Grinchen - Julen är stulen

Titel: How the Grinch Stole Christmas
Utgivare: Imagine Entertainment
År: 2000
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Komedi, Fantasy, Barn och familj
Regissör: Ron Howard
Skådespelare: Jim Carrey, Taylor Momsen, Jeffrey Tambor, Christine Baranski
Var: Hos mamma.
Med: Mamma, småsystrarna, sambon.

En relativt nystartad jultradition hemma hos min mor är att familjen samlas på första advent, bakar lussekatter, klär granen (ja, för mamma går all out på julpynt redan då - i gengäld åker allt ner innan nyår), gör marsipanfigurer och tittar på julfilm. De senaste åren har denna julfilm varit Grinchen - Julen är stulen, eller How the Grinch Stole Christmas som den heter på engelska.

Filmen baseras förstås på boken med samma namn av Dr. Seuss, en barnbok på rim om Grinchen, en bitter, julhatande varelse med ett hjärta som är två storlekar för litet. Oturligt nog bor Grinchen i sin grotta alldeles bredvid Whoville, en stad bebodd av de julälskande Who-erna, så varje år måste han stå ut med ljudet av julsånger, julfester och rentav en stor jufestival, the Who-bilation, där en speciell "glädjemästare" (cheer meister) utses varje år.

Detta år har en liten Who-flicka, Cindy Lou Who, börjar drabbas av tvivel på julen, och hon blir allt mer intresserad av den julhatande Grinchen. Hur kommer det sig att han hatar julen så mycket, och om hon kan omvända honom till att tycka om julen, kommer det att göra att hennes egna jultvivel försvinner? För att uppnå detta nominerar hon Grinchen till årets glädjemästare på Who-bileet.

Grinchen är en riktigt mysig julfilm med en Jim Carrey i toppform. Ingen annan skådespelare hade kunnat göra Grinchen lika bra - Carrey är en mästare på ansiktsmimik och kroppsspråk och passar perfekt för rollen. De jultokiga Who-erna ser lite ut som söta små djur med sina lustiga näsor, och smink- och dekoravdelningarna har verkligen lagt ner ett jättejobb på att få filmen att se sådär perfekt barnslig och sagolik ut. Budskapet är det gamla vanliga - det är inte presenterna som är viktiga på julen, utan gemenskapen - men det presenteras snyggt och det är så fint när Grinchens hjärta slutligen växer till normal storlek (boktavligt talat) och Cindy Lou känner julstämning igen.

How the Grinch Stole Christmas får fyra tomteluvor av fem möjliga. Passa på att se den nu innan jul - jag tror säkert att den kommer att gå på tv nån dag, och om den inte gör det så gå och hyr den på dvd. Det är en klassisk familjefilm som troligvis även ganska små barn uppskattar!

Änglar och demoner

Titel: Angels and Demons

Utgivare: Columbia pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, thriller

Regissör: Ron Howard

Skådespelare: Tom Hanks, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård, Ayelet Zurer, Pierfrancesco Favino, Nikolaj Lie Kaas, Armin Mueller-Stahl
Var: I soffan i Trelleborg

Med: Sambo och Isak

Påven dör och kardinalkollegiet samlas i det Sixtinska kapellet för ett konklav där de genom omröstning måste komma till en enighet om vem den näste påven ska bli. Samtidigt lyckas man genom Partikelacceleratorn Cern i Geneve, skapad för att återskapa Big Bang i forskningssyfte, framställa antimateria. Strax efter projektets framgång blir dock en av antimateria-kapslarna stulen.

Polisen i Vatikanen får ett meddelande med en videofeed av antimateriakapseln där en röst säger att de kommer förstöra Vatikanen och katolska kyrkan inifrån. Polisens enda ledtråd att gå på är en papperslapp med texten Illuminati, som står för en gammal mystisk orden som förespråkade vetenskapen över forskning. Om inte vatikanen går med på ordens krav kommer fyra kardinaler att dö, med start 20.00 och sist kommer Vatikanen att förintas i ljus vid midnatt.

Professor Robert Langdon, symbolforskare och expert på Illuminati-orden, kallas till Vatikanen omedelbart. Han ger sig ut i en hektisk kamp mot klockan och söker genom kryptor och kapeller i hela Rom för att finna bomben innan de alla dör. Till hans hjälp har han den vackra Vittoria, fysikern som hjälpte till att skapa antimaterian, samt Vatikanens poliskår. Vi har även McGregor (en personlig favorit) som spelar rollen av den unge och förstående Patrick McKenna, påvens kammarherre och även hans adopterade son. Han har vid påvens bortgång tagit över den Helige Stolens administration, medan konklavet utser en ny religiös ledare. Sen gör Stellan Skarsgård en roll som den vatikanska specialstyrkans chef, commander Richter, en butter och oresonlig polis som är djupt troende och därmed direkt ogillar Langdon för att han inte sätter Vatikanens värde lika högt.

Jag skriver denna recension utan att ha läst boken i förväg, vilket gör att min bild av storyn inte är påverkad av eventuella skillnader mellan bok och film. (Ni som läst den kan väl inflika om det är mycket som skiljer sig åt?) Jag kan endast jämföra den med dess föregångare (eller ska jag säga efterträdare Da Vinci-koden). Åter igen har vi en religiös katastrof med lönnmördare på språng, åter igen är det ett kryptiskt pussel som kräver Langdons specifika expertis, och åter igen har vi en sexig motspelerska i form av en smart brunett som nästan kan hålla jämna steg med Langdon i hans resonemang - men bara nästan.

Filmen håller lika hög kvalitet som Da Vinci-koden, och jag gillar nog båda lika mycket. Gåtorna håller spänningen igång, och jag personligen tycker de är intressanta. Sen är det en intressant twist på slutet (naturligtvis, behöver jag ens nämna det?)... Först så tyckte jag den verkade förutsägbar, men sen, inte så mycket... =)

Filmen har inte fått så många lovord bland kritiker men jag undrar om det inte beror på att man har höjt upp den till ouppnåeliga mål redan innan man sett den? Jag finner den både actionspäckad, ibland rysligt gruvlig och hemsk och ibland även rolig (speciellt säkerhetspolisen som arbetar i Vatikanens arkiv...). Det är en klar "must-see" och den får fyra kardinaler av fem möjliga!

Surrogates

Titel: Surrogates

Utgivare: Touchstone pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Action, Sci-fi, thriller
Regissör: Jonathan Mostow

Skådespelare: Bruce Willis, Radha Mitchell, Rosamund Pike, Boris Kodjoe, James Frances Ginty, James Cromwell, mfl.

Var: Bio i Malmö

Med: Två grabbar

Surrogates handlar om en idé där människor kan koppla upp sig till människoliknande maskiner, surrogater, och genom dem uppleva livets alla dagar. Detta tar plats i en inte allt för avlägsen framtid, som faktiskt skulle kunna vara nutid om utvecklingen gått ett visst håll. På grund av surrogaterna har våldsbrotten minskat och diskrimineringen praktiskt taget är försvunnen, eftersom alla människor i praktiken ligger hemma i fotöljen inkopplade till sin surrogat som kan se ut i princip hur som helst - how do you want to look today?

Endast ett fåtal människor, s.k. Dreads, har valt bort dessa surrogater eftersom de anser att de är en styggelse för mänskligheten. Dreads lever i surrogat-fria zoner i sitt eget minoritetssamhälle inom de större städerna med någorlunda autokrati.

När handlingen kommer igång spelar Bruce Willis Tom Greer, en polis som stöter på ett unikt fall; det första mordet på en människa genom förstörelsen av dess surrogat. Han utreder saken vidare och kommer fram till att en "meatbag" (en människa som går omkring i kött och blod) ligger bakom dådet. Han måste nu fånga denna människa, och för att göra det måste han plugga ut ur sin surrogat och ta sina första stapplande steg ut i världen utan surrogat, på flera flera år.

Idén med surrogater spricker relativt fort när man upptäcker att alla människor har råd med dessa magnifika maskiner men att de fortfarande har sina crappy jobb som brevbärare eller busschaufför. Och att alla kvinnor faktiskt har valt en surrogat - jag skulle ha såna svårigheter att välja utseende att det skulle innebära att jag skulle behöva ha en surrogat för varje sinnesstämning! Men bortsett från det så är det en trevlig action, om något slätstruken. Bruce spelar återigen en polis (FBI-agent) som blir spöad och trots en lysande rollprestation där han lyckas skapa en karaktär med någorlunda djup så faller filmen på målsnöret pga en rätt så mesig avslutning. Den får två robotar av fem möjliga.

Krig och Fred

Titel: War and Peace

Utgivare: Lux Vide

År: 2007

Produktionsland: Ryssland

Genre: Drama, krig, romantik

Regissör: Robert Dornhelm, Brendan Donnison

Skådespelare: Alexander Beyer, Clémense Poésy, Alessio Boni, Malcolm McDowell, Andrea Giordana, Brenda Blethyn

Var: Hemma i soffan med katt och Ben&Jerrys

Med: Katterna var väl rätt så sällskapliga

Detta underbara, underbara mästerverk lånade jag från Hemmakväll en tråkig fredagafton, och igår började jag se det efter jobbet tills jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag kunde inte vänta tills jag fick komma tillbaka för att se resten, så hela dagen har gått åt till att längta efter den, och till slut fick jag komma hem och slå på den för den spännande avslutningen!!

Miniserien är förstås baserad på Leo Tolstoys mästerverk med samma namn, en bok som jag aldrig kommit mig för att läsa. De ryska författarna har varit som ett stort mörker för mig, men efter att ha sett denna och fått en aning om Tolstoys kaliber så kan jag direkt säga att jag kommer sluka hans andra verk omgående!

Krig och fred handlar om tre adelsfamiljer, Rostov, Bezukhov och Bolkonsky, under början av 1800-talet i krigets Ryssland.

Rostov är en kärleksfull familj och här hamnar fokus på syskonen Natascha och Nikolaj som är vänner med Pierre Bezukhov, den oäkta sonen till Greve Bezukhov, som på sin dödsbädd gör honom till sin äkta son och ger honom titeln och arvet. Pierre är bästa vän med militären Andrej Bolkonsky, son till furst Bolkonsky. Pierre presenterar Andrej för Natascha på en bal i Nataschas ära och Natascha faller för honom omedelbart. Men Andrej är enbart intresserad av ära och strid. På balen anländer en furir med bud - Ryssland har förenat sig med Storbritannien emot den gemensamma fienden Napoleon. Freden är över och Andrej ger sig genast av för att förena sig med sitt militärförband.

Pierre finner sig snart överväldigad i sin roll som greve och blir smickrad av uppmärksamheten han får av en vacker kvinna som råkar vara dottern till hans förvaltare, Kuragin, en lömsk orm som är ute efter makt och pengar. På grund av hans godtrogenhet luras Pierre in i Kuragins nät och gifter sig med dottern. Allt för sent inser han att dottern inte älskar honom utan hans pengar.

Krig och fred handlar om broderskap, om att älska, att förlåta och tro. Det Tolstoy försöker säga är att livet inte handlar om att få makt, pengar eller ära i strid. Det handlar om att älska och bli älskad. Och det är ett budskap jag kan hålla med om.

De som känner mig vet nog att jag är såld på historiska draman, speciellt episka sådana, och det var länge sen jag såg ett sådant så bra som denna. Krig och fred gjorde mig alldeles varm i kroppen, ibland stortjöt jag, ibland log jag och ibland våndades jag med människorna då de gick igenom sina svårigheter. Det var så underbara personporträtt, så vackert filmat och trots att det mesta var inspelat i en studio så kändes det äkta. Visst förstår jag att en del kommer att irritera sig på att rösterna har lagt på (vissa skådespelare talade med brytning så man dubbade det i efterhand) men vem bryr sig egentligen? Vi får ju dreggla över Alessio Boni, och för de modiga grabbarna få som vågar erkänna att de faktiskt gillar denna film - Clémense Poésy går väl inte av för hackor med? (Plus, hon är ju med i Harry Potter!)

Krig och fred får fem kanoner av fem möjliga. Na zdorovje!

Bloggen är inte död, den sover bara ruset av sig!

Babylon A. D.

Titel: Babylon A. D.
Utgivare: 21th Century Fox/Canal+
År: 2008
Produktionsland: USA, Frankrike, UK
Genre: Sci-fi, action, thriller
Regissör: Mathieu Kassovitz
Skådespelare: Vin Diesel, Michelle Yeoh, Mélanie Thierry, Gérard Depardieu
Var: Hos T&B.
Med: Sambon, T&B.

Jag och sambon såg Babylon A. D. på bio när den kom, men den här gången såg vi den tillsammans med några kompisar som inte sett den tidigare.

Babylon A. D. är också ett exempel på en film som fått oförtjänt dåligt betyg av många. (5,3/10 på IMDb.com, 2,8/5 på Lovefilm med omdömen som "halvkass action", "lite oproffsig", "ingen tyngd", "varken science fiction eller actionfilm", "usel".) Jag fattar inte. What´s not to like?

I en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid får legosoldaten Toorop (Diesel) i uppdrag att eskortera nunnan Rebeka (Yeoh) och hennes unga skyddsling Aurora (Thierry) från Ryssland till USA. Betalningen för uppdraget är ett amerikanskt pass.

Toorop måste nu få ut Rebeka och Aurora ur Ryssland och ta dem oskadda till New York. Han har pengar, vapen och sin yrkeskunskap som legosoldat, men Aurora är inte vad hon ser ut att vara och mer än en grupp med okänt syfte vill lägga vantarna på henne under resans gång.

Uppenbarligen var filmens regissör, Mathieu Kassovitz, missnöjd med hur han tvingats klippa filmen, mycket viktigt har försvunnit i den slutliga produkten till förmån för actionsekvenser. Slutet är också ganska abrupt och är väl den främsta anledningen till att betyget måste dras ner en smula. Med mindre action och mer eftertanke hade det här kunnat bli en lysande film, och det är fortfarande en lysande film på flera sätt (till exempel porträttet av Toorop, den desillusionerade soldaten), men budskapet göms till viss del i specialeffekter.

Jag ger ändå fyra noeliter av fem till Babylon A. D. Det kanske inte är den existentiella science fiction som Kassovitz förmodligen ville göra, men det är fortfarande en bra film med ett intressant tema och den är mycket snygg rent visuellt. Och jag hyser ju en viss förkärlek för Vin Diesel i ruggedly manly-roller. =)

Terminator Salvation

Titel: Terminator Salvation

Utgivare: Warner Bros/Sony Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA, Tyskland, Italien, UK

Genre: Action, Sci-Fi

Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin, Helena Bonham Carter, m fl

Var: På bio

Med: Ett helt gäng med människor - bland annat Martina, Danne och 'dreas

1984 kom den första terminatorfilmen, ni vet den med Arnold som robot som jagar Sarah Connor. 1984, 25 år sedan, var jag så liten att jag faktiskt inte fick se filmen, plus att jag nog inte var så intresserad heller - barbiedockor och böcker var mycket mer intressanta än en robot med österrikisk brytning. Jag tror inte att någon hade väntat sig att det 25 år senare skulle släppas en fjärde film om de människolika maskinerna som förstör jorden. Men det gjorde det, resultatet är en helt ok action film som har fått det enkelt för sig genom en redan såld publik. Det är snygga effekter, snygga miljöer (oj vad sugen jag blev att spela Fallout efter filmen) och snygga människor. Visst är det underligt att det bara är de snygga som överlever när välden går under?

Ja, för välden har gått under, Terminator Salvation utspelar sig huvudsakligen i ett efter katastrofen-landskap som domineras av maskiner medan människorna gömmer sig och smider planer. John Connor finns såklart med och han har sällskap av nya och gamla bekantskaper. En plåtman som letar efter sitt hjärta, en ung man som letar sitt mod och sen fattas det väl bara någon som vill ha en hjärna så är vi i en helt annan film. Det finns explosioner, lidande, mer explosioner, Christian Bale som ser bekymrad ut och inte lyder order, explosioner och så några robotar.

Till syvende och sist så blir inte Terminator Salvation mer än en pampig sommaraction, de ingredienser som behövs för att det ska bli en terminator-film finns där men det känns ibland som en eftertanke. Skådespelarna gör sina jobb på ett bra sätt, det var ingen jag störde mig på men inte heller någon som stod ut (även om unge Anton Yelchin är ruskigt söt och Christian Bale är duktig på att se plågad ut).

Det blir fyra söndersprängda robotar av sju möjliga för Terminator Salvation - biopengarna kändes inte bortkastade men det är inget jag kommer ha bråttom att köpa på dvd.

House of Wax

Titel: House of Wax
Utgivare: Warner Bros.
År: 2005
Produktionsland: USA, Australien
Genre: Skräck
Regissör: Jaume Collet-Serra
Skådespelare: Elisha Cuthbert, Chad Michael Murray, Jared Padalecki, Paris Hilton.
Var: Hemma.
Med: Mig själv.

Jag måste säga att House of Wax har fått oförtjänt dålig kritik i många läger. Ja, det är en tonårsskräckis, ja, det är en remake på en gammal skräckfilm (från 1953 med Vincent Price) som säkert är mycket bättre, ja, Paris Hilton är med.

MEN - det är ett hyfsat äckligt (både psykologiskt och fysiskt) upplägg och House of Wax är därmed berättigad till ett betydligt högre betyg än om det bara hade varit en dussinskräckis (med Paris Hilton). Och till och med Paris är ganska ok, även om ingen kan anklaga henne för att vara nästa Ingrid Bergman.

Det börjar på vanligt hederligt skräckfilmssätt - ett gäng ungdomar åker på en roadtrip till en stor fotbollsmatch. På vägen dit stannar de för natten nånstans ute i skogen, slår upp tälten och dricker för mycket öl. Under natten får de påhälsning av en mystisk bil som bara står och stirrar på dem en stund (nåja, det är väl föraren som stirrar, men ni förstår vad jag menar) och morgonen därpå visar det sig att en av bilarna gått sönder. Bilens ägare, Wade (Padalecki), och hans flickvän Carly (Cuthbert) får lift till närmaste stad av en ganska scruffy-looking yokel till karl som arbetar med att samla ihop roadkills(!) och dumpa dem i skogen.

Stan ser vid första anblicken helt normal ut, om än lite öde. När Wade och Carly inte hittar nån vid bensinmacken börjar de söka igenom stan och hittar sevärdheten The House of Wax - ett hus helt gjort i vax. Inte bara ett vaxkabinett alltså, utan helt och hållet i vax. Dörren står olåst så de går in...

Tja, sen utvecklar sig historien i gammal god skräckfilmsanda. Det är lite T&A (Hilton, förstås), ganska mycket blod, en hel del galenskap och en spektakulär slutscen. För ovanlighetens skull är filmen nästan två timmar lång trots att det är relativt få skådespelare som stryker med (gänget består från början av sex personer), men då är det en ganska otäck och långdragen första dödsscen samt rätt så mycket omkringspringande också.

Jag ger House of Wax tre avkapade fingertoppar av fem. Det är ju fortfarande en ganska basic skräckfilm och skådespelarprestationerna är av varierande kvalité, men helt klart sevärt.

Ten Inch Hero

Titel: Ten Inch Hero
Utgivare: independentfilm
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi, romantik
Regissör: David Mackay
Skådespelare: Jensen Ackles, Danneel Harris, Clea DuVall, Sean Patrick Flanery, Alice Krige, Elisabeth Harnois.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi, 'dreas och sambon.

Help Wanted: Normal People Need Not Apply.

Ten Inch Hero handlar om ett gäng ungdomar (och ett par något äldre personer) som jobbar på ett smörgåscafé i Santa Cruz, Californien. Piper (Harnois) har precis flyttat till Santa Cruz och hon behöver ett jobb. När hon går förbi Truckers smörgåscafé ser hon en skylt i fönstret: Personal sökes, normala människor undanbedes.

Caféet ägs av Trucker, en övervintrad hippie med en minst sagt udda uppfattning om hur man anställer personal (en fråga på "intervjun" lyder: Elvis, dead or alive?), och de andra som jobbar där är, tja, annorlunda. Det är Jen (DuVall), datornörd och dotter till en baptistpräst från Mellanvästern, den sexgalna Tish (Harris), som raggar upp killar genom att låtsas att hon aldrig fått orgasm och Priestly (Ackles) som utmärker sig med sin blå - eller gröna, eller röda - mohawk, sina tatueringar och sin något alternativa klädstil. (Kilt, till exempel...) Tvärs över gatan huserar dessutom "häxan" Zo, som Trucker är hemligt(?) förälskad i.

En av de stora frågorna när man ser filmen: vad kommer det att stå på Priestlys t-shirt idag?

Filmen innehåller flera olika storylines. Den huvudsakliga handlar om Piper, vars stora sorg i livet är dottern hon fick vid 15 års ålder och adopterade bort. Nu har hon bestämt sig för att hitta sin dotter, och hon spårar adoptivfamiljen till Santa Cruz. Av en slump blir hon indragen i familjens liv, och det visar sig att mamman inte längre finns med i bilden.

De olika sidospåren handlar i tur och ordning om Jen, som inte vågar träffa sin chattkompis Fuzzy22 i verkligheten, Tish, som hookat upp med en riktig skitstövel, Truckers hopplösa(?) förälskelse i Zo och Priestlys väl dolda(?) förälskelse i Tish...

Det blir ganska många trådar att hålla reda på, men allt reds upp i slutändan. Tyvärr lider den här filmen av The Faculty-syndromet (dvs. den hävdar att om man är eller ser annorlunda ut så är man inte värd att älskas. För att få den man vill ha måste man anpassa sig och bli "normal") vilket gör att det inte kan bli en fullpoängare trots att den i det stora hela är en underbar - och väldigt rolig! - film om vänskap, kärlek och en massa andra livsomvälvande saker - eller, för att uttrycka det annorlunda, en chick flick. Iallafall enligt sambon... Men strunta i det omdömet! Se filmen istället, det är den värd.

För Suss och mig var det nog snarast OMG! Jensen Ackles i blå mohawk! som gällde. ;) Sen var det ju en ren bonus att det var en bra film också.

Ten Inch Hero får fyra tamponger av fem möjliga, och jag måste ju bara bjuda på den absolut roligaste scenen i filmen. Enjoy!

Devour

Titel: Devour
Utgivare: Bigel/Mailer Films
År: 2005
Produktionsland: USA
Genre: Skräck
Regissör: David Winkler
Skådespelare: Jensen Ackles, Shannyn Sossamon, Dominique Swain, William Sadler.
Var: Hos S&A.
Med: Sussi.

Jake Gray (Ackles) upplever märkliga och våldsamma hallucinationer, vakendrömmar, som känns så äkta att han har svårt att skilja dem från verkligheten. På Jakes 21-årsdag visar en av hans vänner honom ett datorspel som inte liknar något annat, och som förklarar hans hallucinationer. The Pathway kryper in i Jakes och hans vänners liv och får dem att göra saker de aldrig skulle ha drömt om, och när människor börjar dö runtomkring dem har saker och ting gått fullständigt överstyr.

Devour är en typisk skräckfilm i många avseenden; längden (90 minuter! översta gränsen för en skräckfilm - efter 1½ timme finns det inte kvar nån att ha ihjäl), persongalleriet (ungdomar, dock något äldre än tonåren) och skräcklet (dvs. antalet liter fejkblod som används). Men det är inte en stalk-and-slash utan filmen försöker istället vara en psykologisk skräckfilm - med mer eller mindre lyckat resultat. Mestadels mindre, tyvärr... Inte direkt skrämmande, som Sussi uttryckte det.

I avsaknad av ett monster att ha ihjäl - tänk Freddie Krueger, Michael Myers eller Jason Vorhees - så är det Satan som står vid skampålen. Amerikaner är ju ganska förtjusta i det här med djävulsdyrkan... När Jake börjar gräva i saken börjar det verka som att The Pathway verkligen är just det, ett sätt för Satan att locka till sig människor - i synnerhet en människa. Jake.

Den stora behållningen i filmen är förstås Jensen Ackles (fan girl mode!) och det är ganska kul att se honom i den här rollen efter att ha sett fyra säsonger av Supernatural. Inte för att Jake Gray och Dean Winchester liknar varandra, utan för att Supernatural (särskilt säsong fyra) och Devour båda tillmäter Djävulen en ganska stor betydelse. =)

Devour får tre vakendrömmar av fem möjliga. Twisten på slutet - och, förstås, Jensen Ackles - hjälper upp betyget rejält, för tyvärr måste jag säga att andra halvan av filmen är hyfsat osammanhängande och hade mått bra av... tja, en bättre regissör kanske? Och kanske en bättre manusförfattare. Men i det stora hela var det rätt underhållande.

Coraline

Titel: Coraline

Utgivare: Universal Pictures

År: 2009

Produktionsland: USA

Genre: Äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Henry Selick

Skådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French, m fl

Var: Hemma

Med: Lördagsgänget (Martina och 'dreas alltså)

Neil Gaiman är en av mina favoritförfattare och det är han som skrivit boken som den här underbara filmen baseras på. Sedan har den omarbetats för att passa som film så klart, en karaktär har lagts till och så vidare, men omarbetningen har gjorts med varsam hand och jag var faktiskt tvungen att kontrollera med boken om Wybie fanns med eller inte.

Handlingen utspelar sig i Pink Palace vilket inte är något fantastiskt sagopalats utan istället ett gammalt hus som delats in i tre lägenheter. Nyinflyttade i den största av lägenheterna är Coraline Jones och hennes hårt arbetande föräldrar. Coraline är nånstans runt 12-13 år gammal och blir fort uttråkad. En regnig dag så hittar hon en liten liten dörr bakom tapeten i vardagsrummet. När hon först tittar bakom den så är det bara en tegelvägg men på natten så öppnas en gång till en annan verklighet - en verklighet där ingenting är tråkigt, alla uttalar hennes namn rätt och hennes föräldrar är roliga och har tid för henne. Men - alla har knappar istället för ögon.

Henry Selick som regisserat och skrivit filmmanuset har tidigare jobbat med Tim Burton, bland annat med Nightmare Before Christmas, och bildspråket och stilen känns onekligen bekant. Hela Coraline är filmad i stop-motion - det vill säga de har byggt dockor, stickat tröjor och skapat miljöerna och bara använt CGI för särskilda effekter. Det ser helt fantastiskt ut, detaljerna är häpnadsväckande och rörelserna både härligt överdrivna och naturliga. Jag påminns en del om Hayao Miazakis filmer vad gäller just rörelserna. Det ligger timmar av hantverk bakom Coraline och hennes värld och på den officiella hemsidan kan man hitta många små filmsnuttar som visar hur de har gjort (jag är speciellt imponerad över kvinnan som stickat de små, små tröjorna och vantarna).

Det här är en utmärkt liten äventyrsfilm som innehåller både skratt och spänning. Jag önskar att jag hade fått möjligheten att se den på bio och den kommer definitivt att få en plats i min dvd-hylla så snart vi har möjlighet. Jag ger filmen sex stroppiga katter av sju möjliga.

Lady in the Water: En godnattsaga

Titel: Lady in the Water: En godnattsaga

Utgivare: Warner Bros.
År: 2006

Produktionsland: USA

Genre: Thriller, fantasy, science fiction

Regissör: M Night Shylaman

Skådespelare: Paul Giamatti, Bryce Dallas Howard, Jeffrey Wright, Bob Balaban, Sarita Choudhury, Cindy Cheung, M Night Shylaman, Freddy Rodriguez, Noah Cray-Cabey

Var: Hemma.

Med: Sambon.

Cleveland Heeps är den stammande hyresvärden som dag ut och dag in tar hand om sina hyresgästers alla problem. Han konverserar gärna med dem, hjälper dem med sina problem, men ibland måste han också påminna dem om reglerna som att inte röka inomhus och inte bada i poolen efter 19.00. En dag upptäcker han att det är något fel med poolen. En underlig lera börjar dyka upp i filtret, och han misstänker att någon brutit mot reglerna och badat i poolen på natten och smutsat ned den.

För att fånga den skyldige bevakar han en natt poolen, men vad han finner är någonting helt annat. En kvinna gömmer sig i poolen, men när han ropar på henne och ber henne komma upp så svarar hon inte. Orolig för att hon håller på att drunkna dyker han i efter henne, men finner ingenting. Han kliver upp, chockad, halkar och slår sig och ramlar in i poolen igen, medvetslös. Sedan vaknar han upp i sin säng, med en underlig kvinna vid hans sängkant. Hon säger att hon heter Story, och att hon är rädd för att gå ut.

Cleveland inser snabbt att Story inte är en vanlig kvinna, när han frågar henne vad hon är berättar hon att hon är en narg. Av en hyresgäst får han veta att en narg kommer från en österländsk godnattsaga om ett vattenfolk som då och då får ett uppdrag, att leta reda på en människa med ett budskap och väcka budskapet inom människan. Story har nu kommit till deras lägenhetskomplex för att finna personen med budskapet, och om hon inte lyckas med detta kommer hon aldrig kunna återvända sitt hem i havet igen.

M Night Shylaman är en av mina stora favoriter. Han har gjort Signs, Sjätte sinnet, Unbreakable och Dragonfly, filmer som jag älskar. Temat i filmerna är ofta lågmälda thrillers, ryysligt ruggiga men också tänkvärda och mycket vackra. Lady in the Water håller samma standard, även om den framställs mer som en godnattsaga och har mindre skrämmande element i sig än till exempel Sjätte sinnet som jag knappt vågar se (chicken). Karaktärerna är helt underbara, speciellt huvudrollerna Cleveland och Story. Skådespelarna är också underbara. Något som jag älskade var hur alla hyresgästerna har sina speciella egenheter (tja, förutom Reggie som bara tränar ena sidan av sin kropp och därför har en buffad arm och en tunn arm. Det är litet creepy). Detta är en superbra film som jag rekommenderar varmt till alla! Jag var helt hänförd! Den var så mysig, så sagolik. En Must-See-Movie helt enkelt!

Den får fem nargar av fem möjliga!

Trivia: M Night Shylaman har faktiskt en roll i denna film, han spelar författare (och är väldigt snygg). Sen kan man snart finna Bryce Dallas Howard i den kommande Terminator Salvation-filmen som Kate Connor. Och så kan man så klart återfinna Noah Gray-Cabey i Heroes (mycket bra ung skådespelare), och Fredrik Rodriguez som Gio i Betty.

The Oxford Murders

Titel: The Oxford Murders
Utgivare: Eurimages
År: 2008
Produktionsland: UK, Spanien, Frankrike
Genre: Thriller, romantik, crime
Regissör: Alex de la Iglesia
Skådespelare: Elijah Wood, John Hurt, Leonor Watling, Julie Cox
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Dåliga böcker blir oftast bra eller åtminstone ok filmer, enligt min erfarenhet. Det stämmer även den här gången - jag tyckte att boken var astråkig, men filmen vara faktiskt ganska ok. Att sen John Hurt är med gör ju inte saken sämre, han är briljant.

Martin, en ung amerikansk matematikstuderande (Wood) kommer till Oxford för att skriva sin avhandling. Han har redan bestämt sig för att han vill ha sin idol, professor Arthur Seldom (Hurt), som handledare, men det visar sig snabbt att Seldom inte längre tar emot studenter. Martin hyr ett rum hos hustrun till en av Seldoms gamla kollegor i hopp om att kunna komma professorn närmare, men det ger inget resultat och efter att ha blivit gjord till offentligt åtlöje av Seldom under en föreläsning beslutar sig Martin för att lämna Oxford.

Men samma dag stöter han på Seldom hos sin hyresvärdinna, och tillsammans hittar de henne mördad. Seldom berättar att han är där på grund av en lapp med ett kryptiskt meddelande och en symbol på, och han är övertygad om att symbolen, en cirkel, betyder att mördaren är någon som vill ha Seldoms uppmärksamhet till varje pris. Den gamle professorn och den unge matematikern börjar nu, tillsammans, att jaga mördaren, med cirkeln som enda ledtråd. Ska mördaren hinna slå till igen innan de listat ut vad hans symbol betyder?

Tja, handlingen som sådan är helt ok, lite småspännande på sina ställen även om den inte är helt orginell. Som vanligt är Elijah Wood en smurf (och även om han uppvisar aningens fler ansiktsuttryck än i Sagan om Ringen så är det inte SÅ många fler. Kanske tre, istället för ett. Snacka om "the man with one face"...). Det mest störande med hela filmen är dock sexscenerna - OMG, Frodo has sex! - det är lite cradle robbing över dem. Julie Cox (ok, ingen sexscen där, bara hångel) är född -73, Leonor Watling -75, men eftersom Elijah (född -81) ser ut som 14 så blir det bara... fel. Och om det är nån som skulle behöva buffa upp sig på gymmet så är det han, kan jag säga. (And yet, these scenes are strangely appealing... vad är det för fel på mig?)

Hm, det blev en ytlig recension det här. Ja ja. =) Jag skyller på avsaknaden av en daglig Sam & Dean-hit.

The Oxford Murders får iallafall, knappt, tre mystiska symboler av fem. Det blir lite mer än 2,5 bara på grund av ovannämnda scener. ;)

Wanted

Titel: Wanted
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, thriller
Regissör: Timur Bekmambetov
Skådespelare: Angelina Jolie, James McAvoy, Morgan Freeman
Var: Hemma.
Med: Sambon.

Hemma med sambon den här gången, alltså. Jag har tidigare sett den med mina medrecensenter S&A. På ytan är Wanted en typiskt medelmåttig actionfilm (jag menar - skruva kulor? Vad tror den att den är, The Matrix?) men med betydligt bättre än medelmåttiga skådisar. Nu vill jag inte höra nåt ont om Angelina här...

James McAvoy har verkligen gjort sitt bästa för att inte bli typecastad: faun i Narnia, förste älskare(? jag har faktiskt inte sett den) i Atonement... och nu lönnmördare i en totalt orealistisk actionfilm. Ja ja, realistisk action är en självmotsägelse, det finns bara orealistisk action. Men iallafall.

Skrapar man lite på den glossiga ytan så dyker det emellertid* upp ett mer seriöst tema. En moralisk/etisk frågeställning om handlingar och dess konsekvenser, samt de effekter en människas agerande kan ha på alla runtomkring. Är vi utvecklade nog för att ha ett sånt ansvar över liv och död som Vävarna i Wanted har? Kan vi verkligen tro så blint på "ödet"? (När som helst borde kapten Picard störta in och hålla en moralpredikan om "the greater good".)

Handlingen i sig är ganska enkel; ekonomiassistenten Wesley Gibson (McAvoy) hatar sitt jobb, sitt liv, allting. Han får panikattacker och känner sig oviktig, som en osynlig mus, en känsla som förstärks av det faktum att hans far övergav honom när han var en vecka gammal.

Men en dag ändras allt det där. Wesley får veta att hans far var lönnmördare för en hemlig organisation, Vävarna, och de vill att han ska ansluta sig till dem för att hämnas sin fars död. Precis som sin far besitter Wesley nämligen en förmåga att kunna "sakta ner" verkligheten, till den grad att han kan se att skjuta vingarna av en fluga, och till sin förvåning får han reda på att det är denna förmåga han hittills trott varit panikattacker.

Så Wesley slutar på sitt jobb och börjar istället träna för att bli lönnmördare, med den vackra Fox (Jolie) som lärare.

Ja, i vanlig ordning är det ju aldrig så enkelt som man skulle kunna tro från början. Det osar faktiskt skumt ganska tidigt i handlingen, och så småningom får även Wesley upp ögonen för detta och måste på bästa actionfilmsmanér ta itu med saker. Vilken tur då att han har potential för att bli världens bäste lönnmördare. ;)

Första gången jag såg filmen tycker jag att den var, nja, sådär, men andra gången insåg jag att den ju faktiskt är väldigt humoristisk samt, som tidigare nämnts, rentav har flera mer eller mindre subtilt dolda budskap. Det är inte bara brainless action, tro det eller ej. (Även om det är en hel del av den varan också.)

Betyget blir 3 skruvade kulor av 5 möjliga, och jag kan säga att det här är en film som jag antagligen kommer att köpa i framtiden. Inte till fullpris, men kommer den på rea så måste jag köpa den.

* Nästan ett lika bra ord som huruvida.

The Hitchhikers Guide To The Galaxy

Titel: The Hitchhikers Guide To The Galaxy
Utgivare: Touchstone Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA, Storbritannien
Genre: Sci-fi, Komedi, Äventyr
Regissör: Garth Jennings
Skådespelare: Martin Freeman, Zooey Deschanel, Mos Def, Sam Rockwell, Alan Rickman, Bill Nighy, Helen Mirren, Anna Chancellor
Var: I soffan, i Trelleborg
Med: Mig själv

Arthur Dent har en riktigt dålig vecka. Häromdagen när han var på ett maskeradparty träffade han en tjej, Trisha McGillian, som han blev riktigt intresserad av. De satt och pratade och hade det trevligt, tills en man i en underlig utstyrsel kom och frågade henne om hon ville följa med och kika på hans rymdskepp, och hon försvinner med honom. När han en morgon några dagar senare sitter vid frukostbordet störs han av ett bullrande ljud, ett gäng bulldozrar står utanför hans hus och ska strax riva ned det för att bygga en motorvägsomfart.

Medan han är i färd med att lägga sig framför bulldozern för att protestera dyker dessutom hans vän Ford Prefect upp och babblar osammanhängande om att jorden är på väg att gå under. Som för att understryka detta dyker plötsligt miljontals rymdskepp upp, och ur en raspig högtalare förklarar ledaren för Vogonerna att jorden skall förstöras för att bereda plats för en hypergalaktisk rymdväg. "Försök inte låtsas förvånade!" säger han. "Planerna har förevisats på byggnadskontoret på Alpha Centauri i 50 jordår. Ids ni inte engagera er i lokalfrågor är det ert problem!"

Till Arthurs stora tur visar det sig att Arthurs kompis Ford Prefect inte alls är från Guildford utan från en liten planet i närheten av Betelgeuse. Ford arbetar på en bok som heter Liftarens guide till galaxen, och liftar från planet till planet för att lära sig nya saker. Han och Arthur lyckas lifta med rymdskeppen som sekunden efter det förstör jorden. Men vogonerna är inte en vänlig ras, och efter att de torterar Arthur och Ford med vogonsk poesi släpper de ut dem i rymdens vaakum, där de dock lyckas lifta till skeppet Hjärtat av Guld. På skeppet möter Arthur till sin stora förvåning Trisha McGillan och mannen från maskeradpartyt, som visar sig vara den ökände - och intellektuellt handikappade -Zaphod Beeblebrox, som just kidnappat sig själv och rymdskeppet och nu jagas av hela den galaktiska kåren. Han är även Fords kusin.

Det visar sig att skeppet har en så kallas Osannolikhetsdrift som gör att det kan befinna sig på alla möjliga platser i universum samtidigit, och därmed kan ta sig till var som helst i universum. Med på skeppet finns den manodepressiva roboten Marvin med en hjärna stor som en planet, och den obotligt positiva skeppsdatorn Eddie, samt två små möss som på något underligt vis tagit sig ombord och verkar fiffla med skeppets styrsystem.

Arthur och Ford dras in i Zaphods planer och de flyr med Vogonerna och den galaktiska kåren hack i häl, medan de försöker finna svar på meningen med livet och annat intressant.

Liftarens guide till galaxen är baserad på boken med samma namn av Douglas Adams, som är en av mina all time favourites. Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men den är så rolig och så sinnessjuk att det är litet svårt att uttrycka hur pass bra den är. Jag tycker filmen är helt okej, jag älskar Alan Rickman som den manodepressiva Marvin, gillar den litet tragiske Arthur och den totalblåsta presidenten av galaxen. Filmen ofta tar upp ämnet intelligens, att människor inte är så intelligenta som vi tror, och att det egentligen inte spelar någon roll hur intelligent man är när även de mest kompletta idioter kan bli valda till presidenter (ta George W Bush som exempel). Sedan skickar han en känga åt det byråkratiska systemet med blankett-ifyllning, vilket jag finner ytterst träffsäkert (trust me, I'm a public officer!). Det är nästan så man kunde tro att människans syfte var att fylla i blanketter tills vi dör, tyvärr. (Ibland känns det så.)

Filmen börjar med det magnifika sångnumret So long and thanks for all the fish där man också förklarar att människor bara är den tredje mest intelligenta rasen på planeten, och att delfiner kommer på andra plats. Så vad kommer då på första plats, kanske ni undrar? Det får ni reda på om ni ser filmen... =)

Betyg då? Ja, trots all humor så skrattade jag faktiskt inte särskilt mycket. Det var en bra film, men inte så där jättejättebra. Jag tror den saknade något av bokens humorglimtar, den kunde nog varit ännu mer vriden. Desto mer vriden desto bättre. Därför får den enbart tre osannolikhetsdrifter av fem möjliga.

So long and thanks for all the fish!

Star Wreck: In the Pirkinning

Titel: Star Wreck: In The Pirkinning
Utgivare: Tuotantoyhtiö Energia
År: 2005
Produktionsland: Finland
Genre: Action, Sci-fi, Komedi
Regissör: Timo Vuorensola
Skådespelare: Samuli Torssonen, Atte Joutsen, Timo Vourensola, Antti Satama, Karoliina Blackburn, Janos Honkonen, Seppo Honkanen
Var: I sängen, i Trelleborg
Med: Mig själv

Kapten Pirk kommer från en avlägsen framtiden med rymdskepp och andra humanoider, bland annat Plingoner och Vulgarer. Han har tillsammans med sin andre man Info, en android, och Dwarf, en plingon, fastnat i Finland i nutiden, som han finner vara en mycket farlig tid. Som tur är har den första kontakten med Vulgarerna skett. De anlände till Jeff Cochrane, en suput till rockstjärna som sålde deras skepp till ryssarna. Pirk och hans två kamrater reser till Ryssland och lyckas övertyga Rysslands president om att bygga ett nytt rymdskepp åt honom och därtill ge honom full bemanning. Efter ett par år är skeppet klart och Pirk är nu redo för att sätta igång en plan som bubblat inom honom för en lång tid: Att ena världen under en stark ledare - honom själv!

Efter att ha rustat Ryssland med framtida teknologi lägger de världen under sina fötter och skapar P-unionen, och när jorden är vunnen är det dags för att utforska och erövra resten av universum.


Filmen driver hejvilt med Rysslands revolutioner, Star Trek, Babylon 5 och med de finska dryckesvanorna. Pirk och hans skepp Omstart kommer genom ett larvhål till en spegelversion av deras universum. Där träffar de rymdstationen Babel 13 (Babylon 5) som leds av Kapten Sherrypie. Vi möter även säkerhetschef Mihail Garibrandy och Susanna Ivanovitsa. Den stora grejen med filmen är att det är finskt tal och svensk text, och översättningen från engelska till finska till svenska resulterar i lines som "Ät mina ljuskulor!" (Eat my photontorpedoes!) Produktionen av filmen höll på i över sju år och resulterade i en enastående datorgrafik, stor humor och skådespelare av varierad förmåga. En del var så kassa så det gjorde ont, andra var helt okej, några få överspelade så det blev ännu mer komiskt...

Några ljusglimtar:
Kapten Fukov för skeppet Kalinka...
"Ät mina ljuskulor"
Dwarfs scen som korvståndsbiträde i studentområde (han serverar fulla studenter i studentoveraller!)
Alla syrliga kommentarer om Pirks inkompetens och löjlighet
Kapten Pirks inkompetens och löjlighet

För er som är insatta i Star Trek världen eller som är intresserade av SF kan jag rekommendera denna film, för er övriga - håll er långt borta! Den får totalt 3 ljuskulor av 5 möjliga - egentligen helt oförtjänta - mest pga att den fick mig att skratta.

At the Mountain of Madness

Nä, jag vet ingenting om Guillermo del Toros filmatisering av At the Mountain of Madness. Det verkar som att han har ett manus färdigt, men när han försökte få Warner Bros att finansiera för några år sedan så tvekade de tydligen eftersom manuset varken innehåller en kärlekshistoria eller ett lyckligt slut (del Toro förklarade det med att "it's impossible to do either in the Lovecraft universe" och det har han ju rätt i)... men hur som helst, min fråga är: är det nån som vet nåt om det här projektet? Kommer det en film?

*Uppdatering* Jag hittade en svensk blogg som försäkrar att del Toro ska sätta igång med AtMoM efter de två Hobbit-filmerna (helt otippat benämnda The Hobbit och The Hobbit 2)... kan det stämma? Å andra sidan så är del Toro tydligen uppbokad fram till 2017, och det ryktas om att han ska göra Dan Simmons Drood som första projekt efter Hobbit-filmerna...

Star Trek

Titel: Star Trek
Utgivare: Paramount Pictures
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Sci-fi, Äventyr
Regissör: J.J. Abrams
Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana, Bruce Greenwood, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Ben Cross, Winona Ryder
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo

Star Trek är en prequel till de övriga 10 Star Trek-filmerna och visar hur Kirk, Spock och Bones med flera träffades för första gången och hur de kom att bli besättningen för Enterprise. Filmen inleds med den dagen Kirk föds, vilket är samma dag som skeppet hans föräldrar arbetade på går under. De stöter på en åskstorm, ur vilken ett romulanskt skepp framträder och attackerar dem med överlägsen teknik. 25 år senare är Enterprise på sin jungfrufärd, och stöter återigen på samma åskstorm, med samma skepp inuti. Enterprise måste nu finna ett sätt att överlista fienden och rädda federationens planeter från total förintelse...

Star Trek är ett fartfyllt äventyr med tung action från första till sista scen, varvad med härlig humor. Något som jag dock vill lyfta fram är de inledande scenerna, som sätter standarden för resten av filmen. Känslorna sprakar och efter cirka 15 minuter inser jag att jag faktiskt sitter och lipar (!!!) av rörelse. Helt jäkla otroligt! (Men jag har alltid varit en blödig typ...)

När det gäller Star Trek-världen så är jag långt från en opartisk recensent. Jag har inte sett TOS (The Original Series) men dock alla filmer, samt hela TNG (The Next Generation) samt Voyager. Jag kan dra haranger om scener mellan Kirk, Spock och Bones - exempelvis lägereldsscenen, en av mina favoriter - och älskar interaktionen mellan dem alla. Humorn, gnabbet, ironin, hat/kärleken som kommer av att jobba tillsammans i över 20 år. (Jag minns exempelvis när de åkte tillbaka i tiden till sjuttiotalets kalla krig och var tvungna hitta en kärnvapenbas för att kunna starta upp skeppet igen. Ironin när ryssen Chekov går runt och frågar amerikaner: "Excuse me, could you tell me where the nuclear base in Alameda is?" ... det är helt enkelt obetalbart.)

Med all denna historia och relation till karaktärerna var jag självklart nervös för hur de skulle gestaltas av detta gäng, men jag tycker de lyckades mycket bra med sina karaktärer och med hela gruppdynamiken. Det anspelades friskt på framtida hat/kärleken mellan Spock och Bones vilket jag förstås älskade. Jag älskade också Chris Pines gestaltning av Kirk. Han var envisare än envisast, uppkäftig och slagskämpen för dagen. Karl Urban var perfekt som den grinige Bones, och när han sa "You green blooded goblin" åt Spock eller "I'm a doctor, not a physicist!" åt Kirk fick jag rysningar av välbehag. Quinto var den perfekte Spock, och så lik! Första scenen när man såg han i profil trodde jag det var Nimoy själv... (Dock så är jag alldeles för influerad av Heroes, för ibland var det stunder då jag undrade när det skulle slå över och Spock skulle bli mordisk och börja skära upp folk. )

Chekov porträtterades av Anton Yelchin, en 20 år gammal amerikansk kille som lyckades få till den ryska accenten på ett jättebra sätt. Simon Pegg spelade Scotty och lyckades få in den klassiska "I'm givin' it all she's got, Capt'n" när Kirk ber om mer kraft till warpmotorerna. John Cho glänser med sitt svärd och bjuder på lysande fajtingscener (men frågan är, dyker Sulus svärd upp i TOS eller är detta ett nytt påfund??) Zoe Saldana var en lysande Uhura, och bjöd på litet oväntade förväxlingar (nu måste jag verkligen se TOS och se om det stämmer!)...

Fun fact: Simon Pegg spelar i filmen tv-serien Spaced en karaktär som skämtar om att det ojämna numret Star Trek-filmer skulle vara sämre. Ironin i det hela är att Simon sedan spelar Scotty i den 11:e filmen...

När det gäller handlingen så var storyn sann mot Gene Roddenberrys anda och det kändes som ett klassiskt Star Trek-äventyr. Visst finns det säkert massor av saker för trekkies att reta upp sig på, så som tidslinjen (var verkligen Spock ung samtidigt som Kirk, var inte han flera hundra år äldre?), eller varför inte de tekniska detaljerna som tedde sig någorlunda moderniserade sen TOS, trots att TOS utspelar sig efteråt. Jag är inte så insatt i tekniken, men nog var finesserna på phasern och tricorden snyggare i denna dåtid istället för i TOS. Fast litet får man ju snygga upp, kan jag tycka.

Det som kan uppfattas störande är dock stridsscenerna mellan skeppen, vilket min sambo hade stora problem att följa. Nu för tiden skall allt vara så intrikat detaljerat att det blir för många detaljer för ögat att vila på, alltså blir det störigt. Men det blir nog bättre när man ser det på mindre skärm.

För att sammanfatta det hela tänkte jag använda mig av ett citat av Fredrik Strage från DN som skriver:

Efter tio långfilmer och fem teveserier kan man fråga sig om världen behöver ännu ett ”Star Trek”-äventyr. Svaret är naturligtvis ja.

Personligen tycker jag inte ens man behöver fråga sådana absurda frågor. Självklart ska Star Trek fortsätta in i oändligheten, för det finns SÅ mycket att göra filmer om!

Filmen får *dum-dum-dum-dum* FEM Vulcan salutes av fem möjliga. (Duh!)
Live long and prosper.
Fia out.

Martina: Nja, jag är inte odelat positiv trots att jag "borde" vara det - det är ju Star Trek! Och däri ligger problemet. Som film betraktat, storymässigt, CGI-mässigt etc., är den helt ok. Som Star Trek - nej. (Även fast Zachary Quinto var väldigt lik Leonard Nimoy. Men den karaktär jag tyckte att de lyckades bäst med var McCoy. Karl Urban gjorde en väldigt bra Bones, trots repliken "green-blooded goblin".) För mycket slapstick och hysteriskt omkringspringande, och scenerna med young Kirk (dvs. Kirk som barn) och young Spock (Spock som barn) var så usla att jag nästan grät. Tyvärr blev det det som satte tonen för resten av filmen och jag hittade bara massor av saker som var fel på så många plan... Alltså, som film får den en fyra, men som Star Trek - en tvåa.

BTW - Spock slog ju faktiskt över och blev mordisk, se ovan...

*Uppdatering* Jag måste se den igen så fort den kommit ut på dvd, jag hoppas på att jag kommer att ändra uppfattning då.

Årets julfilm

Om IMDb har rätt så kommer årets julfilm bli Sherlock Holmes, den ska ha premiär 25 december enligt dem. Hoppas hoppas! Då ska jag gå och se den på premiären. Gå på bio på juldagen är ju så mysigt, men jag har inte lyckats med det på flera år nu. Måste försöka komma ihåg det i år...

X-men origin: Wolverine

Titel: X-men origin: Wolverine
Utgivare: Twentieth Century-Fox Film Corporation
År: 2009
Produktionsland: USA
Genre: Action, Fantasy, Sci-fi, Thriller
Regissör: Gavin Hood
Skådespelare: Hugh Jackman, Liev Schreiber, Ryan Reynolds, Danny Huston, Lynn Collins, Dominic Monaghan
Var: Bio, Malmö
Med: Sambo


I Wolverine får vi följa James "Wolverine" Logans liv före X-men triologin utspelar sig. James Logan föddes någon gång under 1800-talet och utvecklar sina krafter tidigt, då han utsätts för ett barndomstrauma som får honom att rymma hemifrån med sin halvbror Victor. Victor, som också begåvats med förmågor liknande Logans, tar hand om Logan och tillsammans tar de värvning i krig efter krig, för de har ytterligare en unik förmåga: de kan inte dö.

Victors blodlust blir under vietnamkriget för mycket för Logan, och i ett försök att stoppa sin bror från att mörda en oskyldig civil upptäcker de andra soldaterna deras superförmågor. Plötsligt dyker en man upp som erbjuder dem en chans att tjäna sitt land genom att utnyttja sina unika gåvor, vid sidan av andra mutanter. De går med på att arbeta för honom.

I USA:s tjänst färdas dem kors och tvärs över världen och dödar män på underliga uppdrag. Slutligen står inte Logan ut med dödandet längre, och han lämnar gruppen för Canada där han börjar jobba som en skogshuggare. Men även om Logan är färdig med myndigheten, är de inte färdig med honom, och efter ett par år söker de upp honom igen - någon har börjat döda mutanter och de behöver hans hjälp...


Jag läste någonstans att Jackman tyckte att Wolverine blev för mesig i X-men III, så han beslutade sig för att själv producerar origin-filmen, och att han valde en regissör som aldrig har gjort sci-fi eftersom det skulle hjälpa filmen fokusera på handlingen istället, och för att ge Wolverine ett större djup.

Filmen i sig är mognare, actionpackad (men samtidigt inte särskilt våldsam) och mer personlig eftersom den fokuserar på Logan, hans uppväxt och skälen för att han är den han är. Det känns dock som om filmen tappat seriebokskänslan, vilket kan uppfattas både positivt och negativt beroende på om man gillar seriebokskänsla. Det gör jag, så därför tyckte jag filmen saknade litet av den stämningen som jag var ute efter. Den var faktiskt rätt så tråkig vissa stunder, även om jag inte kan pinpointa varför. Det kanske var så att jag hade för höga förväntningar, eller så kanske jag inte förstod storyn nog bra.

Wolverine knyter dock ihop säcken till X-men I på ett bra sätt. Den introducerar mutanter som Cyclops och Victor, senare Sabretooth, men lämnar många stumpar kvar som kan byggas vidare på. Någonting säger mig att vi kommer få en till Origin-rulle, eller kanske två. Kanske X-men Origin: Cyklops eller Storm...? (Min sambo informerade mig om att Storm egentligen inte är en mutant utan dottern till en afrikansk åskgud, det låter som en riktigt häftig bakgrundsstory.)

Allt som allt får filmen tre adamanthårda klor av fem möjliga.

Martina: Jag ger den en fyra, för jag tyckte faktiskt att Wolverine var bättre än de andra filmerna. Sekvensen i början (förtexterna) med alla krig de var med i är briljant, och jag kan inte säga att jag tyckte att den var tråkig nånstans... men däremot gjorde den ett par logiska kullerbyttor här och där.

The Darjeeling Limited

Titel: The Darjeeling Limited
Utgivare: Fox Searchlight Pictures
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman, Anjelica Huston, Bill Murray, Natalie Portman
Var: Hos S&A.
Med: S&A.

Wes Anderson har gjort briljanta The Royal Tenenbaums och den inte lika briljanta The Life Aquatic with Steve Zissou, som jag tror att jag måste se igen eftersom det inte klickade första gången jag såg den... jag tyckte att den var tråkig och långsam. Nå, hur som helst.

The Darjeeling Limited kunde alltså gå either way, och med tanke på att Owen Wilson, som jag för det mesta avskyr, är med så kändes det inte helt troligt att det skulle vara nåt att hänga i julgranen. Trots det hade jag rentav lagt till den på min Lovefilm-lista bara för att - men vet ju aldrig, den skulle ju kunna vara bra.

Och det var den faktiskt. (Men det var S&A som fick den från Lovefilm den här gången.) The Darjeeling Limited handlar om tre bröder (Wilson, Brody och Schwartzman) som beger sig ut på en "andlig resa" i Indien med tåget Darjeeling Limited. Brödernas far dog för ungefär ett år sedan och de har issues med hans död samt med varandra - storebror Francis, som bossar runt de andra två, mellanbror (inbillar jag mig) Peter, som snart ska bli pappa men är ambivalent över detta, och lillebror Jack som precis gjort slut med sin flickvän och lyssnar av meddelandena på hennes telefonsvarare i smyg. De tre har inte pratat med varandra sedan pappans begravning och nu ska de tillbringa en hel tågresa tillsammans i en liten kupé.

Förutom att driva varandra till vansinne så lyckas de även reta upp konduktören, genom att 1) röka ombord på tåget, 2) köpa en giftorm och smuggla in den i kupén och 3) slåss med varandra och spreja pepparsprej i varandras ansikten. Så naturligtvis blir de avkickade.

Men det är början till en riktig andlig resa som gör att de verkligen kan bli bröder igen.

S tyckte att "jag förstår inte vad det är med Wes Anderson och dysfunktionella familjer" och det är helt sant - The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited. Båda handlar om ytterst trasiga familjer och i synnerhet syskonrelationer. Båda har dessutom flera skådespelare gemensamt - Bill Murray, Anjelica Huston, Owen Wilson (som alla tre är med i Life Aquatic också). De flesta regissörer verkar ha sin lilla crew med skådisar som de gärna arbetar med, Tim Burton har Johnny Depp och Helena Bonham-Carter, Colin Nutley har Helena Bergström. Ja, ni vet.

The Darjeeling Limited kanske inte är überbriljant, men den är bra och faktiskt något av en feel good-film (och jag älskar färgerna!). Jag ger den 3,5 färggranna indiska tåg av 5.

Vad har Suss och 'dreas för tankar?

ANDREAS: Mjo, du har ju sammafattat storyn och så fint och bra. Trodde inte att jag skulle tycka om den alls. Inte för att jag på något sätt tyckte att vare sig Tenenbaums eller Life Aquatic var dålig på något sätt, när jag såg dom tyckte jag rent av om dom men trots detta så har jag lite svårt med mr Anderson. Sen, TROTS att jag nu har svårt för karln fastän jag nu tycker om tre av hans filmeer (och har bara sett de tre) så vill jag faktiskt också ta mig för att se Rushmore med Bill Murray och Jason Schwartzman av just Wes Anderson. Härilgt småpretentiös, dysfunktionellt udda film med ett ändå ganska mysigt meddelande, suveräna skådespelare och klart härliga karaktärer på gott och ont. Undrar klart över vad som fick Bill Murray att hoppa med på de små scener han var i, men skoj skoj att han var det. En klart adekvat film som kan rekommenderas till andra att se.

You Don´t Mess with the Zohan

Titel: You Don´t Mess with the Zohan (Jiddra inte med Zohan)
Utgivare: Happy Madison Productions
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi
Regissör: Dennis Dugan
Skådespelare: Adam Sandler, John Turturro, Rob Schneider
Var: Hos F&T
Med: F, och bitvis T.

Jag måste säga att jag var en liiiten smula skeptisk mot den här filmen när vi hyrde den (och med lite menar jag "ganska mycket") eftersom det är en amerikansk komedi med Adam Sandler och det vet man ju hur det brukar sluta. Sandler har i och för sig gjort en och annan film som i alla fall nästan går att se (The Waterboy och Little Nicky), med betoning på nästan... Men i det stora hela, nej, jag är skeptisk.

Men så fel man kan ha! You Don´t Mess with the Zohan driver med alla grupper som går att driva med, och längst fram i kön står förstås palestinier och judar och det ändlösa käbblandet i Israel. Titelns Zohan (Sandler) är en israelisk hemlig agent (jude), deras svar på James Bond kan man säga men så oändligt mycket bättre på precis allt. Problemet är bara att Zohan börjar tröttna på att ständigt vara den som räddar dagen. Han har en annan dröm, nämligen att flytta till Amerika och bli - frisör.

Efter att ha avslöjat detta för sina föräldrar, som skrattar ut honom och frågar om han är en "fagele" (bög), bestämmer sig Zohan för att fejka sin egen död genom att "förlora" mot den palestinska sidans främste agent, Phantom, och på egen hand bege sig till Amerika under falskt namn för att kunna uppfylla sin dröm.

Så se upp, New York - mr Scrappy Coco(!) är här för att göra stan osäker! "Scrappy", som nu hävdar att han är australier/tibetan får anställning hos Dahlia, en (gasp!) palestinsk kvinna som driver en frisörsalong på den palestinska sidan av gatan (som förstås ligger mitt emot den israelisk-judiska sidan av gatan...).

Dahlias frisörsalong går väl inte så jättebra och hon är på gränsen till att bli vräkt eftersom bolaget som köpt upp hela gatan kräver ockerhyror i hopp om att affärsidkarna ska lägga ner - så att de kan riva allt och smälla upp ett köpcentrum. Men när Scrappy Coco kommer dit ändras allt.

Den stora poängen med den här filmen är, förstås (trumvirvel här, tack)... poängerna. Alltså skämten. Och det är förstås ganska tacksamt att driva med Israel-Palestinakonflikten och skillnaderna - men också likheterna! - mellan judar och palestinier (ingen i USA kan ju se skillnad på dem, vilket också noga poängteras). Själva storyn är väl sådär, men grundtanken är ganska fin iallafall: låt oss alla sluta slåss och istället hålla hand och sjunga "we shall overcome" så ska nog allt lösa sig, ska ni se.

Det finns en hel del scener som är helt obetalbara, Adam Sandler får verkligen excellera i att vara Adam Sandler här. Och det var det där med arabskämt - en av butikerna på den judiska sidan av gatan heter "Going out of business" och butiksbiträderna gör sitt bästa för att lura på kunderna falska märkesvaror till överpris. Det kanske inte låter så roligt, men det är det när man ser filmen...

Nå, hur som helst. Jag blev mycket positivt överraskad och skulle faktiskt kunna tänka mig att se den här igen (kanske till och med köpa den - på rea, iallafall) och det är ett jäkligt bra betyg för att komma från mig när det gäller den här typen av film. You Don´t Mess with the Zohan får 3,5 saxar av 5 möjliga och en liten guldstjärna i kanten bara för att.

Apropå film: tv-serier

Om det är så att ni undrar varför jag inte verkar se så mycket film, så är det för att jag och sambon följer ett antal tv-serier istället. Jag kan rekommendera allihop.

• Life - Damian Lewis (Band of Brothers m.m.) spelar polisen Charlie Crews som blivit falskeligen anklagad för mord och tillbringade 12 år i fängelse innan han frikändes och släpptes. Nu har han gått tillbaks till sitt gamla jobb som polis på mordroteln samtidigt som han försöker lista ut varför han blev ditsatt för morden på sin gode vän och hans familj. Bra polisserie som är lite shaky under första säsongen men som definitivt höjer sig ett snäpp under säsong 2. Värd att se om man gillar kriminalserier, men den riskerar just nu nedläggning. Beslutet kommer i maj.
  
• Terminator: The Sarah Connor Chronicles - Också en serie som riskerar att läggas ner efter två säsonger, vilket är synd eftersom säsong 2 verkligen blev intressant (efter en ganska shaky första säsong även där). Serien börjar ungefär 2 år efter filmen Terminator 2, men på grund av en tidsresa utspelar sig större delen av serien i "nutid" (2007-2008).
  
• Bones - Inne på sin fjärde säsong and still going strong. Serien baseras (löst, mycket löst) på Kathy Reichs böcker om rättsantropologen Temperence Brennan, men har tillfört en helt ny dimension med de ändringar som serieskaparna gjort. Mycket intressant serie som dels handlar om utredning av mordfall men, kanske viktigare, också behandlar karaktärernas utveckling och relation till varandra. Många underbart nördiga karaktärer och bra skådespelare!
• Supernatural - En serie som jag länge var skeptisk mot (eftersom jag inte följt den från början utan bara sett lite då och då och alltså inte fått nåt sammanhang i handlingen), men som faktiskt är riktigt bra om man kan ha överseende med de ungefär 14 olika sub-plottar som manusförfattarna har på gång vid varje givet tillfälle. Ögongodis i hög grad i form av bröderna Winchester och spännande handling.
• Californication - Vi har sett säsong 1, älskade den och ska börja på säsong 2 så fort vi får tid. David Duchovsky gör sitt livs roll som Hank Moody och om man tål den extremt sexualiserade handlingen är detta en av 2000-talets roligaste serier.
  
• Dollhouse - Joss Whedon är ju alltid Joss Whedon. Dollhouse har tyvärr fått ganska blandade reaktioner och hotas av nedläggning efter säsong 1, och jag måste medge att den inte är fullt lika rolig som t.ex. Buffy the Vampire Slayer och Angel men med ett mycket intressant tema - och med Eliza Dushku.
• Castle - Har bara sett första avsnittet än så länge, men det verkar lovande. Här har Joss Whedon inte fingrarna med i spelet men jag misstänker att Nathan Fillion står för humorn, eftersom hans rollfigur Richard Castle påminner väldigt mycket om captain Mal Reynolds från Firefly och Serenity. Hotas tyvärr också av nedläggning p.g.a. bristande tittarsiffor, vilket jag inte förstår - har folk ingen smak?

På egen hand följer jag dessutom:

• Criminal Minds - Med mina favvokaraktärer dr Reid och Penelope Garcia blir det aldrig tråkigt! BAU-teamet består av en samling mer eller mindre trasiga och mycket sympatiska profilerare som är mer som en familj än som kollegor, vilket gör serien så bra. Att dr Reid är rena ögongodiset och Garcia en underbart nördig tech-tjej gör inte saken sämre.
  
• Numb3rs - Mr Universe från Serenity (David Krumholtz) spelar här matematikern Charlie Epps som löser brott med ekvationer för att hjälpa sin bror, FBI-agenten Don Epps. Numb3rs gör att till och med jag, matte-hataren, tycker att det låter kul med algoritmer. =)

Och så fort Supernatural är färdigmald blir det Andromeda (a.k.a. Hercules in Space) istället!

Whisper of the Heart

Titel: Whisper of the Heart (Mimi wo sumaseba)
Utgivare: Studio Ghibli
År: 1995
Produktionsland: Japan
Genre: Anime, Drama, Romantik
Regissör: Yoshifumi Kondo
Skådespelare (röster): Youko Honna, Kazuo Takahashi, Maiko Kayama
Var: Hos F&T.
Med: Fia.

Fjortonåriga Shizuku Tsukishima läser mycket böcker, och en dag tittar hon på lånekortet i boken hon håller på med och hittar ett namn: Seiji Amasawa. Hon går igenom sina andra låneböcker och samma namn dyker upp i dem alla. Shizuku börjar leta efter denne Seiji, hon frågar sina lärare om honom och får reda på att han går på hennes skola...

Samtidigt stöter hon då och då på en pojke som hon tycker är väldigt ohyfsad, och en dag på tunnelbanan hoppar en katt upp och sätter sig bredvid henne. Av nyfikenhet börjar Shizuku följa efter katten som leder henne till en liten verkstad där hon återigen träffar den ohyfsade pojken... Men nu är han inte så otrevlig längre. Han inspirerar henne till att börja skriva en berättelse, som handlar om en liten kattstatyett som står i verkstaden - Baronen.

Precis som alla Ghiblifilmer så är Whisper of the Heart bra. Den innehåller inte magi eller övernaturligheter som många av de andra Ghiblifilmerna, utan rör sig bara inom det vardagliga. Men tillräckligt många saker händer av en slump för att man nästan ska börja misstänka lite magi i alla fall...

I det stora hela är det en uppväxtskildring, även om filmen bara utspelar sig över några månader. Den handlar om Shizukus mognadsprocess från ett barn som inte vet vad hon vill göra med sitt liv till en tonåring som kanske inte heller vet riktigt, men som iallafall känner sig mer säker på sin framtid och som, viktigast av allt, har hittat kärleken.

Några lite segare partier (och ett ganska abrupt slut) gör att jag inte ger full pott, men Whisper of the Heart får 4,5 baroner av 5 möjliga.

Mumien: Drakkejsarens grav

Titel: Mumien: Drakkejsarens grav (The Mummy: Tomb of the Dragon emperor)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, äventyr, fantasy, thriller
Regissör: Rob Cohen
Skådespelare: Brendan Fraser, Maria Bello, Luke Ford, Jet Li, John Hannah, Michelle Yeoh, Isabella Leong
Var: Hemma
Med: Sambo

A.k.a. "Not another mummy movie", "Here comes the Mummy", "Who's your mummy?", "The dummy mummy", "Adventures of Brendan Fraser"... eller varför inte "Indiana Jones 7"?

Rick och Evy O'Connell (Brendan Fraser och Maria Bello) har dragit sig tillbaka från livet som äventyrare, men deras son Alex (Luke Ford) har ärvt genen som drar till sig mumier, pyramider och evil curses. Vid 22 års ålder slår han igenom stort som arkeolog och finner graven till den ökände Drakkejsaren (Jet Li) som byggde kinas mur och begravde alla arbetarna under den. Kejsaren var en mycket ondskefull och maktgirig ledare som hela tiden strävade efter något mer land att erövra. När han slutligen insåg att han inte skulle leva för evigt skickade han sin general för att hämta honom en häxa (Michelle Yeoh) som enligt sägnerna kände hemligheten till evig ungdom. Häxan ville inte ge kejsaren evigt liv, istället nedkallade hon en förbannelse över honom som gjorde att han och alla hans soldater förvandlades till lerfigurer.

........................Sucker!

Många tusen år senare snubblar Luke på en ledtråd och finner drakkejsarens grav.
Resten vet ni, om ni har sett 1:an och 2:an dvs. Så mycket förändras inte från film till film.
John Hannah är goofy, Brendan Frasers får litet roliga oneliners, snygga brudar slåss med svärd. Denna gång var de absurda nog att tro att det skulle gå hem med Luke Ford som Brendan Frasers son. Iiinte riktigt. Någon på MovieZine jämförde det med Alexander där Angelina spelar mamma åt Colin Farrell.

Maria Bello som Evy var nästan lika bra som Rachel Weisz och passade definitivt bättre som mor åt en 22 årig son. Fast jag gillar kombon av Rachel och Brendan bättre, parmässigt sett. Maria Bello kändes litet för seriös för Brendan. Men hon är helt okej, hon har ju filmer som Coyote Ugly och Jane Austens Book club bakom sig, båda var filmer som jag älskade då de kom ut.

Nåja, slutgiltiga bedömningen är att det är en b-film, och med det menar jag Brendan Fraser-film. Dessa är faktiskt snäppet bättre än B-filmer eftersom han har sån otrolig charm och faktiskt levererar film efter film som aldrig sviker mina förväntningar om dorky one-liners. Det är välbekant, det är humor, det är helt okej. Jag fick vad jag väntade mig. Att försöka analysera filmen något mer ingående vore enbart förolämpande, vi vet att det är en tunn, osammanhängande story med logiska brister (hallå, Brendan Fraser-film), vi ser den inte för dess djuplodade psykologiska twister utan för det lättsamma och fartfyllda äventyret.

Allt som allt får den tre kinesiska murar av fem möjliga.