Fido

Titel: Fido
Utgivare: Lionsgate
År: 2006
Produktionsland: Kanada
Genre: Komedi, Drama, Skräck
Regissör: Andrew Currie
Skådespelare: Carrie-Anne Moss, Billy Connolly, Dylan Barker
Var: Hemma
Med: 'dreas

Om jag inte hade läst om den här filmen på Crippas filmblogg så hade jag nog aldrig kommit mig för att sen den. Jag hade möjligen sett affischen nån gång och automatiskt kategoriserat in den här filmen i det traditionella zombiefilmsfacket. Den är väldigt långt från det facket... det facket ligger i en annan korridor så långt bort är det.

Filmen inleds med en informativ film i svartvitt som berättar vart zombies kommer ifrån (radioaktivt rymddamm gör att alla som dör återuppstår som zombies som vill äta ditt ansikte) och hyllar företaget Zomco eftersom deras upptäckter lett till att mänskligheten vunnit kriget mot zombies och dessutom lyckats uppfinna ett halsband som göra att man kan vara en produktiv samhällsmedborgare även efter att man dött.

Ni hör ju redan nu att det inte är din mammas zombiefilm och så fortsätter det. Skyttelektioner är obligatoriskt i skolan och barnen får lära sig att man måste skjuta zombies i huvudet för att de ska dö. Det är mer status ju fler zombies man har i familjen och det är därför pappa Robinsson går med på att skaffa den zombie som sen blir sonen Tims bästa vän. Mellan städerna finns Wild Zones där zombies hasar runt på landsbygden och runt städerna byggs högre och högre stängsel.

Den här filmen är en bisarr blandning mellan Beethoven (filmserien om st bernhard-hunden inte den berömde kompositören) och Dawn of The Dead. Det låter oförenligt men det blir en skön kombination som jag skrattar åt många gånger. Billy Connolly gör en mycket bra roll som zombien Fido och Carrie-Anne Moss är underbar som 50-tals-hemmafru som bryr sig mer om att sonen blivit smutsig än om att han mobbas och inte har några vänner. I alla fall till en början. Trots att filmen bara är knappt en och en halv timme så hinner hon utveckla sin karaktär ordentligt. Ibland får man en liten obehaglig bismak av hur svarta behandlades under just 1950-talet men den försvinner med nästa huvudskott.

Om du vill se en film som inte är riktigt som andra så se den här. Om du inte har zombiefobi förstås. Jag ger den sex färgglada 1950-talsklänningar av sju möjliga främst på grund av jag blev mycket underhållen och för att skådespeleriet fungerar så bra.