torsdag 28 maj 2009

Wanted

Titel: Wanted
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, thriller
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Angelina Jolie, James McAvoy, Morgan Freeman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Hemma med sambon den här gången, alltså. Jag har tidigare sett den med mina medrecensenter S&A. På ytan är Wanted en typiskt medelmåttig actionfilm (jag menar - skruva kulor? Vad tror den att den är, The Matrix?) men med betydligt bättre än medelmåttiga skådisar. Nu vill jag inte höra nåt ont om Angelina här...

James McAvoy har verkligen gjort sitt bästa för att inte bli typecastad: faun i Narnia, förste älskare(? jag har faktiskt inte sett den) i Atonement... och nu lönnmördare i en totalt orealistisk actionfilm. Ja ja, realistisk action är en självmotsägelse, det finns bara orealistisk action. Men iallafall.

Skrapar man lite på den glossiga ytan så dyker det emellertid* upp ett mer seriöst tema. En moralisk/etisk frågeställning om handlingar och dess konsekvenser, samt de effekter en människas agerande kan ha på alla runtomkring. Är vi utvecklade nog för att ha ett sånt ansvar över liv och död som Vävarna i Wanted har? Kan vi verkligen tro så blint på "ödet"? (När som helst borde kapten Picard störta in och hålla en moralpredikan om "the greater good".)

Handlingen i sig är ganska enkel; ekonomiassistenten Wesley Gibson (McAvoy) hatar sitt jobb, sitt liv, allting. Han får panikattacker och känner sig oviktig, som en osynlig mus, en känsla som förstärks av det faktum att hans far övergav honom när han var en vecka gammal.

Men en dag ändras allt det där. Wesley får veta att hans far var lönnmördare för en hemlig organisation, Vävarna, och de vill att han ska ansluta sig till dem för att hämnas sin fars död. Precis som sin far besitter Wesley nämligen en förmåga att kunna "sakta ner" verkligheten, till den grad att han kan se att skjuta vingarna av en fluga, och till sin förvåning får han reda på att det är denna förmåga han hittills trott varit panikattacker.

Så Wesley slutar på sitt jobb och börjar istället träna för att bli lönnmördare, med den vackra Fox (Jolie) som lärare.

Ja, i vanlig ordning är det ju aldrig så enkelt som man skulle kunna tro från början. Det osar faktiskt skumt ganska tidigt i handlingen, och så småningom får även Wesley upp ögonen för detta och måste på bästa actionfilmsmanér ta itu med saker. Vilken tur då att han har potential för att bli världens bäste lönnmördare. ;)

Första gången jag såg filmen tycker jag att den var, nja, sådär, men andra gången insåg jag att den ju faktiskt är väldigt humoristisk samt, som tidigare nämnts, rentav har flera mer eller mindre subtilt dolda budskap. Det är inte bara brainless action, tro det eller ej. (Även om det är en hel del av den varan också.)

Betyget blir 3 skruvade kulor av 5 möjliga, och jag kan säga att det här är en film som jag antagligen kommer att köpa i framtiden. Inte till fullpris, men kommer den på rea så måste jag köpa den.

* Nästan ett lika bra ord som huruvida.

4 kommentarer:

Jörgen sa...

Jag tyckte att den försökte spela rätt mycket på Fight Club-köret om en neurotisk loser som blir befriad från slentrianlivet (komplett med ikeamöbler) utav en brangelina-halva.

Men jag var inte jätteimponerad. Det finns trovärdig action och inte trovärdig action. När filmen försöker förmedla ett budskap om konsumentsamhället / kontorslandskap / åtta-till-femjobb / mindless drones så försvinner det illa kvickt när kulorna skruvas och råttor detoneras.

Det känns nästan som om filmskaparna bara skämtade med lite tänkvärd samhällskritik.

Martina sa...

De skruvade kulorna och råttorna (stackarna) tycker jag faller under "humor"-kategorin... och budskapet filmen har är betydligt större än "mindless drones" enligt min åsikt. Men det är absolut inte trovärdig action, det håller jag med om. Den här typen av filmer innehåller aldrig trovärdig action.

Jörgen sa...

För att vidareutveckla: I fight club menade Tyler att man kunde tolerera vardagen för att man visste att man skulle få slå in skallen på nån snubbe nästa helg, man hade något att se fram emot, en blandning av rädsla och spänning som fick hjärtat att börja pumpa över existensminimum. "We've just had a near life experience!"

Men i Wanted så är det underförstått att vi untermensch är förlorade inom ramerna för den av filmen etablerade realismen. Vi kan inte bli x-menaktiga lönnmördare. Det presenteras inga alternativ till skitlivet. Och ändå slutar filmen med att narratorn hånar oss för vår inaktivitet.

Martina sa...

Jag håller inte med där, jag tycker att Wesley snarare fungerar som ett exempel på att alla kan bryta sig loss ur sina tråkiga liv bara de bestämmer sig för det (sen kan ju inte alla bli lönnmördare, förstås). Alternativen till skitlivet får vi helt enkelt komma på själva.