Karachi, Pakistans huvudstad, på uppdrag av sin tidning (Wall Street Journal), men de ska snart lämna Pakistan och bege sig till Dubai. Daniel ska bara göra en intervju med Sheikh Gilani, en muslimsk fundamentalist, och sen kan de resa.

På väg till intervjun försvinner Daniel spårlöst. Mariane börjar själv söka efter sin man - tillsammans med sin journalistkollega Asra och några andra vänner - men ganska snart står det klart att det rör sig om en (förmodligen politisk) kidnappning och officiella instanser kopplas in, för att leta reda på Daniel innan det är för sent.

I vanlig ordning är det politik och religion som den här filmen handlar om. Daniel Pearl anklagas för att vara allt från CIA-agent till spion för Mossad (när det framkommer att han är jude), och eftersom Pakistan är ett muslimskt land så spelar religionen uppenbarligen en stor roll. (Jeez, give it up already! Din låtsaskompis är precis lika bra som min låtsaskompis...) Trots att Pakistan officiellt är USA-vänligt - eller så verkar det iallafall vara i den här filmen - så hyser landet ett stort antal Al-Qaidamedlemmar och talibaner som inte direkt är vänligt inställda till västvärlden och speciellt USA.

Men A Mighty Heart fokuserar faktiskt inte så mycket på politiska och religiösa motsättningar, utan på Marianes kamp för sin mans liv. Fadern till hennes ofödda barn dessutom, för hon är ju naturligtvis gravid när det här händer... Hon framträder på tv för att prata om kidnappningen och hennes hem blir en mötescentral för alla de instanser som arbetar med fallet, och i största allmänhet är det här en film om henne och Daniel vilket gör den mer mänsklig.

Sambon som inte gillar den här typen av filmer höll på att få spader i soffan, men jag tycker att det var en bra film, gjord nästan som en dokumentär (sättet som den var filmad på kändes väldigt äkta, lite skakigt och inte alldeles perfekt - som en dokumentär) vilket det ju på sätt och vis är.

Den får fyra amerikanska journalister av fem möjliga, och en liten guldstjärna för Angelinas roliga franska brytning. ;)

Jag borde...

... skriva ett inlägg, en recension eller vad tusan givande som helst.. Men jag har ingen inspiration eller något för stunden. Så jag dissar inte skriveriet som så, men det blir när det blir.

Ska se om jag ser något snaskigt nog som väcker mig ur min dvala och får mig att publicera något jag irriterar mig på eller tycker om. :p

Rogue Assassin

Titel: Rogue Assassin (a.k.a. War)
Utgivare: Lionsgate
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Action, thriller
Regissör: Philip G. Atwell
Skådespelare: Jet Li, Jason Statham, Luiz Guzmán, Devon Aoki
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Man skulle kunna tro att jag skulle vara helt lyrisk över den här filmen (jag menar, Jason Statham!), men då skulle man faktiskt ha fel. Rouge Assassin/War är en ganska medelmåttig actionfilm (hörde jag Jet Li?) som faktiskt inte ens är särskilt spännande. Och det är inte tillnärmelsevis så mycket Jason Statham som det borde vara...

Statham spelar FBI-agenten John Crawford - hallå, kunde man ha kommit på ett ännu mera stereotypt amerikanskt namn? - vars partner Tom Lone blir mördad av en beryktad hitman som kallas Rogue. Crawford (och Lone) hör till FBI´s Asien-enhet och sysslar med den asiatiska organiserade brottsligheten, triaderna (kineser) och yakuza (japaner), och Crawford tror att Rogue sänts av antingen triaderna eller yakuza för att mörda Lone. Han startar ett enmanskorståg mot Rogue, samtidigt som kineserna och japanerna trappar upp till fullskaligt krig; det står mellan de båda bossarna Chang och Shiro som bekämpar varandra både på ett affärsmässigt och personligt plan. Och i mitten står Crawford och den mystiske Rogue.

Mjaha. Visst visst, hongkongaction möter hollywoodaction, mixat med ganska mycket blod och Jason Statham som pratar japanska (det bästa med hela filmen!), men spännande - nä, inte särskilt. Sambon listade ut hur den skulle sluta efter ungefär 20 minuter - jag måste ha varit trött eller väldigt ouppmärksam, för jag kopplade faktiskt inte...

Nåja, hyfsade rollprestationer av bland annat Devon Aoki (Miho i Sin City!), Luis Guzmán (Boogie Nights) och Statham. Jaja, Jet Li var väl också helt ok, jag har bara lite svårt för honom för det mesta.

Rogue Assassin får 2,5 asiatiska lönnmördare av 5 möjliga - en ytterst medelmåttig film alltså.

Som ni kan se

... så har Return of the Cineasts utökats med ytterligare en recensent!

"You see I was once a badass vampire, but love and a pesky curse defanged me. "

(Spike imiterar Angel i serien med samma namn från 1999.)

Namn: Fia
Ålder: 25
Sysslar med: Kontorsråtta på statlig myndighet. Har ett eget visitkort och namnskylt utanför dörren (coolt vad?) men på fritiden extraknäcker jag som nörd. Slukar både filmer, serier och böcker.
Tittar jag gärna på: Äventyr (allt från svärdsfajter till Indiana Jones), episka storfilmer, känslosamma dramer, kostymdrama, fantasy, sci-fi, anime, historiska filmer, musikaler, verklighetsbaserade filmer, det mesta med vampyrer i, en del humorrullar och väldigt få thrillers och deckare. Älskar Karl Urban, Gerard Butler, Ewan McGregor och det mesta med Scarlett Johansson.
Tittar jag inte så gärna på: Skräck och pinsamma filmer (för svaga nerver antagligen). Försökte se The Break Up nyligen men var tvungen zappa bort pga att det var för pinsamt.
Vill jag inte gärna erkänna att jag tittar på: Har ertappats med att se filmer och miniserier som bygger på tantsnuskromaner av Danielle Steel och Barbara Taylor Bradford. Pinsamt men sant!
Varför ska ni läsa vad jag skriver om film? För att jag slår ett slag för alla hopplösa romantiker och sentimental fools där ute!
Favoritfilmer: Alla Star Trek-filmer utom den första, Moulin Rouge, V for Vendetta, Boondock Saints, Serenity, Dogma, Forest Gump, Alive, PS: I love you, Fifth Element, Lock stock and two smoking barrels, Stolthet och Fördom (miniserien).

"I would be happy to, sir. I just love scanning for lifeforms. 'Lifeforms... you tiny little lifeforms... you precious little lifeforms... where are you?'"
Data, Star Trek Generations (1994)

Oooii! Stoppa pressarna!

Enligt Dark Shadows Wiki (en hel wiki tillägnad den gamla kultserien Dark Shadows? Coolt.) så kommer det en filmversion av sagda serie, regisserad av Tim Burton och med Johnny Depp i rollen som vampyren Barnabas Collins!

2011 ska den ha premiär. Ingen information finns på IMDb, så man får ju hoppas på att DS Wiki vet vad de pratar om...

Dåliga på att uppdatera

Det är vi. Men håll ut, snart kommer recensioner av Rogue Assassin, Marie Antoinette, In the Name of the King, Excalibur, Frogs och A Mighty Heart.

Den som väntar på nåt gott, och så vidare!

Small Town Folk

Titel: Small Town Folk
Utgivare: Gumboot Pictures
År: 2007
Produktionsland: UK
Genre: Skräck, fantasy, komedi
Regissör: Peter Stanley-Ward
Skådespelare: Chris R. Wright, Warwick Davis, Simon Stanley-Ward
Var: Hemma.
Med: Ensam.

Den här filmen har fått 1,6/5 på Lovefilm och 3,7/10 på IMDb, och kommentarer i stil med "ultra urusel skräckfilm", "har nog inte sett en sämre film", "amatörmässigt utförd med dålig videobakgrund och urusel handling".

Och visst. Det är mer eller mindre en amatörfilm, med en budget på 4000 pund som skådespelarna och filmteamet själva pytsade in i filmen under en fyraårsperiod - och dessutom var det meningen att det skulle bli en kortfilm. Inte helt förvånande gick den straight to dvd.

MEN, jag kan helst klart se hur Peter Stanley-Ward tänkte när han gjorde filmen. Det är en saga, en riktigt ond Bröderna Grimm-saga, som några alldeles vanliga människor hamnar i. I byn Grockleton härskar "The Landlord" på Beesley´s Manor, med hjälp av sina underhuggare (sin familj?) Pike, Pooch och Dobbin. Godsägaren Beesley är ständigt på jakt efter kvinnor som kan föra namnet Beesley vidare - och de stackare som kommer till Grockleton kommer aldrig därifrån...

En hel del av scenerna är filmade med vad som ser ut att vara en målad bakgrund, och själva Beesley´s Manor är, utvändigt, ett kartonghus. Men resultatet blir inte, som man kunde tro, att det ser ut som en tafflig B-film utan det är just den drömliknande effekten som gör hela filmen. Det är scenerna som INTE är filmade på det sättet som ser förjävliga ut, för allt som är filmat "on scene" ute i skogen ser ut som att man använt en dålig handkamera.

De sjukt snygga sagoliknande scenerna lyfter hela filmen, och det gör också vissa av skådespelarinsatserna - de "vanliga" människorna är till största delen ganska taffliga, men Beesley, Pike, Pooch och framför allt Dobbin (scenen där han suger bensin ur Jons bil och kallar den "mamma" - obetalbar! Och det finns många såna komiska inslag - hela konceptet med inavlade bondlurkar är så tacksamt på det sättet) gör lysande roller, och de båda bröderna Crow med sina huvor skulle utan tveka platsa i en Rob Zombie-film (tänk House of 1000 corpses).

Warwick Davis (Willow) gör ett litet men briljant framträdande som "Knackerman#2" och varnar de båda "grocklarna" (dvs. de vanliga människorna) Jon och Susan för att fara till Grockleton. Korkade som de är - som alla är i skräckfilmer - gör de det iallafall, och håller på att gå åt på kuppen.

Tyvärr spårar det ut lite på slutet. I vanlig ordning kan Small Town Folk inte låta bli att hamna i den klassiska skräckfilmsfällan - precis när man tror att allt ordnat sig dyker ett sista monster upp som måste nedkämpas innan eftertexterna börjar rulla... Det bästa slutet hade förstås varit att låta Beesley och Grockleton-borna triumfera, det hade varit en riktigt skräckfilm det! Herregud så obehagligt det hade kunnat bli...

Hade Stanley-Ward lyckats med konststycket att filma alltihop med fejkad bakgrund så att den drömlika stämningen genomsyrat hela filmen - och dessutom gått in och pillat lite mer under klippningen så att filmen blivit mer sammanhållen och intensiv - så hade det här varit en fullträff. Det hade inte heller skadat om storyn varit mörkare, obehagligare, med ett slut som inte skulle kunna vara vilken B-skräckis som helst. (Se Rob Zombie för inspiration, återigen.)

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den här filmen hade sett ut om en mästare som Zombie eller kanske Tim Burton hade gjort den. Det hade kunnat bli årtiondets skräckfilm.

Som det är nu får Small Town Folk två och en halv bensinslangar av fem. Den lovar mycket gott, men budgeten och, tyvärr, vissa av skådespelarinsatserna kan inte leva upp till det löftet.

The Crow - Wicked Prayer

Titel: The Crow - Wicked Prayer
Utgivare: Dimension Films
År: 2005
Produktionsland: USA
Genre: Action, fantasy
Regissör: Lance Mungia
Skådespelare: Edward Furlong, David Boreanaz, Tara Reid, Danny Trejo, Dennis Hopper
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Well... this sucked.

The Crow - Wicked Prayer är alltså den tredje filmen i ordningen, där den första är den kultförklarade versionen med Brandon Lee i sin sista roll. Jag var ett stort The Crow-fan på den tiden det begav sig (ok, jag var väl lite för ung på den tiden det VERKLIGEN begav sig, 1994, men där nånstans runt 97-98 så...) och har hittills vägrat se de båda uppföljarna som besudlade minnet av The One and Only Crow.

Men, hallå, David Boreanaz som Lucifer...

Det här betyder alltså att jag inte sett tvåan, City of Angels, men jag kan ju knappast tro att jag missat nåt av betydelse.

Jag tror inte att jag behöver ge mig in på en längre förklaring av handlingen. Star-crossed lovers - check, grissly murders - check, återuppstånden hämnare i kråkformat - check. Tyvärr är David Boreanaz som bad guy inte hälften så rolig som Top Dollar i The Crow.

Hur som helst, den här filmens enda redeeming quality är Edward Furlong i crow-sminkning - alla sjuttonåriga goth-tjejers våta dröm. Och jag måste medge att även för en snart 27-årig semi-goth är han ganska het...

The Crow - Wicked Prayer får två oerhört svaga kråkor av fem möjliga. Den enda anledningen till att den inte får en etta är för att jag faktiskt sett sämre filmer... Jesus Christ Vampire Hunter comes to mind. =)

Jag menar, den hade ju iallafall talsynk.