Dumpad

Titel: Dumpad (Forgetting Sarah Marshall)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi, drama, romantik
Regissör: Nicholas Stoller
Skådespelare: Jason Segel, Kristen Bell, Mila Kunis, Russel Brand
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Peter Bretter är en hårt kämpande musiker som arbetar med att skapa "mörka och ödesdigra" musikslingor för TV-programmet Crime Scene Investigation: Scene of The Crime. Genom detta jobb träffade han också Sarah Marshall, sin flickvän sedan 5,5 år tillbaka, som är självaste stjärnan i programmet. Medan hennes karriär har gått raka vägen upp har Peters gått rakt i stuprännan, tills Sarah slutligen dumpar honom för att, som hon säger, 'de lever helt olika liv'.

Krossad och deppig beslutar sig Peter för att ta en lång semester och beslutar sig för att åka till Hawaii, som Sarah alltid pratat så varmt om. Väl där upptäcker han dock till sin fasa att även Sarah åkt till Hawaii och bor på samma hotell - med sin nya kille! Medan dagarna går och Peter desperat försöker undvika dem lär han istället känna hotellpersonal, bartenders och surfare, ett gäng underliga figurer som alla försöker stötta honom efter bästa förmåga. Då och då hamnar han dock i pinsamma situationer där han tvingas umgås med sitt ex och hennes nya flamma (som till råga på allt visar sig vara en rätt så cool sångare i ett band) som han motvilligt börjar gilla.

Det hela blir till en tragikomisk resa, kantad med förnedrande nakenscener, pinsamma och neurotiska fans och en hel massa sex.


Då jag lånade hem denna hade jag höga förhoppningar. Marshall från How I Met Your Mother - kan det gå fel? Att det dessutom var producenterna bakom två jätteroliga filmer (På Smällen, The 40-Year-Old Virgin) som skapade filmen verkade ju göra saken klar. TRODDE JAG. Men det var ingen solklar skrattfest. Den större delen av tiden satt jag och sambon och funderade över VARFÖR I H-VETE Jason Segels penis skulle visas? För att inte tala om Mila Kunis bröst? Istället för att det blev en rolig pinsam grej blev det bara en pinsam grej.

Visst, den hade sina ljusa stunder. Bland annat de roliga anspelningarna på CSI och Horatios crappy one-liners. Men även då Segel sätter sig vid pianot och börjar sjunga Dracula-musikalen han arbetat på. Eller efter hemkomsten, då han sitter å spelar en inre dialog högt om huruvida han ska uppsöka en psykiatriker eller ej... Den hade också en del roliga biroller: Russel Brand som den coola, sexfixerade sångaren. Det religiösa paret som lär sig ha sex.

Men den hade också en hel del jobbiga biroller: Hotellpojken som skulle vara ett neurotiskt fan. Det var för mycket, för länge och tog för stor plats i filmen. Tokjobbig kille!

Allt som allt får denna film endast 2,5 solbrända surfare av 5 möjliga.