torsdag 21 maj 2009

The Hitchhikers Guide To The Galaxy

Titel: The Hitchhikers Guide To The Galaxy
Utgivare: Touchstone Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA, Storbritannien
Genre: Sci-fi, Komedi, Äventyr
Regissör: Garth Jennings
Skådespelare: Martin Freeman, Zooey Deschanel, Mos Def, Sam Rockwell, Alan Rickman, Bill Nighy, Helen Mirren, Anna Chancellor
Var: I soffan, i Trelleborg
Med: Mig själv

Arthur Dent har en riktigt dålig vecka. Häromdagen när han var på ett maskeradparty träffade han en tjej, Trisha McGillian, som han blev riktigt intresserad av. De satt och pratade och hade det trevligt, tills en man i en underlig utstyrsel kom och frågade henne om hon ville följa med och kika på hans rymdskepp, och hon försvinner med honom. När han en morgon några dagar senare sitter vid frukostbordet störs han av ett bullrande ljud, ett gäng bulldozrar står utanför hans hus och ska strax riva ned det för att bygga en motorvägsomfart.

Medan han är i färd med att lägga sig framför bulldozern för att protestera dyker dessutom hans vän Ford Prefect upp och babblar osammanhängande om att jorden är på väg att gå under. Som för att understryka detta dyker plötsligt miljontals rymdskepp upp, och ur en raspig högtalare förklarar ledaren för Vogonerna att jorden skall förstöras för att bereda plats för en hypergalaktisk rymdväg. "Försök inte låtsas förvånade!" säger han. "Planerna har förevisats på byggnadskontoret på Alpha Centauri i 50 jordår. Ids ni inte engagera er i lokalfrågor är det ert problem!"

Till Arthurs stora tur visar det sig att Arthurs kompis Ford Prefect inte alls är från Guildford utan från en liten planet i närheten av Betelgeuse. Ford arbetar på en bok som heter Liftarens guide till galaxen, och liftar från planet till planet för att lära sig nya saker. Han och Arthur lyckas lifta med rymdskeppen som sekunden efter det förstör jorden. Men vogonerna är inte en vänlig ras, och efter att de torterar Arthur och Ford med vogonsk poesi släpper de ut dem i rymdens vaakum, där de dock lyckas lifta till skeppet Hjärtat av Guld. På skeppet möter Arthur till sin stora förvåning Trisha McGillan och mannen från maskeradpartyt, som visar sig vara den ökände - och intellektuellt handikappade -Zaphod Beeblebrox, som just kidnappat sig själv och rymdskeppet och nu jagas av hela den galaktiska kåren. Han är även Fords kusin.

Det visar sig att skeppet har en så kallas Osannolikhetsdrift som gör att det kan befinna sig på alla möjliga platser i universum samtidigit, och därmed kan ta sig till var som helst i universum. Med på skeppet finns den manodepressiva roboten Marvin med en hjärna stor som en planet, och den obotligt positiva skeppsdatorn Eddie, samt två små möss som på något underligt vis tagit sig ombord och verkar fiffla med skeppets styrsystem.

Arthur och Ford dras in i Zaphods planer och de flyr med Vogonerna och den galaktiska kåren hack i häl, medan de försöker finna svar på meningen med livet och annat intressant.

Liftarens guide till galaxen är baserad på boken med samma namn av Douglas Adams, som är en av mina all time favourites. Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men den är så rolig och så sinnessjuk att det är litet svårt att uttrycka hur pass bra den är. Jag tycker filmen är helt okej, jag älskar Alan Rickman som den manodepressiva Marvin, gillar den litet tragiske Arthur och den totalblåsta presidenten av galaxen. Filmen ofta tar upp ämnet intelligens, att människor inte är så intelligenta som vi tror, och att det egentligen inte spelar någon roll hur intelligent man är när även de mest kompletta idioter kan bli valda till presidenter (ta George W Bush som exempel). Sedan skickar han en känga åt det byråkratiska systemet med blankett-ifyllning, vilket jag finner ytterst träffsäkert (trust me, I'm a public officer!). Det är nästan så man kunde tro att människans syfte var att fylla i blanketter tills vi dör, tyvärr. (Ibland känns det så.)

Filmen börjar med det magnifika sångnumret So long and thanks for all the fish där man också förklarar att människor bara är den tredje mest intelligenta rasen på planeten, och att delfiner kommer på andra plats. Så vad kommer då på första plats, kanske ni undrar? Det får ni reda på om ni ser filmen... =)

Betyg då? Ja, trots all humor så skrattade jag faktiskt inte särskilt mycket. Det var en bra film, men inte så där jättejättebra. Jag tror den saknade något av bokens humorglimtar, den kunde nog varit ännu mer vriden. Desto mer vriden desto bättre. Därför får den enbart tre osannolikhetsdrifter av fem möjliga.

So long and thanks for all the fish!

3 kommentarer:

Martina sa...

Jag tycker att filmen är helt ok (typ tre av fem, precis som du tycker alltså...), men Marvin ser så fel ut. Han ska inte vara liten och gullig - och det där enroma huvudet? Hur tänkte de där?

Sen så har jag ju läst boken/böckerna ohälsosamt många gånger, förstås.

Fia sa...

Men du gillade väl att det var Alan Rickman som spelade honom? ;)

Arina sa...

Jag hade nog uppskattat filmen mer om den inte hade byggt på böckerna. Som det nu är så får man lite Lilla huset på prärien-känsla. Man känner igen en del men mycket är så fel.