Min granne Totoro

Titel: Min granne Totoro (Tonari no Totoro)
Utgivare: Studio Ghibli

År: 1988
Produktionsland: Japan

Genre: Animerat, äventyr, fantasy, barn och familj

Regissör: Hayao Miyazaki

Skådespelare (röster): Noriko Hitaka, Chika Sakamoto, Shigesato Itoi, Sumi Shimamoto, Toshiyuki Amagasa
Var: Hemma
Med: Martina

När Satsuki och Meis mor hamnar på sjukhus beslutar sig deras far för att flytta med dem till ett gammalt hus på landet, där de kan hälsa på modern med jämna mellanrum. På dagen då pappan och flickorna flyttar in i det gamla huset upptäcker de att huset håller många hemligheter. Insekter som bildar sot och smuts lever och frodas i väggarna, och det enda som kan få dem att flytta är ett gott skratt. Men Mei, Satsukis lillasyster, är inte helt övertygad om att de är något att skratta åt. Eftersom Satsuki är äldst tar hon hand om sin lillasyster, men en dag händer det sig att Mei vandrar iväg till skogs, och när hon kommer tillbaka berättar hon om en stor lustig varelse som kallas Totoro. Men vem är denna Totoro, och varför bor han i skogen bredvid deras hus

Min granne Totoro är en vacker saga som värmer en ända in till hjärteroten. Satsuki kämpar, med hela världen på sina axlar, för att ta hand om sin lillasyster samtidigt som hon själv knappt är mer än ett barn, och lilla Mei flänger ofta efter henne, men hinner inte alltid med i Satsukis tempo vilket då och då leder till att hon ramlar platt på marken i farten. Det är något med lilla Mei som känns så verkligt, som om Miyazaki skapat henne efter ett verkligt barn. Hennes tafatthet, hennes minspel och fascination sagor och av monster får åtminstone mig att tänka tillbaka till mina egna barndomsminnen. Jag tror de flesta av oss fann magiska saker i vår omgivning, och därför kan relatera till lilla Mei, och genom henne återfå barnasinnet.

De olika skogsvarelserna och kattbussen får mig att le, käbblet mellan Satsuki och grannpojken är humoristiskt och Meis envishet och förmåga att stanna till och upptäcka livet gör mig lycklig. Totoro himselt är helt underbar, och som många andra älskar jag scenen vid busshållplatsen, men också den vid trädodlingen.

Filmen handlar kanske inte om något speciellt, men ur ett litet barns ögon så försiggår ett helt äventyr. Se den!

Denna film får fem ekollon av fem möjliga.