Masters of the Universe

Titel: Masters of the Universe
Utgivare: Warner Bros
År: 1987
Produktionsland: USA
Genre: Action
Regissör: Gary Goddard
Skådespelare: Dolph Lundgren, Frank Langella, Courtney Cox
Var: Hemma i soffan, sänd på TV
Med: 'dreas till en börja med men sen ensam...

Ska man vara helt ärlig är detta inte en serietidningsfilm, det är en film baserad på en animerad serie. När jag var i liten var He-Man det häftigaste som fanns. Det var på den tiden det inte gick tecknad film på tv annat än på julafton och allt annat kom på videokassetter som man kunde hyra om man var lycklig nog att äga en videobandspelare. Det här var alltså nån gång tidig jura-period.

Den här filmen är allt annat än häftig. Den är ärligt talat fruktansvärd. Jag ansträngde mig verkligen för att hitta något förmildrande, något roande, något trevligt att titta på eller ens något att bry mig om. Men nej. Inte en enda sak. Eller jo vänta, en sak, namnen är helt underbart klyshiga men eftersom dom inte är skapade speciellt för filmen så räknas dom inte till förmildrande omständigheter.

Den grundläggade storyn är att en inbördeskrig pågår på planeten Eternia. Den onde Skeletor vill ta över makten, slottet Greyskull och bli mästare över universum. Hans motståndare i kriget är He-Man som har stöd av Häxan (nej, hon får inte ens nått namn) och kan kanalisera Greyskulls kraft via sitt stora svärd. När filmen börjar har Skeletor precis tagit sig in i slottet via en överraskningsattack och utplånat typ hela motståndsrörelsen eftersom dom enda som He-Man i resten av filmen får hjälp av är Men-At-Arms och hans dotter Teela samt den uppenbara comic reliefen (vad heter den sortens karaktär på svenska egentligen?) dvärgen Gwildor som är låssmed och uppfinnare. Det visar sig att det är Gwildor som har orsakat att Skeletor tagit sig och överraskningsattackerat slottet genom sin kosmiska nyckel. Som tur är har han en till. Det ena leder till det andra och plötsligt har He-Man i sin hockeyfrilla och S&M-speedos hamnat på jorden. (ironi) Jag blev så förvånad (/ironi). Efter det är det tappade nycklar, förvirrade poliser, dumma tonåringar, plastiga kulisser och otroligt dåligt skådespeleri för hela slanten innan eländet äntligen är över.

Ta mitt råd. Se inte den här filmen. Den är precis så dålig som du tror.

Betyget blir knappa två hockeyfrillor av sju möjliga.