Coraline

Titel: Coraline

Utgivare: Universal Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Henry Selick

Skådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French, m fl

Var: Hemma

Med: Lördagsgänget (Martina och 'dreas alltså)

Neil Gaiman är en av mina favoritförfattare och det är han som skrivit boken som den här underbara filmen baseras på. Sedan har den omarbetats för att passa som film så klart, en karaktär har lagts till och så vidare, men omarbetningen har gjorts med varsam hand och jag var faktiskt tvungen att kontrollera med boken om Wybie fanns med eller inte.

Handlingen utspelar sig i Pink Palace vilket inte är något fantastiskt sagopalats utan istället ett gammalt hus som delats in i tre lägenheter. Nyinflyttade i den största av lägenheterna är Coraline Jones och hennes hårt arbetande föräldrar. Coraline är nånstans runt 12-13 år gammal och blir fort uttråkad. En regnig dag så hittar hon en liten liten dörr bakom tapeten i vardagsrummet. När hon först tittar bakom den så är det bara en tegelvägg men på natten så öppnas en gång till en annan verklighet - en verklighet där ingenting är tråkigt, alla uttalar hennes namn rätt och hennes föräldrar är roliga och har tid för henne. Men - alla har knappar istället för ögon.

Henry Selick som regisserat och skrivit filmmanuset har tidigare jobbat med Tim Burton, bland annat med Nightmare Before Christmas, och bildspråket och stilen känns onekligen bekant. Hela Coraline är filmad i stop-motion - det vill säga de har byggt dockor, stickat tröjor och skapat miljöerna och bara använt CGI för särskilda effekter. Det ser helt fantastiskt ut, detaljerna är häpnadsväckande och rörelserna både härligt överdrivna och naturliga. Jag påminns en del om Hayao Miazakis filmer vad gäller just rörelserna. Det ligger timmar av hantverk bakom Coraline och hennes värld och på den officiella hemsidan kan man hitta många små filmsnuttar som visar hur de har gjort (jag är speciellt imponerad över kvinnan som stickat de små, små tröjorna och vantarna).

Det här är en utmärkt liten äventyrsfilm som innehåller både skratt och spänning. Jag önskar att jag hade fått möjligheten att se den på bio och den kommer definitivt att få en plats i min dvd-hylla så snart vi har möjlighet. Jag ger filmen sex stroppiga katter av sju möjliga.

Lady in the Water: En godnattsaga

Titel: Lady in the Water: En godnattsaga

Utgivare: Warner Bros.
År: 2006

Produktionsland: USA

Genre: Thriller, fantasy, science fiction

Regissör: M Night Shylaman

Skådespelare: Paul Giamatti, Bryce Dallas Howard, Jeffrey Wright, Bob Balaban, Sarita Choudhury, Cindy Cheung, M Night Shylaman, Freddy Rodriguez, Noah Cray-Cabey

Var: Hemma.

Med: Sambon.

Cleveland Heeps är den stammande hyresvärden som dag ut och dag in tar hand om sina hyresgästers alla problem. Han konverserar gärna med dem, hjälper dem med sina problem, men ibland måste han också påminna dem om reglerna som att inte röka inomhus och inte bada i poolen efter 19.00. En dag upptäcker han att det är något fel med poolen. En underlig lera börjar dyka upp i filtret, och han misstänker att någon brutit mot reglerna och badat i poolen på natten och smutsat ned den.

För att fånga den skyldige bevakar han en natt poolen, men vad han finner är någonting helt annat. En kvinna gömmer sig i poolen, men när han ropar på henne och ber henne komma upp så svarar hon inte. Orolig för att hon håller på att drunkna dyker han i efter henne, men finner ingenting. Han kliver upp, chockad, halkar och slår sig och ramlar in i poolen igen, medvetslös. Sedan vaknar han upp i sin säng, med en underlig kvinna vid hans sängkant. Hon säger att hon heter Story, och att hon är rädd för att gå ut.

Cleveland inser snabbt att Story inte är en vanlig kvinna, när han frågar henne vad hon är berättar hon att hon är en narg. Av en hyresgäst får han veta att en narg kommer från en österländsk godnattsaga om ett vattenfolk som då och då får ett uppdrag, att leta reda på en människa med ett budskap och väcka budskapet inom människan. Story har nu kommit till deras lägenhetskomplex för att finna personen med budskapet, och om hon inte lyckas med detta kommer hon aldrig kunna återvända sitt hem i havet igen.

M Night Shylaman är en av mina stora favoriter. Han har gjort Signs, Sjätte sinnet, Unbreakable och Dragonfly, filmer som jag älskar. Temat i filmerna är ofta lågmälda thrillers, ryysligt ruggiga men också tänkvärda och mycket vackra. Lady in the Water håller samma standard, även om den framställs mer som en godnattsaga och har mindre skrämmande element i sig än till exempel Sjätte sinnet som jag knappt vågar se (chicken). Karaktärerna är helt underbara, speciellt huvudrollerna Cleveland och Story. Skådespelarna är också underbara. Något som jag älskade var hur alla hyresgästerna har sina speciella egenheter (tja, förutom Reggie som bara tränar ena sidan av sin kropp och därför har en buffad arm och en tunn arm. Det är litet creepy). Detta är en superbra film som jag rekommenderar varmt till alla! Jag var helt hänförd! Den var så mysig, så sagolik. En Must-See-Movie helt enkelt!

Den får fem nargar av fem möjliga!

Trivia: M Night Shylaman har faktiskt en roll i denna film, han spelar författare (och är väldigt snygg). Sen kan man snart finna Bryce Dallas Howard i den kommande Terminator Salvation-filmen som Kate Connor. Och så kan man så klart återfinna Noah Gray-Cabey i Heroes (mycket bra ung skådespelare), och Fredrik Rodriguez som Gio i Betty.

The Oxford Murders

Titel: The Oxford Murders
Utgivare: Eurimages
År: 2008
Produktionsland: UK, Spanien, Frankrike
Genre: Thriller, romantik, crime
Regissör: Alex de la Iglesia
Skådespelare: Elijah Wood, John Hurt, Leonor Watling, Julie Cox
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Dåliga böcker blir oftast bra eller åtminstone ok filmer, enligt min erfarenhet. Det stämmer även den här gången - jag tyckte att boken var astråkig, men filmen vara faktiskt ganska ok. Att sen John Hurt är med gör ju inte saken sämre, han är briljant.

Martin, en ung amerikansk matematikstuderande (Wood) kommer till Oxford för att skriva sin avhandling. Han har redan bestämt sig för att han vill ha sin idol, professor Arthur Seldom (Hurt), som handledare, men det visar sig snabbt att Seldom inte längre tar emot studenter. Martin hyr ett rum hos hustrun till en av Seldoms gamla kollegor i hopp om att kunna komma professorn närmare, men det ger inget resultat och efter att ha blivit gjord till offentligt åtlöje av Seldom under en föreläsning beslutar sig Martin för att lämna Oxford.

Men samma dag stöter han på Seldom hos sin hyresvärdinna, och tillsammans hittar de henne mördad. Seldom berättar att han är där på grund av en lapp med ett kryptiskt meddelande och en symbol på, och han är övertygad om att symbolen, en cirkel, betyder att mördaren är någon som vill ha Seldoms uppmärksamhet till varje pris. Den gamle professorn och den unge matematikern börjar nu, tillsammans, att jaga mördaren, med cirkeln som enda ledtråd. Ska mördaren hinna slå till igen innan de listat ut vad hans symbol betyder?

Tja, handlingen som sådan är helt ok, lite småspännande på sina ställen även om den inte är helt orginell. Som vanligt är Elijah Wood en smurf (och även om han uppvisar aningens fler ansiktsuttryck än i Sagan om Ringen så är det inte SÅ många fler. Kanske tre, istället för ett. Snacka om "the man with one face"...). Det mest störande med hela filmen är dock sexscenerna - OMG, Frodo has sex! - det är lite cradle robbing över dem. Julie Cox (ok, ingen sexscen där, bara hångel) är född -73, Leonor Watling -75, men eftersom Elijah (född -81) ser ut som 14 så blir det bara... fel. Och om det är nån som skulle behöva buffa upp sig på gymmet så är det han, kan jag säga. (And yet, these scenes are strangely appealing... vad är det för fel på mig?)

Hm, det blev en ytlig recension det här. Ja ja. =) Jag skyller på avsaknaden av en daglig Sam & Dean-hit.

The Oxford Murders får iallafall, knappt, tre mystiska symboler av fem. Det blir lite mer än 2,5 bara på grund av ovannämnda scener. ;)

Wanted

Titel: Wanted
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, thriller
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Angelina Jolie, James McAvoy, Morgan Freeman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Hemma med sambon den här gången, alltså. Jag har tidigare sett den med mina medrecensenter S&A. På ytan är Wanted en typiskt medelmåttig actionfilm (jag menar - skruva kulor? Vad tror den att den är, The Matrix?) men med betydligt bättre än medelmåttiga skådisar. Nu vill jag inte höra nåt ont om Angelina här...

James McAvoy har verkligen gjort sitt bästa för att inte bli typecastad: faun i Narnia, förste älskare(? jag har faktiskt inte sett den) i Atonement... och nu lönnmördare i en totalt orealistisk actionfilm. Ja ja, realistisk action är en självmotsägelse, det finns bara orealistisk action. Men iallafall.

Skrapar man lite på den glossiga ytan så dyker det emellertid* upp ett mer seriöst tema. En moralisk/etisk frågeställning om handlingar och dess konsekvenser, samt de effekter en människas agerande kan ha på alla runtomkring. Är vi utvecklade nog för att ha ett sånt ansvar över liv och död som Vävarna i Wanted har? Kan vi verkligen tro så blint på "ödet"? (När som helst borde kapten Picard störta in och hålla en moralpredikan om "the greater good".)

Handlingen i sig är ganska enkel; ekonomiassistenten Wesley Gibson (McAvoy) hatar sitt jobb, sitt liv, allting. Han får panikattacker och känner sig oviktig, som en osynlig mus, en känsla som förstärks av det faktum att hans far övergav honom när han var en vecka gammal.

Men en dag ändras allt det där. Wesley får veta att hans far var lönnmördare för en hemlig organisation, Vävarna, och de vill att han ska ansluta sig till dem för att hämnas sin fars död. Precis som sin far besitter Wesley nämligen en förmåga att kunna "sakta ner" verkligheten, till den grad att han kan se att skjuta vingarna av en fluga, och till sin förvåning får han reda på att det är denna förmåga han hittills trott varit panikattacker.

Så Wesley slutar på sitt jobb och börjar istället träna för att bli lönnmördare, med den vackra Fox (Jolie) som lärare.

Ja, i vanlig ordning är det ju aldrig så enkelt som man skulle kunna tro från början. Det osar faktiskt skumt ganska tidigt i handlingen, och så småningom får även Wesley upp ögonen för detta och måste på bästa actionfilmsmanér ta itu med saker. Vilken tur då att han har potential för att bli världens bäste lönnmördare. ;)

Första gången jag såg filmen tycker jag att den var, nja, sådär, men andra gången insåg jag att den ju faktiskt är väldigt humoristisk samt, som tidigare nämnts, rentav har flera mer eller mindre subtilt dolda budskap. Det är inte bara brainless action, tro det eller ej. (Även om det är en hel del av den varan också.)

Betyget blir 3 skruvade kulor av 5 möjliga, och jag kan säga att det här är en film som jag antagligen kommer att köpa i framtiden. Inte till fullpris, men kommer den på rea så måste jag köpa den.

* Nästan ett lika bra ord som huruvida.

The Hitchhikers Guide To The Galaxy

Titel: The Hitchhikers Guide To The Galaxy
Utgivare: Touchstone Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA, Storbritannien
Genre: Sci-fi, Komedi, Äventyr
Regissör: Garth Jennings
Skådespelare: Martin Freeman, Zooey Deschanel, Mos Def, Sam Rockwell, Alan Rickman, Bill Nighy, Helen Mirren, Anna Chancellor
Var: I soffan, i Trelleborg
Med: Mig själv

Arthur Dent har en riktigt dålig vecka. Häromdagen när han var på ett maskeradparty träffade han en tjej, Trisha McGillian, som han blev riktigt intresserad av. De satt och pratade och hade det trevligt, tills en man i en underlig utstyrsel kom och frågade henne om hon ville följa med och kika på hans rymdskepp, och hon försvinner med honom. När han en morgon några dagar senare sitter vid frukostbordet störs han av ett bullrande ljud, ett gäng bulldozrar står utanför hans hus och ska strax riva ned det för att bygga en motorvägsomfart.

Medan han är i färd med att lägga sig framför bulldozern för att protestera dyker dessutom hans vän Ford Prefect upp och babblar osammanhängande om att jorden är på väg att gå under. Som för att understryka detta dyker plötsligt miljontals rymdskepp upp, och ur en raspig högtalare förklarar ledaren för Vogonerna att jorden skall förstöras för att bereda plats för en hypergalaktisk rymdväg. "Försök inte låtsas förvånade!" säger han. "Planerna har förevisats på byggnadskontoret på Alpha Centauri i 50 jordår. Ids ni inte engagera er i lokalfrågor är det ert problem!"

Till Arthurs stora tur visar det sig att Arthurs kompis Ford Prefect inte alls är från Guildford utan från en liten planet i närheten av Betelgeuse. Ford arbetar på en bok som heter Liftarens guide till galaxen, och liftar från planet till planet för att lära sig nya saker. Han och Arthur lyckas lifta med rymdskeppen som sekunden efter det förstör jorden. Men vogonerna är inte en vänlig ras, och efter att de torterar Arthur och Ford med vogonsk poesi släpper de ut dem i rymdens vaakum, där de dock lyckas lifta till skeppet Hjärtat av Guld. På skeppet möter Arthur till sin stora förvåning Trisha McGillan och mannen från maskeradpartyt, som visar sig vara den ökände - och intellektuellt handikappade -Zaphod Beeblebrox, som just kidnappat sig själv och rymdskeppet och nu jagas av hela den galaktiska kåren. Han är även Fords kusin.

Det visar sig att skeppet har en så kallas Osannolikhetsdrift som gör att det kan befinna sig på alla möjliga platser i universum samtidigit, och därmed kan ta sig till var som helst i universum. Med på skeppet finns den manodepressiva roboten Marvin med en hjärna stor som en planet, och den obotligt positiva skeppsdatorn Eddie, samt två små möss som på något underligt vis tagit sig ombord och verkar fiffla med skeppets styrsystem.

Arthur och Ford dras in i Zaphods planer och de flyr med Vogonerna och den galaktiska kåren hack i häl, medan de försöker finna svar på meningen med livet och annat intressant.

Liftarens guide till galaxen är baserad på boken med samma namn av Douglas Adams, som är en av mina all time favourites. Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men den är så rolig och så sinnessjuk att det är litet svårt att uttrycka hur pass bra den är. Jag tycker filmen är helt okej, jag älskar Alan Rickman som den manodepressiva Marvin, gillar den litet tragiske Arthur och den totalblåsta presidenten av galaxen. Filmen ofta tar upp ämnet intelligens, att människor inte är så intelligenta som vi tror, och att det egentligen inte spelar någon roll hur intelligent man är när även de mest kompletta idioter kan bli valda till presidenter (ta George W Bush som exempel). Sedan skickar han en känga åt det byråkratiska systemet med blankett-ifyllning, vilket jag finner ytterst träffsäkert (trust me, I'm a public officer!). Det är nästan så man kunde tro att människans syfte var att fylla i blanketter tills vi dör, tyvärr. (Ibland känns det så.)

Filmen börjar med det magnifika sångnumret So long and thanks for all the fish där man också förklarar att människor bara är den tredje mest intelligenta rasen på planeten, och att delfiner kommer på andra plats. Så vad kommer då på första plats, kanske ni undrar? Det får ni reda på om ni ser filmen... =)

Betyg då? Ja, trots all humor så skrattade jag faktiskt inte särskilt mycket. Det var en bra film, men inte så där jättejättebra. Jag tror den saknade något av bokens humorglimtar, den kunde nog varit ännu mer vriden. Desto mer vriden desto bättre. Därför får den enbart tre osannolikhetsdrifter av fem möjliga.

So long and thanks for all the fish!

Star Wreck: In the Pirkinning

Titel: Star Wreck: In The Pirkinning
Utgivare: Tuotantoyhtiö Energia
År: 2005
Produktionsland: Finland
Genre: Action, Sci-fi, Komedi
Regissör: Timo Vuorensola
Skådespelare: Samuli Torssonen, Atte Joutsen, Timo Vourensola, Antti Satama, Karoliina Blackburn, Janos Honkonen, Seppo Honkanen
Var: I sängen, i Trelleborg
Med: Mig själv

Kapten Pirk kommer från en avlägsen framtiden med rymdskepp och andra humanoider, bland annat Plingoner och Vulgarer. Han har tillsammans med sin andre man Info, en android, och Dwarf, en plingon, fastnat i Finland i nutiden, som han finner vara en mycket farlig tid. Som tur är har den första kontakten med Vulgarerna skett. De anlände till Jeff Cochrane, en suput till rockstjärna som sålde deras skepp till ryssarna. Pirk och hans två kamrater reser till Ryssland och lyckas övertyga Rysslands president om att bygga ett nytt rymdskepp åt honom och därtill ge honom full bemanning. Efter ett par år är skeppet klart och Pirk är nu redo för att sätta igång en plan som bubblat inom honom för en lång tid: Att ena världen under en stark ledare - honom själv!

Efter att ha rustat Ryssland med framtida teknologi lägger de världen under sina fötter och skapar P-unionen, och när jorden är vunnen är det dags för att utforska och erövra resten av universum.


Filmen driver hejvilt med Rysslands revolutioner, Star Trek, Babylon 5 och med de finska dryckesvanorna. Pirk och hans skepp Omstart kommer genom ett larvhål till en spegelversion av deras universum. Där träffar de rymdstationen Babel 13 (Babylon 5) som leds av Kapten Sherrypie. Vi möter även säkerhetschef Mihail Garibrandy och Susanna Ivanovitsa. Den stora grejen med filmen är att det är finskt tal och svensk text, och översättningen från engelska till finska till svenska resulterar i lines som "Ät mina ljuskulor!" (Eat my photontorpedoes!) Produktionen av filmen höll på i över sju år och resulterade i en enastående datorgrafik, stor humor och skådespelare av varierad förmåga. En del var så kassa så det gjorde ont, andra var helt okej, några få överspelade så det blev ännu mer komiskt...

Några ljusglimtar:
Kapten Fukov för skeppet Kalinka...
"Ät mina ljuskulor"
Dwarfs scen som korvståndsbiträde i studentområde (han serverar fulla studenter i studentoveraller!)
Alla syrliga kommentarer om Pirks inkompetens och löjlighet
Kapten Pirks inkompetens och löjlighet

För er som är insatta i Star Trek världen eller som är intresserade av SF kan jag rekommendera denna film, för er övriga - håll er långt borta! Den får totalt 3 ljuskulor av 5 möjliga - egentligen helt oförtjänta - mest pga att den fick mig att skratta.

At the Mountain of Madness

Nä, jag vet ingenting om Guillermo del Toros filmatisering av At the Mountain of Madness. Det verkar som att han har ett manus färdigt, men när han försökte få Warner Bros att finansiera för några år sedan så tvekade de tydligen eftersom manuset varken innehåller en kärlekshistoria eller ett lyckligt slut (del Toro förklarade det med att "it's impossible to do either in the Lovecraft universe" och det har han ju rätt i)... men hur som helst, min fråga är: är det nån som vet nåt om det här projektet? Kommer det en film?

*Uppdatering* Jag hittade en svensk blogg som försäkrar att del Toro ska sätta igång med AtMoM efter de två Hobbit-filmerna (helt otippat benämnda The Hobbit och The Hobbit 2)... kan det stämma? Å andra sidan så är del Toro tydligen uppbokad fram till 2017, och det ryktas om att han ska göra Dan Simmons Drood som första projekt efter Hobbit-filmerna...

Star Trek

Titel: Star Trek
Utgivare: Paramount Pictures
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Sci-fi, Äventyr
Regissör: J.J. Abrams
Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana, Bruce Greenwood, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Ben Cross, Winona Ryder
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo

Star Trek är en prequel till de övriga 10 Star Trek-filmerna och visar hur Kirk, Spock och Bones med flera träffades för första gången och hur de kom att bli besättningen för Enterprise. Filmen inleds med den dagen Kirk föds, vilket är samma dag som skeppet hans föräldrar arbetade på går under. De stöter på en åskstorm, ur vilken ett romulanskt skepp framträder och attackerar dem med överlägsen teknik. 25 år senare är Enterprise på sin jungfrufärd, och stöter återigen på samma åskstorm, med samma skepp inuti. Enterprise måste nu finna ett sätt att överlista fienden och rädda federationens planeter från total förintelse...

Star Trek är ett fartfyllt äventyr med tung action från första till sista scen, varvad med härlig humor. Något som jag dock vill lyfta fram är de inledande scenerna, som sätter standarden för resten av filmen. Känslorna sprakar och efter cirka 15 minuter inser jag att jag faktiskt sitter och lipar (!!!) av rörelse. Helt jäkla otroligt! (Men jag har alltid varit en blödig typ...)

När det gäller Star Trek-världen så är jag långt från en opartisk recensent. Jag har inte sett TOS (The Original Series) men dock alla filmer, samt hela TNG (The Next Generation) samt Voyager. Jag kan dra haranger om scener mellan Kirk, Spock och Bones - exempelvis lägereldsscenen, en av mina favoriter - och älskar interaktionen mellan dem alla. Humorn, gnabbet, ironin, hat/kärleken som kommer av att jobba tillsammans i över 20 år. (Jag minns exempelvis när de åkte tillbaka i tiden till sjuttiotalets kalla krig och var tvungna hitta en kärnvapenbas för att kunna starta upp skeppet igen. Ironin när ryssen Chekov går runt och frågar amerikaner: "Excuse me, could you tell me where the nuclear base in Alameda is?" ... det är helt enkelt obetalbart.)

Med all denna historia och relation till karaktärerna var jag självklart nervös för hur de skulle gestaltas av detta gäng, men jag tycker de lyckades mycket bra med sina karaktärer och med hela gruppdynamiken. Det anspelades friskt på framtida hat/kärleken mellan Spock och Bones vilket jag förstås älskade. Jag älskade också Chris Pines gestaltning av Kirk. Han var envisare än envisast, uppkäftig och slagskämpen för dagen. Karl Urban var perfekt som den grinige Bones, och när han sa "You green blooded goblin" åt Spock eller "I'm a doctor, not a physicist!" åt Kirk fick jag rysningar av välbehag. Quinto var den perfekte Spock, och så lik! Första scenen när man såg han i profil trodde jag det var Nimoy själv... (Dock så är jag alldeles för influerad av Heroes, för ibland var det stunder då jag undrade när det skulle slå över och Spock skulle bli mordisk och börja skära upp folk. )

Chekov porträtterades av Anton Yelchin, en 20 år gammal amerikansk kille som lyckades få till den ryska accenten på ett jättebra sätt. Simon Pegg spelade Scotty och lyckades få in den klassiska "I'm givin' it all she's got, Capt'n" när Kirk ber om mer kraft till warpmotorerna. John Cho glänser med sitt svärd och bjuder på lysande fajtingscener (men frågan är, dyker Sulus svärd upp i TOS eller är detta ett nytt påfund??) Zoe Saldana var en lysande Uhura, och bjöd på litet oväntade förväxlingar (nu måste jag verkligen se TOS och se om det stämmer!)...

Fun fact: Simon Pegg spelar i filmen tv-serien Spaced en karaktär som skämtar om att det ojämna numret Star Trek-filmer skulle vara sämre. Ironin i det hela är att Simon sedan spelar Scotty i den 11:e filmen...

När det gäller handlingen så var storyn sann mot Gene Roddenberrys anda och det kändes som ett klassiskt Star Trek-äventyr. Visst finns det säkert massor av saker för trekkies att reta upp sig på, så som tidslinjen (var verkligen Spock ung samtidigt som Kirk, var inte han flera hundra år äldre?), eller varför inte de tekniska detaljerna som tedde sig någorlunda moderniserade sen TOS, trots att TOS utspelar sig efteråt. Jag är inte så insatt i tekniken, men nog var finesserna på phasern och tricorden snyggare i denna dåtid istället för i TOS. Fast litet får man ju snygga upp, kan jag tycka.

Det som kan uppfattas störande är dock stridsscenerna mellan skeppen, vilket min sambo hade stora problem att följa. Nu för tiden skall allt vara så intrikat detaljerat att det blir för många detaljer för ögat att vila på, alltså blir det störigt. Men det blir nog bättre när man ser det på mindre skärm.

För att sammanfatta det hela tänkte jag använda mig av ett citat av Fredrik Strage från DN som skriver:

Efter tio långfilmer och fem teveserier kan man fråga sig om världen behöver ännu ett ”Star Trek”-äventyr. Svaret är naturligtvis ja.

Personligen tycker jag inte ens man behöver fråga sådana absurda frågor. Självklart ska Star Trek fortsätta in i oändligheten, för det finns SÅ mycket att göra filmer om!

Filmen får *dum-dum-dum-dum* FEM Vulcan salutes av fem möjliga. (Duh!)
Live long and prosper.
Fia out.

Martina: Nja, jag är inte odelat positiv trots att jag "borde" vara det - det är ju Star Trek! Och däri ligger problemet. Som film betraktat, storymässigt, CGI-mässigt etc., är den helt ok. Som Star Trek - nej. (Även fast Zachary Quinto var väldigt lik Leonard Nimoy. Men den karaktär jag tyckte att de lyckades bäst med var McCoy. Karl Urban gjorde en väldigt bra Bones, trots repliken "green-blooded goblin".) För mycket slapstick och hysteriskt omkringspringande, och scenerna med young Kirk (dvs. Kirk som barn) och young Spock (Spock som barn) var så usla att jag nästan grät. Tyvärr blev det det som satte tonen för resten av filmen och jag hittade bara massor av saker som var fel på så många plan... Alltså, som film får den en fyra, men som Star Trek - en tvåa.

BTW - Spock slog ju faktiskt över och blev mordisk, se ovan...

*Uppdatering* Jag måste se den igen så fort den kommit ut på dvd, jag hoppas på att jag kommer att ändra uppfattning då.

Årets julfilm

Om IMDb har rätt så kommer årets julfilm bli Sherlock Holmes, den ska ha premiär 25 december enligt dem. Hoppas hoppas! Då ska jag gå och se den på premiären. Gå på bio på juldagen är ju så mysigt, men jag har inte lyckats med det på flera år nu. Måste försöka komma ihåg det i år...

X-men origin: Wolverine

Titel: X-men origin: Wolverine
Utgivare: Twentieth Century-Fox Film Corporation
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Fantasy, Sci-fi, Thriller
Regissör: Gavin Hood
Skådespelare: Hugh Jackman, Liev Schreiber, Ryan Reynolds, Danny Huston, Lynn Collins, Dominic Monaghan
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo


I Wolverine får vi följa James "Wolverine" Logans liv före X-men triologin utspelar sig. James Logan föddes någon gång under 1800-talet och utvecklar sina krafter tidigt, då han utsätts för ett barndomstrauma som får honom att rymma hemifrån med sin halvbror Victor. Victor, som också begåvats med förmågor liknande Logans, tar hand om Logan och tillsammans tar de värvning i krig efter krig, för de har ytterligare en unik förmåga: de kan inte dö.

Victors blodlust blir under vietnamkriget för mycket för Logan, och i ett försök att stoppa sin bror från att mörda en oskyldig civil upptäcker de andra soldaterna deras superförmågor. Plötsligt dyker en man upp som erbjuder dem en chans att tjäna sitt land genom att utnyttja sina unika gåvor, vid sidan av andra mutanter. De går med på att arbeta för honom.

I USA:s tjänst färdas dem kors och tvärs över världen och dödar män på underliga uppdrag. Slutligen står inte Logan ut med dödandet längre, och han lämnar gruppen för Canada där han börjar jobba som en skogshuggare. Men även om Logan är färdig med myndigheten, är de inte färdig med honom, och efter ett par år söker de upp honom igen - någon har börjat döda mutanter och de behöver hans hjälp...


Jag läste någonstans att Jackman tyckte att Wolverine blev för mesig i X-men III, så han beslutade sig för att själv producerar origin-filmen, och att han valde en regissör som aldrig har gjort sci-fi eftersom det skulle hjälpa filmen fokusera på handlingen istället, och för att ge Wolverine ett större djup.

Filmen i sig är mognare, actionpackad (men samtidigt inte särskilt våldsam) och mer personlig eftersom den fokuserar på Logan, hans uppväxt och skälen för att han är den han är. Det känns dock som om filmen tappat seriebokskänslan, vilket kan uppfattas både positivt och negativt beroende på om man gillar seriebokskänsla. Det gör jag, så därför tyckte jag filmen saknade litet av den stämningen som jag var ute efter. Den var faktiskt rätt så tråkig vissa stunder, även om jag inte kan pinpointa varför. Det kanske var så att jag hade för höga förväntningar, eller så kanske jag inte förstod storyn nog bra.

Wolverine knyter dock ihop säcken till X-men I på ett bra sätt. Den introducerar mutanter som Cyclops och Victor, senare Sabretooth, men lämnar många stumpar kvar som kan byggas vidare på. Någonting säger mig att vi kommer få en till Origin-rulle, eller kanske två. Kanske X-men Origin: Cyklops eller Storm...? (Min sambo informerade mig om att Storm egentligen inte är en mutant utan dottern till en afrikansk åskgud, det låter som en riktigt häftig bakgrundsstory.)

Allt som allt får filmen tre adamanthårda klor av fem möjliga.

Martina: Jag ger den en fyra, för jag tyckte faktiskt att Wolverine var bättre än de andra filmerna. Sekvensen i början (förtexterna) med alla krig de var med i är briljant, och jag kan inte säga att jag tyckte att den var tråkig nånstans... men däremot gjorde den ett par logiska kullerbyttor här och där.