The Darjeeling Limited

Titel: The Darjeeling Limited
Utgivare: Fox Searchlight Pictures
År: 2007
Produktionsland: USA
Genre: Drama, komedi
Regissör: Wes Anderson
Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman, Anjelica Huston, Bill Murray, Natalie Portman
Var: Hos S&A.
Med: S&A.

Wes Anderson har gjort briljanta The Royal Tenenbaums och den inte lika briljanta The Life Aquatic with Steve Zissou, som jag tror att jag måste se igen eftersom det inte klickade första gången jag såg den... jag tyckte att den var tråkig och långsam. Nå, hur som helst.

The Darjeeling Limited kunde alltså gå either way, och med tanke på att Owen Wilson, som jag för det mesta avskyr, är med så kändes det inte helt troligt att det skulle vara nåt att hänga i julgranen. Trots det hade jag rentav lagt till den på min Lovefilm-lista bara för att - men vet ju aldrig, den skulle ju kunna vara bra.

Och det var den faktiskt. (Men det var S&A som fick den från Lovefilm den här gången.) The Darjeeling Limited handlar om tre bröder (Wilson, Brody och Schwartzman) som beger sig ut på en "andlig resa" i Indien med tåget Darjeeling Limited. Brödernas far dog för ungefär ett år sedan och de har issues med hans död samt med varandra - storebror Francis, som bossar runt de andra två, mellanbror (inbillar jag mig) Peter, som snart ska bli pappa men är ambivalent över detta, och lillebror Jack som precis gjort slut med sin flickvän och lyssnar av meddelandena på hennes telefonsvarare i smyg. De tre har inte pratat med varandra sedan pappans begravning och nu ska de tillbringa en hel tågresa tillsammans i en liten kupé.

Förutom att driva varandra till vansinne så lyckas de även reta upp konduktören, genom att 1) röka ombord på tåget, 2) köpa en giftorm och smuggla in den i kupén och 3) slåss med varandra och spreja pepparsprej i varandras ansikten. Så naturligtvis blir de avkickade.

Men det är början till en riktig andlig resa som gör att de verkligen kan bli bröder igen.

S tyckte att "jag förstår inte vad det är med Wes Anderson och dysfunktionella familjer" och det är helt sant - The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited. Båda handlar om ytterst trasiga familjer och i synnerhet syskonrelationer. Båda har dessutom flera skådespelare gemensamt - Bill Murray, Anjelica Huston, Owen Wilson (som alla tre är med i Life Aquatic också). De flesta regissörer verkar ha sin lilla crew med skådisar som de gärna arbetar med, Tim Burton har Johnny Depp och Helena Bonham-Carter, Colin Nutley har Helena Bergström. Ja, ni vet.

The Darjeeling Limited kanske inte är überbriljant, men den är bra och faktiskt något av en feel good-film (och jag älskar färgerna!). Jag ger den 3,5 färggranna indiska tåg av 5.

Vad har Suss och 'dreas för tankar?

ANDREAS: Mjo, du har ju sammafattat storyn och så fint och bra. Trodde inte att jag skulle tycka om den alls. Inte för att jag på något sätt tyckte att vare sig Tenenbaums eller Life Aquatic var dålig på något sätt, när jag såg dom tyckte jag rent av om dom men trots detta så har jag lite svårt med mr Anderson. Sen, TROTS att jag nu har svårt för karln fastän jag nu tycker om tre av hans filmeer (och har bara sett de tre) så vill jag faktiskt också ta mig för att se Rushmore med Bill Murray och Jason Schwartzman av just Wes Anderson. Härilgt småpretentiös, dysfunktionellt udda film med ett ändå ganska mysigt meddelande, suveräna skådespelare och klart härliga karaktärer på gott och ont. Undrar klart över vad som fick Bill Murray att hoppa med på de små scener han var i, men skoj skoj att han var det. En klart adekvat film som kan rekommenderas till andra att se.

You Don´t Mess with the Zohan

Titel: You Don´t Mess with the Zohan (Jiddra inte med Zohan)
Utgivare: Happy Madison Productions
År: 2008
Produktionsland: USA
Genre: Komedi
Regissör: Dennis Dugan
Skådespelare: Adam Sandler, John Turturro, Rob Schneider
Var: Hos F&T
Med: F, och bitvis T.

Jag måste säga att jag var en liiiten smula skeptisk mot den här filmen när vi hyrde den (och med lite menar jag "ganska mycket") eftersom det är en amerikansk komedi med Adam Sandler och det vet man ju hur det brukar sluta. Sandler har i och för sig gjort en och annan film som i alla fall nästan går att se (The Waterboy och Little Nicky), med betoning på nästan... Men i det stora hela, nej, jag är skeptisk.

Men så fel man kan ha! You Don´t Mess with the Zohan driver med alla grupper som går att driva med, och längst fram i kön står förstås palestinier och judar och det ändlösa käbblandet i Israel. Titelns Zohan (Sandler) är en israelisk hemlig agent (jude), deras svar på James Bond kan man säga men så oändligt mycket bättre på precis allt. Problemet är bara att Zohan börjar tröttna på att ständigt vara den som räddar dagen. Han har en annan dröm, nämligen att flytta till Amerika och bli - frisör.

Efter att ha avslöjat detta för sina föräldrar, som skrattar ut honom och frågar om han är en "fagele" (bög), bestämmer sig Zohan för att fejka sin egen död genom att "förlora" mot den palestinska sidans främste agent, Phantom, och på egen hand bege sig till Amerika under falskt namn för att kunna uppfylla sin dröm.

Så se upp, New York - mr Scrappy Coco(!) är här för att göra stan osäker! "Scrappy", som nu hävdar att han är australier/tibetan får anställning hos Dahlia, en (gasp!) palestinsk kvinna som driver en frisörsalong på den palestinska sidan av gatan (som förstås ligger mitt emot den israelisk-judiska sidan av gatan...).

Dahlias frisörsalong går väl inte så jättebra och hon är på gränsen till att bli vräkt eftersom bolaget som köpt upp hela gatan kräver ockerhyror i hopp om att affärsidkarna ska lägga ner - så att de kan riva allt och smälla upp ett köpcentrum. Men när Scrappy Coco kommer dit ändras allt.

Den stora poängen med den här filmen är, förstås (trumvirvel här, tack)... poängerna. Alltså skämten. Och det är förstås ganska tacksamt att driva med Israel-Palestinakonflikten och skillnaderna - men också likheterna! - mellan judar och palestinier (ingen i USA kan ju se skillnad på dem, vilket också noga poängteras). Själva storyn är väl sådär, men grundtanken är ganska fin iallafall: låt oss alla sluta slåss och istället hålla hand och sjunga "we shall overcome" så ska nog allt lösa sig, ska ni se.

Det finns en hel del scener som är helt obetalbara, Adam Sandler får verkligen excellera i att vara Adam Sandler här. Och det var det där med arabskämt - en av butikerna på den judiska sidan av gatan heter "Going out of business" och butiksbiträderna gör sitt bästa för att lura på kunderna falska märkesvaror till överpris. Det kanske inte låter så roligt, men det är det när man ser filmen...

Nå, hur som helst. Jag blev mycket positivt överraskad och skulle faktiskt kunna tänka mig att se den här igen (kanske till och med köpa den - på rea, iallafall) och det är ett jäkligt bra betyg för att komma från mig när det gäller den här typen av film. You Don´t Mess with the Zohan får 3,5 saxar av 5 möjliga och en liten guldstjärna i kanten bara för att.

Apropå film: tv-serier

Om det är så att ni undrar varför jag inte verkar se så mycket film, så är det för att jag och sambon följer ett antal tv-serier istället. Jag kan rekommendera allihop.

• Life - Damian Lewis (Band of Brothers m.m.) spelar polisen Charlie Crews som blivit falskeligen anklagad för mord och tillbringade 12 år i fängelse innan han frikändes och släpptes. Nu har han gått tillbaks till sitt gamla jobb som polis på mordroteln samtidigt som han försöker lista ut varför han blev ditsatt för morden på sin gode vän och hans familj. Bra polisserie som är lite shaky under första säsongen men som definitivt höjer sig ett snäpp under säsong 2. Värd att se om man gillar kriminalserier, men den riskerar just nu nedläggning. Beslutet kommer i maj.
  
• Terminator: The Sarah Connor Chronicles - Också en serie som riskerar att läggas ner efter två säsonger, vilket är synd eftersom säsong 2 verkligen blev intressant (efter en ganska shaky första säsong även där). Serien börjar ungefär 2 år efter filmen Terminator 2, men på grund av en tidsresa utspelar sig större delen av serien i "nutid" (2007-2008).
  
• Bones - Inne på sin fjärde säsong and still going strong. Serien baseras (löst, mycket löst) på Kathy Reichs böcker om rättsantropologen Temperence Brennan, men har tillfört en helt ny dimension med de ändringar som serieskaparna gjort. Mycket intressant serie som dels handlar om utredning av mordfall men, kanske viktigare, också behandlar karaktärernas utveckling och relation till varandra. Många underbart nördiga karaktärer och bra skådespelare!
• Supernatural - En serie som jag länge var skeptisk mot (eftersom jag inte följt den från början utan bara sett lite då och då och alltså inte fått nåt sammanhang i handlingen), men som faktiskt är riktigt bra om man kan ha överseende med de ungefär 14 olika sub-plottar som manusförfattarna har på gång vid varje givet tillfälle. Ögongodis i hög grad i form av bröderna Winchester och spännande handling.
• Californication - Vi har sett säsong 1, älskade den och ska börja på säsong 2 så fort vi får tid. David Duchovsky gör sitt livs roll som Hank Moody och om man tål den extremt sexualiserade handlingen är detta en av 2000-talets roligaste serier.
  
• Dollhouse - Joss Whedon är ju alltid Joss Whedon. Dollhouse har tyvärr fått ganska blandade reaktioner och hotas av nedläggning efter säsong 1, och jag måste medge att den inte är fullt lika rolig som t.ex. Buffy the Vampire Slayer och Angel men med ett mycket intressant tema - och med Eliza Dushku.
• Castle - Har bara sett första avsnittet än så länge, men det verkar lovande. Här har Joss Whedon inte fingrarna med i spelet men jag misstänker att Nathan Fillion står för humorn, eftersom hans rollfigur Richard Castle påminner väldigt mycket om captain Mal Reynolds från Firefly och Serenity. Hotas tyvärr också av nedläggning p.g.a. bristande tittarsiffor, vilket jag inte förstår - har folk ingen smak?

På egen hand följer jag dessutom:

• Criminal Minds - Med mina favvokaraktärer dr Reid och Penelope Garcia blir det aldrig tråkigt! BAU-teamet består av en samling mer eller mindre trasiga och mycket sympatiska profilerare som är mer som en familj än som kollegor, vilket gör serien så bra. Att dr Reid är rena ögongodiset och Garcia en underbart nördig tech-tjej gör inte saken sämre.
  
• Numb3rs - Mr Universe från Serenity (David Krumholtz) spelar här matematikern Charlie Epps som löser brott med ekvationer för att hjälpa sin bror, FBI-agenten Don Epps. Numb3rs gör att till och med jag, matte-hataren, tycker att det låter kul med algoritmer. =)

Och så fort Supernatural är färdigmald blir det Andromeda (a.k.a. Hercules in Space) istället!

Whisper of the Heart

Titel: Whisper of the Heart (Mimi wo sumaseba)
Utgivare: Studio Ghibli
År: 1995
Produktionsland: Japan
Genre: Anime, Drama, Romantik
Regissör: Yoshifumi Kondo
Skådespelare (röster): Youko Honna, Kazuo Takahashi, Maiko Kayama
Var: Hos F&T.
Med: Fia.

Fjortonåriga Shizuku Tsukishima läser mycket böcker, och en dag tittar hon på lånekortet i boken hon håller på med och hittar ett namn: Seiji Amasawa. Hon går igenom sina andra låneböcker och samma namn dyker upp i dem alla. Shizuku börjar leta efter denne Seiji, hon frågar sina lärare om honom och får reda på att han går på hennes skola...

Samtidigt stöter hon då och då på en pojke som hon tycker är väldigt ohyfsad, och en dag på tunnelbanan hoppar en katt upp och sätter sig bredvid henne. Av nyfikenhet börjar Shizuku följa efter katten som leder henne till en liten verkstad där hon återigen träffar den ohyfsade pojken... Men nu är han inte så otrevlig längre. Han inspirerar henne till att börja skriva en berättelse, som handlar om en liten kattstatyett som står i verkstaden - Baronen.

Precis som alla Ghiblifilmer så är Whisper of the Heart bra. Den innehåller inte magi eller övernaturligheter som många av de andra Ghiblifilmerna, utan rör sig bara inom det vardagliga. Men tillräckligt många saker händer av en slump för att man nästan ska börja misstänka lite magi i alla fall...

I det stora hela är det en uppväxtskildring, även om filmen bara utspelar sig över några månader. Den handlar om Shizukus mognadsprocess från ett barn som inte vet vad hon vill göra med sitt liv till en tonåring som kanske inte heller vet riktigt, men som iallafall känner sig mer säker på sin framtid och som, viktigast av allt, har hittat kärleken.

Några lite segare partier (och ett ganska abrupt slut) gör att jag inte ger full pott, men Whisper of the Heart får 4,5 baroner av 5 möjliga.

Mumien: Drakkejsarens grav

Titel: Mumien: Drakkejsarens grav (The Mummy: Tomb of the Dragon emperor)
Utgivare: Universal Pictures
År: 2008
Produktionsland: USA, Tyskland
Genre: Action, äventyr, fantasy, thriller
Regissör: Rob Cohen
Skådespelare: Brendan Fraser, Maria Bello, Luke Ford, Jet Li, John Hannah, Michelle Yeoh, Isabella Leong
Var: Hemma
Med: Sambo

A.k.a. "Not another mummy movie", "Here comes the Mummy", "Who's your mummy?", "The dummy mummy", "Adventures of Brendan Fraser"... eller varför inte "Indiana Jones 7"?

Rick och Evy O'Connell (Brendan Fraser och Maria Bello) har dragit sig tillbaka från livet som äventyrare, men deras son Alex (Luke Ford) har ärvt genen som drar till sig mumier, pyramider och evil curses. Vid 22 års ålder slår han igenom stort som arkeolog och finner graven till den ökände Drakkejsaren (Jet Li) som byggde kinas mur och begravde alla arbetarna under den. Kejsaren var en mycket ondskefull och maktgirig ledare som hela tiden strävade efter något mer land att erövra. När han slutligen insåg att han inte skulle leva för evigt skickade han sin general för att hämta honom en häxa (Michelle Yeoh) som enligt sägnerna kände hemligheten till evig ungdom. Häxan ville inte ge kejsaren evigt liv, istället nedkallade hon en förbannelse över honom som gjorde att han och alla hans soldater förvandlades till lerfigurer.

........................Sucker!

Många tusen år senare snubblar Luke på en ledtråd och finner drakkejsarens grav.
Resten vet ni, om ni har sett 1:an och 2:an dvs. Så mycket förändras inte från film till film.
John Hannah är goofy, Brendan Frasers får litet roliga oneliners, snygga brudar slåss med svärd. Denna gång var de absurda nog att tro att det skulle gå hem med Luke Ford som Brendan Frasers son. Iiinte riktigt. Någon på MovieZine jämförde det med Alexander där Angelina spelar mamma åt Colin Farrell.

Maria Bello som Evy var nästan lika bra som Rachel Weisz och passade definitivt bättre som mor åt en 22 årig son. Fast jag gillar kombon av Rachel och Brendan bättre, parmässigt sett. Maria Bello kändes litet för seriös för Brendan. Men hon är helt okej, hon har ju filmer som Coyote Ugly och Jane Austens Book club bakom sig, båda var filmer som jag älskade då de kom ut.

Nåja, slutgiltiga bedömningen är att det är en b-film, och med det menar jag Brendan Fraser-film. Dessa är faktiskt snäppet bättre än B-filmer eftersom han har sån otrolig charm och faktiskt levererar film efter film som aldrig sviker mina förväntningar om dorky one-liners. Det är välbekant, det är humor, det är helt okej. Jag fick vad jag väntade mig. Att försöka analysera filmen något mer ingående vore enbart förolämpande, vi vet att det är en tunn, osammanhängande story med logiska brister (hallå, Brendan Fraser-film), vi ser den inte för dess djuplodade psykologiska twister utan för det lättsamma och fartfyllda äventyret.

Allt som allt får den tre kinesiska murar av fem möjliga.

Min granne Totoro

Titel: Min granne Totoro (Tonari no Totoro)
Utgivare: Studio Ghibli

År: 1988
Produktionsland: Japan

Genre: Animerat, äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Hayao Miyazaki

Skådespelare (röster): Noriko Hitaka, Chika Sakamoto, Shigesato Itoi, Sumi Shimamoto, Toshiyuki Amagasa
Var: Hemma
Med: Martina

När Satsuki och Meis mor hamnar på sjukhus beslutar sig deras far för att flytta med dem till ett gammalt hus på landet, där de kan hälsa på modern med jämna mellanrum. På dagen då pappan och flickorna flyttar in i det gamla huset upptäcker de att huset håller många hemligheter. Insekter som bildar sot och smuts lever och frodas i väggarna, och det enda som kan få dem att flytta är ett gott skratt. Men Mei, Satsukis lillasyster, är inte helt övertygad om att de är något att skratta åt. Eftersom Satsuki är äldst tar hon hand om sin lillasyster, men en dag händer det sig att Mei vandrar iväg till skogs, och när hon kommer tillbaka berättar hon om en stor lustig varelse som kallas Totoro. Men vem är denna Totoro, och varför bor han i skogen bredvid deras hus

Min granne Totoro är en vacker saga som värmer en ända in till hjärteroten. Satsuki kämpar, med hela världen på sina axlar, för att ta hand om sin lillasyster samtidigt som hon själv knappt är mer än ett barn, och lilla Mei flänger ofta efter henne, men hinner inte alltid med i Satsukis tempo vilket då och då leder till att hon ramlar platt på marken i farten. Det är något med lilla Mei som känns så verkligt, som om Miyazaki skapat henne efter ett verkligt barn. Hennes tafatthet, hennes minspel och fascination sagor och av monster får åtminstone mig att tänka tillbaka till mina egna barndomsminnen. Jag tror de flesta av oss fann magiska saker i vår omgivning, och därför kan relatera till lilla Mei, och genom henne återfå barnasinnet.

De olika skogsvarelserna och kattbussen får mig att le, käbblet mellan Satsuki och grannpojken är humoristiskt och Meis envishet och förmåga att stanna till och upptäcka livet gör mig lycklig. Totoro himselt är helt underbar, och som många andra älskar jag scenen vid busshållplatsen, men också den vid trädodlingen.

Filmen handlar kanske inte om något speciellt, men ur ett litet barns ögon så försiggår ett helt äventyr. Se den!

Denna film får fem ekollon av fem möjliga.