Nanny McPhee

Titel: Nanny McPhee
Utgivare: Universal Pictures
År: 2005
Produktionsland: USA/UK/Frankrike
Genre: Komedi, barn och familj, fantasy
Regissör: Kirk Jones
Skådespelare: Emma Thompson, Colin Firth, Kelly Macdonald, Angela Lansbury
Var: Hemma.
Med: Sambon och Kindfalk.

Den här filmen borde ha varit gjord av Disney (det var sambons kommentar när vi sett färdigt, och jag kan inte annat än att hålla med). I själva verket är det Emma Thompson som står för manuset baserat på en bokserie av Christianna Brand.

Emma Thompson spelar titelrollen nanny McPhee - en riktig häxa, med vårtor och allt. När mr Brown (Firth) förlorar sin hustru anställer han istället barnsköterskor för att ta hand om de sju MYCKET oregerliga barnen. Många barnsköterskor blir det till slut, sjutton stycken närmare bestämt, och alla säger upp sig nästan på fläcken. När den sista i raden lämnar familjen verkar allt hopp vara ute, för nu finns det inga fler barnsköterskor på agenturen i stan.

Då dyker nanny McPhee upp - en "statlig barnsköterska" som hon kallar sig själv. Hon är gammal, ful och vårtig, äger en krokig käpp som ställer allt till rätta när hon dunkar den i golvet och hon dyker upp på de mest oväntade ställen - till och med när dörren är stängd! Hon åtar sig att lära barnen hyfs och vett, på sitt eget sätt.

Till saken hör även att den framlidna mrs Brown hade en gammelfaster, tant Adelaide (Lansbury), som försörjer familjen med ett månatligt underhåll - men om inte mr Brown gifter om sig innan månaden är slut (tant Adelaide anser att hans vilda barn behöver en ny mor) hotar hon med att dra in underhållet. Det skulle ruinera mr Brown, så han gör sitt bästa för att hitta någon att gifta sig med, kosta vad det kosta vill. Samtidigt som hans barn gör allt de kan för att slippa en styvmor...

Det är verkligen upplagt för att gå åt helvete, eller hur?

Det här är en klassisk saga, och även en väldigt vacker film rent visuellt. Alla färger är ovanligt klara och starka. Huset, ett riktigt gammalt kråkslott, är målat invändigt i starka färger som kornblått och limegrönt, kläderna är färgstarka (mrs Quicklys knallrosa klänningar inte att förglömma!), utemiljön är färggrann och blomstrande. Hela filmen känns lite som en påse karameller. =) Dessutom utspelar den sig, tja, i slutet av 1800-talet skulle jag tro av kläderna att döma.

Mysig, glad, hoppfull, och en massa andra ord i samma stil; så skulle jag vilja beskriva Nanny McPhee. Jag gillade den här filmen skarpt, särskilt för karamellkänslan. Och den snöiga slutscenen! Den får fyra rosa lamm av fem möjliga - och ni måste se filmen för att få veta hur de rosa lammen kommer in i handlingen. ;)